Cykelutflykt

29 juni, 2018

Fullmåne över Ven 2
När vår kära, gamla husvagn ”dog” på hemväg från Norrland beslöt vi att i fortsättningen semestra på ett miljövänligare sätt. Vi ska vandra, cykla, åka tåg och buss och bara undantagsvis ta bilen. Förra helgen vandrade vi på Söderåsen och igår tog vi cyklarna över till Ven med färja från Landskrona.

Det var en magisk upplevelse och det känns som om vi har varit borta en vecka, fast det bara var ett dygn. Doften av mognande säd, blandad med gulmåra spreds med vinden över det ålderdomliga landskapet. Vi cyklade långsamt på smala stigar längs kanten av åkrarna. Trygga, gamla gårdar och halmtaksklädda hus vilade under skuggande lövkronor. Koltrastar sjöng sin vackra och vemodiga sång och stora harar korsade vägen. Runt omkring ön låg havet ljusblått.

I skymningen satt vi utanför tältet och njöt av friheten och tystnaden. Solnedgången över Danmark var magnifik och samtidigt seglade en enorm, rosaskimrande fullmåne upp över ön. Tack Ven, du är verkligen Sundets pärla!



Hurra för Göran Greider!

4 april, 2018

Ledaren i Dagens ETC är väl värd att citera och sprida. Göran Greider skriver där om något jag länge tänkt: vad ska folk i Thailand å göra? Han uttrycker det inte så, men innebörden är densamma. Thailand är en militärdiktatur, men det bryr sig resenärerna inte om. Överhuvudtaget verkar inte det allmänna resandet öka förståelsen för människors villkor i andra länder.

Charterresenärerna idag träffar enligt Greider mest andra resenärer och hotellpersonal. Det är sällsynt att de kommer i nära kontakt med dem som bor på orten och får en djupare insikt i de förhållanden som råder. Om de istället för att blunda fick upp ögonen för hur folk har det i Thailand, Turkiet, Egypten, Marocko osv. kunde det bidra till förändring.

Men Göran Greider säger också rakt ut att det borde resas mindre, både med flyg, bil och tåg. Han skriver så här: … en miljörörelse värd namnet måste våga stå för mer av det stationära livet och lära oss värdet av att vara stilla och inte ständigt överge de platser vi råkar leva på. Sedan citerar han Harry Martinsson. Det är starkt och det griper tag.

Ja, det är nog dags att överge vår romantiska syn på resandet och istället uppvärdera naturen i vår närhet. Lära känna vårt hörn av Moder Jord. Vandra, ro, tälta, bada och sola när det nån gång är möjligt, åka skidor och skridsko, klättra. Och sitta stilla och se hur solen går ner. Eller upp. Läs hela krönikan här.
Vy från Kåseberga



Mozarteffekten

1 mars, 2018

Mina morföräldrar var döva, båda två från tidig barndom. De kommunicerade enbart genom teckenspråk. Musik saknades helt i deras liv. Det påverkade i sin tur min mor och hennes bror som var märkligt ointresserade av musik. Det fanns heller ingen musik i min barndom, vi hade visserligen en radio men jag minns inte att vi lyssnade så mycket på den. När mina skolkamrater gick och sjöng schlagers och kunde texten utantill hade jag aldrig hört den och förundrade mig.

I tioårsåldern hade jag fått veta att en kunde få pianolektioner hos klockaren i byn. Jag tjatade om att få börja. ”Men vi har ju inget piano”, sa mamma. Det gjorde väl inget tyckte jag och försökte öva in fingersättningen på vår rutiga köksvaxduk. Det var patetiskt, och jag tvingades inse att det var lönslöst.

Men se, gudarna tyckte synd om mig och gav mig en underbar kompensation. Mannen i mitt liv visade sig vara professionell musiker, spelar ljuvlig, klassisk gitarrmusik och har i stort sett hela vår svenska sångskatt på sin repertoar. (Här kan du lyssna på honom.)

Det som nu har hänt är att mitt förhållande till den klassiska musiken har fördjupats på ett oväntat sätt. Jag har väl alltid tyckt om sådan musik men det är inget intresse jag direkt har odlat. Nu har jag upptäckt vad andra har vetat i minst femton år – att en kan bära med sig musiken och få in den direkt i öronen. Heureka! (Jag är alltid sen med att ta till mig ny teknik men när jag väl kommer över tröskeln blir jag ofta rätt bra på att använda den.) Så nu lyssnar jag på Liszt, Chopin, Tchaikovskij, Schubert, Debussy och Fauré, när jag skriver detta, när jag diskar, målar, stickar, läser och även mitt i natten när jag inte kan sova. Och på gymmet för att slippa den enerverande dunkamusiken där. Men inte i naturen som jag vill ska få komma till sin rätt med fågelsång, vindsus och vågskvalp.

Dessutom håller jag på att läsa ”Mozarteffekten” av Don Campbell, en bok som kom redan 1997. Där skriver han om om musikens oanade kraft och om hur vi påverkas av olika sorters musik. En ny värld har öppnats för mig.

Fotot föreställer mina morföräldrar, min mor och hennes lilla bror. Det borde vara taget omkring 1921.
Fam Otto Svensson



Kampen för ett träd

20 februari, 2018

Utanför vårt vardagsrumsfönster står en vacker lönn. Nu är förstås grenarna kala men i somras gladde vi oss åt den djupa grönskan som ger lagom skugga åt vår soliga balkong och är en tillflykt för många fåglar. På morgnarna när jag mediterar tittar jag på trädet och gläder mig åt att lövsprickningens tid snart är här.

Men vid tiotiden idag bullrade en enorm skogsavverkningsmaskin fram och började snabbt såga ner trädet intill. Innan vi hann nerför trapporna hade de redan gått vidare till ”vår” lönn. En av de fem huvudgrenarna var redan borta. Trädtragedi!

Vi förhindrade i alla fall att de fortsatte och trädet står kvar. Än så länge. Vi har talat med vaktmästare och fastighetsförvaltare och avverkaren och fått ett löfte om att de ska skona trädet. För tillfället kan vi andas ut. Men min skräck för män med tillgång till all sorts stora maskiner är konstant. Med effektiva maskiner är det lätt att bara köra på och svårt att hejda sig. Naturen är värnlös mot dem och kan bara slå tillbaka med extremtorka och vattenbrist eller översvämningar, orkaner och en skenande klimatförändring.

Den här bilden föreställer ett annat älskat träd.
Bok



Den svarta ”färgen”

15 februari, 2018

Svart är ingen färg – det är frånvaro av färg. Det är totalt mörker. På motsvarande sätt är vitt heller inte någon färg – det är ljus, enbart starkt ljus. Färg är gult, rött, orange, lila, blått, grönt och lindblomsgrönt, olivgrönt, babyrosa, kanelbrunt, himmelsblått och så vidare i det oändliga. Färger finns det hur många som helst och de kan vara sagolikt vackra och ibland helt gräsliga.

Varför väljer då nästan alla människor i Sverige att gå klädda i svart? Överallt ser en dem, och det är inga sörjande änkor som förr, utan unga som inte alls ser ut att bära på sorg. Idag såg jag till exempel en ung pappa med ett litet barn i sittvagn. Pappans mössa, halsduk, jacka, byxor, handskar och skor var svarta, vagnen var svart, åkpåsen, väskan och till och med barnets overall var svart fast med detaljer i mörkt, mörkt blått. Barnets mössa och vantar var i samma mörkt blå färg. Inte en färgklick nånstans!

Och det var säkert inte slumpmässigt hopplockat utan genomtänkt och med känsla för stil. Men är det inte sorgligt! Ett litet barn omges av svart! Barn som älskar färger, som lockas av klara, starka färger och gärna målar så det skvätter.

Pappan och barnet är sannerligen inte ensamma om att vara svartklädda. Se dig omkring! Svenskarna går i svart. Men varför? Har alla samma smak? Tycker alla att det är snyggt? Är det modet som styr? Är det klädbranschen som vill renodla utbudet? Eller är vi så anspråkslösa och tillbakadragna att vi vill gömma oss i mörkret? Är det svarta ett uttryck för sorg, fast omedvetet, över förlorad livsglädje, förlorad kreativitet, frihet, trygghet och kärlek?

bild



Andlig rådgivning

29 januari, 2018

Nu har jag bestämt mig. Från och med nu tar jag emot för andlig – medial rådgivning här i mitt hem. Många skriver till mig och frågar om jag fortfarande håller häxkurser, men det gör jag inte längre. Jag har gjort det så mycket och nu låter jag hellre andra sköta det. Att ta emot enskilda människor är en annan sak, det gör jag gärna. Du behöver inte alls vara häxa, utan får komma med dina frågor och undringar om vad helst du vill. Jag kan läsa energierna omkring dig och lägga en stjärna om du önskar det. Du kan komma hem till mig här i Landskrona eller så kan jag ge vägledning per telefon. Om du är intresserad, kontakta mig via mejl till eta(at)vinterljus.com så kan vi boka en tid.
Höstaltare 2014



Första dagen 2018

1 januari, 2018

kusten 1 jan -18
Idag har vi kört längs kusten norrut. Det var som vanligt jämngrått och det regnade nästan hela tiden. Det var därför vi körde bil istället för att ta en nyårspromenad som vi brukar. Jag hade trots regnet kameran med och lyckades fånga den enda solglimt som bjöds. Solen finns där ändå, fast en nästan förlorat hoppet om den.

Imorgon sänds ”Häxan och ceremonierna” i P1 kl. 11:04. Det spelades in för någon månad sedan och förutom mig är några av mina vänner med, Maria Zolkråka Öst Ljungquist och Simon Riis Hasselskog. Jag har inte hört det själv i sin helhet så det blir spännande. Det lär ligga kvar ett bra tag på P1 Tendens. Programledarna ville göra några program om ceremonier och fokuserade i första hand på hovets ceremonier. Jag blev utvald att berätta om en annan sorts ceremonier, våra innehållsrika, naturorienterade årstidsceremonier. Frågan är nu om bilden av dem har blivit rättvis.



Vintersolståndet 2017

25 december, 2017

Vintersolståndet 2017
Vi var där som vanligt, vid Ale Stenar för åttonde året i rad för att fira vintersolståndet. Vädret var milt och det blåste inte särskilt mycket, så vi kunde lugnt stanna kvar en stund och genomföra ceremonin som vi tänkt. Någon synlig soluppgång blev det inte eftersom en tung molnbank låg vid horisonten, men senare blev det en strålande vacker solskensdag.



Vemod över Falsterbo

17 oktober, 2017

badhytt 2
I helgen körde vi ut med vår gamla husvagn sista gången för säsongen. Målet var Falsterbo där vi ville vandra längs stränderna och uppleva havet och färgerna, vindarna och fåglarna. Allt blev som vi tänkt förutom att solen inte visade i sig. Ett stilla, grått väder vilade över landskapet och stämde till lugn och eftertanke, till en vemodig insikt om livets skörhet och obeständighet.

I Falsterbo ligger övergivna, halvt förfallna hus bredvid enorma och otroligt påkostade villor. Där finns badhytter halvt dolda i sanden eller övervuxna av sly och stränder som långsamt äts upp av havet. Den gamla borgen från 1200-talet ligger jämte det stora, slottsliknande Falsterbohus från 1908 som har varit allt från badhotell till flyktingförläggning och nu är ombyggt till privatbostäder. Allt förvandlas med tiden.

Diset skapade en stämning som var avspänd men samtidigt romantisk. Vi kände oss som om vi var människor i en film, vi föreställde oss att vi gick där längs stranden medan vemodig musik hördes i bakgrunden, som den här i kultfilmen Jules et Jim från 1962, även om vårt förhållande inte på något sätt liknar deras.

Vi gick där och var lyckliga, nöjda med livet som det är. Även om färgerna var gråtonade var sikten bra och luften mild som en sommardag. Vi talade om Eckhart Tolle och hans böcker, och att få författare idag når upp till hans djup och visdom. Många framhäver sig själva allt för mycket, medan han är sant anspråkslös och låter sanningen tala för sig själv.



Möte med Selma Lagerlöf

5 oktober, 2017

Selma Lagerlöf
Jag mötte henne på Strandpromenaden bakom Citadellet. Det var oväntat. Kanske hade jag hört nån gång att hon tillbringade några år i Landskrona innan hon blev berömd, men inte hade jag tänkt så mycket på det. Nu blev det ett glatt återseende.

Hon står där så lugn och stolt och ser ut mot Öresund. Håret är kortklippt, för det var i Landskrona hon beslöt att offra sin långa, tunga och opraktiska fläta. Hon var modig, i en tid då alla kvinnor hade långt hår, ja, var tvungna att ha det för att bli socialt accepterade. Men Selma var en rebell, okuvlig och målmedveten.

Hon är sympatiskt nog avbildad i naturlig storlek, inte som berömda män som ofta visas i minst dubbla storleken. Jag märker att hon är exakt lika lång som jag, och jag behöver varken sträcka mig eller luta mig ner för att kyssa hennes bronsläppar.

Tack för mötet, fröken Lagerlöf. Förut har jag läst alla dina romaner och noveller, men nu har jag lånat böcker om din brevväxling för att lära känna dig ännu bättre.



Mitt nya halssmycke

2 augusti, 2017

macrame halsband 1
Landskrona har nyligen haft karneval och som nyinflyttad var jag nyfiken på hur den skulle vara. Men tyvärr var den en besvikelse. Så mycket skräp samlat på ett ställe har jag sällan sett. Jag syftar på knallevarorna. Varför ger arrangören dem så stor plats? En del av den platsen kunde istället ges till lokala köpmän som flyttar ut några varor på trottoaren utanför sin butik. Konsthantverkare och hantverkare skulle vara roligt att gå och titta på och handla av. Och i varje hörn gatumusiker i alla genrer. Nu var det egentligen ganska lite musik på dagarna.
Men en sak tilltalade mig mycket. På stranden satt en kvinna och visade sina macramésmycken. Såå vackra! Jag gick hem och hämtade min unakit-sten och bad henne göra en infattning till den. Här ser ni resultatet. Ni hittar den skickliga tillverkaren här.
macrame halsband 2
Så här står det om unakiten på www.Andekvarts.se: Unakit balanserar den känslomässiga och andliga kroppen, och hjälper/befriar den från energimässiga blockeringar. Den hjälper oss att leva i nuet och släppa det förgångna, dvs de känslor och minnen du vill bli av med.
Unakit är en sten för visioner. Den kan öppna och aktivera ditt tredje ögas chakra för att ta emot andliga insikter från de högre frekvenserna. Unakitens grundande effekt för med sig en lugnande känsla till alla omgivningar, den sänder ut rogivande vibrationer till alla omkring den.



Prayer of Transformation

17 juli, 2017

Charles Austin 2
Lord, make me an instrument of thy peace
Where there is hatred let me sow love
Where there is injury let me sow pardon
Where there is doubt let me sow faith


Where there is despair let me sow hope
Where there is darkness let me sow light
Where there is sadness let me sow joy


It is in giving that we receive
It is in pardoning that we are pardoned
It is in dying that we are born
That we are born to eternal light


Detta är en bön som vi bad vid morgonmeditationen på yogafestivalen som jag just har varit på, ”Green World Yoga and Sacred Music Festival” på Tullesbo slott cirka en mil norr om Sjöbo i Skåne. Jag vet inte vem som har skapat denna bön men jag tycker den har med det viktigaste och dessutom är mycket lik Franciskus bön.



Dagdrivarliv

9 juli, 2017

Rosa Mundi 1
Dag efter dag flyter undan och varje ögonblick är fullt av livsglädje och stillsamma äventyr. Vi upptäcker Landskrona, går och cyklar, andas in dofter av grönska och blommande träd, av tång och hav. Vattenglittret i solskenet över Öresund är en ny källa till lycka – att bo vid havet har vi länge önskat oss.

Jag är just nu i den situationen att jag kan använda mina dagar precis som jag vill. Inga plikter har jag mer än att sköta vårt enkla hushåll. Det känns lyxigt och privilegierat. Jag går och funderar på olika konstnärliga projekt som jag skulle kunna sätta igång med, samtidigt som jag undrar varför jag skulle göra det. Varför måste jag åstadkomma något? För tillfället njuter jag av det här dagdrivarlivet utan krav på prestationer.



En fyrtiotalists tankar om facebook

3 juli, 2017

AichaSå sent som i februari i år gav jag äntligen vika och började använda facebook. Mycket sparsamt, men ändå. Och nu kan jag förstå att det har blivit så populärt, något som ”alla” är med om och deltar i. Fast jag har en hel del vänner som tar avstånd från facebook, människor med stor integritet och omfattande livserfarenhet.

Facebook är en märklig kultur där ett visst beteende är föreskrivet: det ska gillas och kommenteras och svaras. Somliga skriver helt öppet om de mest personliga saker. Andra gör inte det, berättar inget alls om sig själva, utan ”delar” sånt de finner intressant och sprider informationen ut i världen.

Det är inte ovanligt att en facebookanvändare har många hundra vänner, till och med tusen. Frågan är ju då vad som menas med vänner. Facebook ger lätt intryck av gemenskap, hjärtlighet och öppenhet. Folk blir ihågkomna på sina födelsedagar och den som berättar om ett personligt missöde får genast tröstande kommentarer. Men hur äkta är det? Upplever facebookanvändare gemenskap i verkligheten, In Real Life? Botas deras känslor av ensamhet, ångest och otillräcklighet? Jag vet inte, men jag undrar. Kan det kanske till och med bli tvärtom, om nu ”alla andra” verkar vara så lyckliga och positivt sinnade?

En av mina facebook-motståndarvänner menar att facebook är på väg ut. Folk håller på att tröttna. Alltihop kommer att spricka som en såpbubbla när den blir för stor. Kanske är det sant? Men om facebook försvinner måste det ersättas av något annat. En ny illusion?
Eller av gemenskap på riktigt? Verkliga vänner som träffas och pratar med varandra och möter varandras blick?



Handfästning

7 maj, 2017

Igår ledde jag en handfästningsceremoni i Trollskogen utanför Dalby. Vädret som de senaste veckorna har varit iskallt och otrevligt på alla sätt hade plötsligt slagit om och var milt och soligt, vindstilla och vänligt. Bofinkarna drillade, vitsipporna doftade, bokarna slog ut sina ljusgröna löv och allt andades livsglädje och framtidshopp. Så här såg altaret ut. Ser ni Gudinnan som sträcker sig mot solen?ceremoni 6 maj -17 min



Utställning

6 mars, 2017

höörs bibliotek 1
Idag har jag hängt mina målningar på Höörs Bibliotek. Utställningen kommer att pågå i tre veckor, alltså till den 25 mars. Det är målningar från de tre senaste åren men inget alldeles nytt, för jag har inte målat på flera månader nu. Det går i perioder. Just nu håller jag mest på med dans och så studierna på universitetet förstås.

I montern ligger de böcker jag hittills har publicerat. För några av dem har jag själv målat omslaget, så därför passade det bra att ha med dem också. Utställningen är öppen under bibliotekets ordinarie öppettider.



Nya insikter

2 mars, 2017

Under januari och februari har jag läst en kurs i religionsantropologi på Lunds Universitet och det har varit en mäkta intressant upplevelse. Kursen har framför allt handlat om hur en antropolog forskar på fältet, tänker och beskriver sina erfarenheter, men till stor del även om ursprungsbefolkningars riter, myter, shamanism, häxkonst och gudinnedyrkan, det vill säga allt som utgör mitt livs stora intresse. Mycket var välkänt, men det jag inte kände till var de fasansfulla häxförföljelser som pågår på olika håll i världen än idag, till exempel i Sydafrika. Där till och med bränner de ”häxor” levande, vilket med något undantag inte hände ens på 1600-talet i Sverige. Och det är ju oftast inte alls häxor det handlar om, utan helt vanliga människor som har råkat utmärka sig på ett eller annat sätt.

Fiona Bowie
Igår hade vi den muntliga tentan då alla fick redovisa sitt deltagande i någon rit. De flesta hade besökt ett sammanhang som de normalt inte deltar i. Vi fick höra redogörelser från Scientologkyrkan, Synagogan, Svenska kyrkan och ett Asablot. Det sistnämnda hade jag gärna hört om men tyvärr talade tjejen så tyst att jag fick nöja mig med att gissa. Nåja, jag vet ju hur det brukar gå till.

Själv berättade jag om ceremonin som min prästinnegrupp och jag höll på stranden vid Sommarsolståndet förra året. Jag tog upp syftet med riten, de olika inslagen och deras inbördes ordning, symbolerna, deltagarnas kön, antal och ålder, platsen eller lokalen m.m. Vår professor, Anne-Christine Hornborg, bad alla lägga märke till flexibiliteten i vår ceremoni, alltså att vi anpassade den efter deltagarnas behov, att vi saknar hierarki, att vi inte har en lokal utan är i naturen och att vi ”delar” våra tankar och känslor i slutet av ceremonin. Hon jämförde med en gudstjänst i svenska kyrkan eller synagogan och påpekade att man där gör nästan precis tvärtom. Naturligtvis var hon mycket korrekt men jag fick för mig att hon kände sympati för vår ceremoni.

Nu är jag inte färdig med detta, utan det återstår en hemtenta som ska lämnas in före den 19 mars. Så jag pluggar vidare. Jag kan verkligen rekommendera vår kursbok ”The Anthropology of Religion” av Fiona Bowie.



Helande dans

25 februari, 2017

Helsingborgsdans 1
Idag ledde min vän Anna-Christin Martinsson dans i Helsingborg. Hon hade valt danser utifrån temat ”Förvandling genom kärlek” och vi dansade bland annat till Leonard Cohens ”Dance me to the End of Love”. Om du vill veta så var stegen till just den musiken så här: Vänster fot till vänster, höger intill, hö till hö, vä snett framför hö, hö åt sidan, vä intill. Upprepa de här 6 stegen från början.

Jag tycker det är så vackert, så hoppfullt och starkt, att här träffas fjorton människor en lördagseftermiddag för att dansa med varandra. De tycker det är viktigare än att shoppa onödigheter, placera om aktier, hata varandra på nätet eller ägna sig åt andra meningslösa och destruktiva handlingar. För dans är helande, den befordrar gemenskap och vänskap, den livar upp och ger glädje till både kropp och själ.
Anna-Christins skål



Boosta ditt hår

24 februari, 2017

Nej, jag har inte skrivit fel, boosta ska det vara, inte borsta som jag ska göra sedan. Men just nu sitter jag här och låter mitt våta hår lufttorka. Jag köpte häromdan en rolig bok som heter ”Boosta hud & hår med naturens näringsbomber”. Så det är det jag har gjort. Mitt hår har fått smaka på en inpackning med kokosmjölk, äggula, honung och kanel, och sedan har jag tvättat det med ett hemlagat nässelschampo. Det blir minst sagt spännande att se hur det blir när det har torkat. Än så länge verkar det må bra, det har rent av lockat sig lite i ren förtjusning.

Det är många år nu som jag har gjort våra egna hygienprodukter: dagkräm, nattkräm, handkräm, fotsalva, kroppslotion, schampo, balsam. Fast då har jag använt mer konventionella ingredienser, oljor, sheasmör, emulgeringsmedel m.fl. och en del av dem är inte helt ofarliga. Så nu kommer jag att ta krämtillverkandet till en högre nivå. Bara rena naturprodukter, dessutom ätbara. Och så de där fina tvålarna som Tia Jumbe rekommenderar: Aleppo eller Castile, gjorda på olivolja.
boosta hur & hår



Danskurs i Höör

10 februari, 2017

Affisch Höörs församling danscirkel vt - 17