Vemod över Falsterbo

17 oktober, 2017

badhytt 2
I helgen körde vi ut med vår gamla husvagn sista gången för säsongen. Målet var Falsterbo där vi ville vandra längs stränderna och uppleva havet och färgerna, vindarna och fåglarna. Allt blev som vi tänkt förutom att solen inte visade i sig. Ett stilla, grått väder vilade över landskapet och stämde till lugn och eftertanke, till en vemodig insikt om livets skörhet och obeständighet.

I Falsterbo ligger övergivna, halvt förfallna hus bredvid enorma och otroligt påkostade villor. Där finns badhytter halvt dolda i sanden eller övervuxna av sly och stränder som långsamt äts upp av havet. Den gamla borgen från 1200-talet ligger jämte det stora, slottsliknande Falsterbohus från 1908 som har varit allt från badhotell till flyktingförläggning och nu är ombyggt till privatbostäder. Allt förvandlas med tiden.

Diset skapade en stämning som var avspänd men samtidigt romantisk. Vi kände oss som om vi var människor i en film, vi föreställde oss att vi gick där längs stranden medan vemodig musik hördes i bakgrunden, som den här i kultfilmen Jules et Jim från 1962, även om vårt förhållande inte på något sätt liknar deras.

Vi gick där och var lyckliga, nöjda med livet som det är. Även om färgerna var gråtonade var sikten bra och luften mild som en sommardag. Vi talade om Eckhart Tolle och hans böcker, och att få författare idag når upp till hans djup och visdom. Många framhäver sig själva allt för mycket, medan han är sant anspråkslös och låter sanningen tala för sig själv.



Möte med Selma Lagerlöf

5 oktober, 2017

Selma Lagerlöf
Jag mötte henne på Strandpromenaden bakom Citadellet. Det var oväntat. Kanske hade jag hört nån gång att hon tillbringade några år i Landskrona innan hon blev berömd, men inte hade jag tänkt så mycket på det. Nu blev det ett glatt återseende.

Hon står där så lugn och stolt och ser ut mot Öresund. Håret är kortklippt, för det var i Landskrona hon beslöt att offra sin långa, tunga och opraktiska fläta. Hon var modig, i en tid då alla kvinnor hade långt hår, ja, var tvungna att ha det för att bli socialt accepterade. Men Selma var en rebell, okuvlig och målmedveten.

Hon är sympatiskt nog avbildad i naturlig storlek, inte som berömda män som ofta visas i minst dubbla storleken. Jag märker att hon är exakt lika lång som jag, och jag behöver varken sträcka mig eller luta mig ner för att kyssa hennes bronsläppar.

Tack för mötet, fröken Lagerlöf. Förut har jag läst alla dina romaner och noveller, men nu har jag lånat böcker om din brevväxling för att lära känna dig ännu bättre.



Mitt nya halssmycke

2 augusti, 2017

macrame halsband 1
Landskrona har nyligen haft karneval och som nyinflyttad var jag nyfiken på hur den skulle vara. Men tyvärr var den en besvikelse. Så mycket skräp samlat på ett ställe har jag sällan sett. Jag syftar på knallevarorna. Varför ger arrangören dem så stor plats? En del av den platsen kunde istället ges till lokala köpmän som flyttar ut några varor på trottoaren utanför sin butik. Konsthantverkare och hantverkare skulle vara roligt att gå och titta på och handla av. Och i varje hörn gatumusiker i alla genrer. Nu var det egentligen ganska lite musik på dagarna.
Men en sak tilltalade mig mycket. På stranden satt en kvinna och visade sina macramésmycken. Såå vackra! Jag gick hem och hämtade min unakit-sten och bad henne göra en infattning till den. Här ser ni resultatet. Ni hittar den skickliga tillverkaren här.
macrame halsband 2
Så här står det om unakiten på www.Andekvarts.se: Unakit balanserar den känslomässiga och andliga kroppen, och hjälper/befriar den från energimässiga blockeringar. Den hjälper oss att leva i nuet och släppa det förgångna, dvs de känslor och minnen du vill bli av med.
Unakit är en sten för visioner. Den kan öppna och aktivera ditt tredje ögas chakra för att ta emot andliga insikter från de högre frekvenserna. Unakitens grundande effekt för med sig en lugnande känsla till alla omgivningar, den sänder ut rogivande vibrationer till alla omkring den.



Prayer of Transformation

17 juli, 2017

Charles Austin 2
Lord, make me an instrument of thy peace
Where there is hatred let me sow love
Where there is injury let me sow pardon
Where there is doubt let me sow faith


Where there is despair let me sow hope
Where there is darkness let me sow light
Where there is sadness let me sow joy


It is in giving that we receive
It is in pardoning that we are pardoned
It is in dying that we are born
That we are born to eternal light


Detta är en bön som vi bad vid morgonmeditationen på yogafestivalen som jag just har varit på, ”Green World Yoga and Sacred Music Festival” på Tullesbo slott cirka en mil norr om Sjöbo i Skåne. Jag vet inte vem som har skapat denna bön men jag tycker den har med det viktigaste och dessutom är mycket lik Franciskus bön.



Dagdrivarliv

9 juli, 2017

Rosa Mundi 1
Dag efter dag flyter undan och varje ögonblick är fullt av livsglädje och stillsamma äventyr. Vi upptäcker Landskrona, går och cyklar, andas in dofter av grönska och blommande träd, av tång och hav. Vattenglittret i solskenet över Öresund är en ny källa till lycka – att bo vid havet har vi länge önskat oss.

Jag är just nu i den situationen att jag kan använda mina dagar precis som jag vill. Inga plikter har jag mer än att sköta vårt enkla hushåll. Det känns lyxigt och privilegierat. Jag går och funderar på olika konstnärliga projekt som jag skulle kunna sätta igång med, samtidigt som jag undrar varför jag skulle göra det. Varför måste jag åstadkomma något? För tillfället njuter jag av det här dagdrivarlivet utan krav på prestationer.



En fyrtiotalists tankar om facebook

3 juli, 2017

AichaSå sent som i februari i år gav jag äntligen vika och började använda facebook. Mycket sparsamt, men ändå. Och nu kan jag förstå att det har blivit så populärt, något som ”alla” är med om och deltar i. Fast jag har en hel del vänner som tar avstånd från facebook, människor med stor integritet och omfattande livserfarenhet.

Facebook är en märklig kultur där ett visst beteende är föreskrivet: det ska gillas och kommenteras och svaras. Somliga skriver helt öppet om de mest personliga saker. Andra gör inte det, berättar inget alls om sig själva, utan ”delar” sånt de finner intressant och sprider informationen ut i världen.

Det är inte ovanligt att en facebookanvändare har många hundra vänner, till och med tusen. Frågan är ju då vad som menas med vänner. Facebook ger lätt intryck av gemenskap, hjärtlighet och öppenhet. Folk blir ihågkomna på sina födelsedagar och den som berättar om ett personligt missöde får genast tröstande kommentarer. Men hur äkta är det? Upplever facebookanvändare gemenskap i verkligheten, In Real Life? Botas deras känslor av ensamhet, ångest och otillräcklighet? Jag vet inte, men jag undrar. Kan det kanske till och med bli tvärtom, om nu ”alla andra” verkar vara så lyckliga och positivt sinnade?

En av mina facebook-motståndarvänner menar att facebook är på väg ut. Folk håller på att tröttna. Alltihop kommer att spricka som en såpbubbla när den blir för stor. Kanske är det sant? Men om facebook försvinner måste det ersättas av något annat. En ny illusion?
Eller av gemenskap på riktigt? Verkliga vänner som träffas och pratar med varandra och möter varandras blick?



Handfästning

7 maj, 2017

Igår ledde jag en handfästningsceremoni i Trollskogen utanför Dalby. Vädret som de senaste veckorna har varit iskallt och otrevligt på alla sätt hade plötsligt slagit om och var milt och soligt, vindstilla och vänligt. Bofinkarna drillade, vitsipporna doftade, bokarna slog ut sina ljusgröna löv och allt andades livsglädje och framtidshopp. Så här såg altaret ut. Ser ni Gudinnan som sträcker sig mot solen?ceremoni 6 maj -17 min



Utställning

6 mars, 2017

höörs bibliotek 1
Idag har jag hängt mina målningar på Höörs Bibliotek. Utställningen kommer att pågå i tre veckor, alltså till den 25 mars. Det är målningar från de tre senaste åren men inget alldeles nytt, för jag har inte målat på flera månader nu. Det går i perioder. Just nu håller jag mest på med dans och så studierna på universitetet förstås.

I montern ligger de böcker jag hittills har publicerat. För några av dem har jag själv målat omslaget, så därför passade det bra att ha med dem också. Utställningen är öppen under bibliotekets ordinarie öppettider.



Nya insikter

2 mars, 2017

Under januari och februari har jag läst en kurs i religionsantropologi på Lunds Universitet och det har varit en mäkta intressant upplevelse. Kursen har framför allt handlat om hur en antropolog forskar på fältet, tänker och beskriver sina erfarenheter, men till stor del även om ursprungsbefolkningars riter, myter, shamanism, häxkonst och gudinnedyrkan, det vill säga allt som utgör mitt livs stora intresse. Mycket var välkänt, men det jag inte kände till var de fasansfulla häxförföljelser som pågår på olika håll i världen än idag, till exempel i Sydafrika. Där till och med bränner de ”häxor” levande, vilket med något undantag inte hände ens på 1600-talet i Sverige. Och det är ju oftast inte alls häxor det handlar om, utan helt vanliga människor som har råkat utmärka sig på ett eller annat sätt.

Fiona Bowie
Igår hade vi den muntliga tentan då alla fick redovisa sitt deltagande i någon rit. De flesta hade besökt ett sammanhang som de normalt inte deltar i. Vi fick höra redogörelser från Scientologkyrkan, Synagogan, Svenska kyrkan och ett Asablot. Det sistnämnda hade jag gärna hört om men tyvärr talade tjejen så tyst att jag fick nöja mig med att gissa. Nåja, jag vet ju hur det brukar gå till.

Själv berättade jag om ceremonin som min prästinnegrupp och jag höll på stranden vid Sommarsolståndet förra året. Jag tog upp syftet med riten, de olika inslagen och deras inbördes ordning, symbolerna, deltagarnas kön, antal och ålder, platsen eller lokalen m.m. Vår professor, Anne-Christine Hornborg, bad alla lägga märke till flexibiliteten i vår ceremoni, alltså att vi anpassade den efter deltagarnas behov, att vi saknar hierarki, att vi inte har en lokal utan är i naturen och att vi ”delar” våra tankar och känslor i slutet av ceremonin. Hon jämförde med en gudstjänst i svenska kyrkan eller synagogan och påpekade att man där gör nästan precis tvärtom. Naturligtvis var hon mycket korrekt men jag fick för mig att hon kände sympati för vår ceremoni.

Nu är jag inte färdig med detta, utan det återstår en hemtenta som ska lämnas in före den 19 mars. Så jag pluggar vidare. Jag kan verkligen rekommendera vår kursbok ”The Anthropology of Religion” av Fiona Bowie.



Helande dans

25 februari, 2017

Helsingborgsdans 1
Idag ledde min vän Anna-Christin Martinsson dans i Helsingborg. Hon hade valt danser utifrån temat ”Förvandling genom kärlek” och vi dansade bland annat till Leonard Cohens ”Dance me to the End of Love”. Om du vill veta så var stegen till just den musiken så här: Vänster fot till vänster, höger intill, hö till hö, vä snett framför hö, hö åt sidan, vä intill. Upprepa de här 6 stegen från början.

Jag tycker det är så vackert, så hoppfullt och starkt, att här träffas fjorton människor en lördagseftermiddag för att dansa med varandra. De tycker det är viktigare än att shoppa onödigheter, placera om aktier, hata varandra på nätet eller ägna sig åt andra meningslösa och destruktiva handlingar. För dans är helande, den befordrar gemenskap och vänskap, den livar upp och ger glädje till både kropp och själ.
Anna-Christins skål



Boosta ditt hår

24 februari, 2017

Nej, jag har inte skrivit fel, boosta ska det vara, inte borsta som jag ska göra sedan. Men just nu sitter jag här och låter mitt våta hår lufttorka. Jag köpte häromdan en rolig bok som heter ”Boosta hud & hår med naturens näringsbomber”. Så det är det jag har gjort. Mitt hår har fått smaka på en inpackning med kokosmjölk, äggula, honung och kanel, och sedan har jag tvättat det med ett hemlagat nässelschampo. Det blir minst sagt spännande att se hur det blir när det har torkat. Än så länge verkar det må bra, det har rent av lockat sig lite i ren förtjusning.

Det är många år nu som jag har gjort våra egna hygienprodukter: dagkräm, nattkräm, handkräm, fotsalva, kroppslotion, schampo, balsam. Fast då har jag använt mer konventionella ingredienser, oljor, sheasmör, emulgeringsmedel m.fl. och en del av dem är inte helt ofarliga. Så nu kommer jag att ta krämtillverkandet till en högre nivå. Bara rena naturprodukter, dessutom ätbara. Och så de där fina tvålarna som Tia Jumbe rekommenderar: Aleppo eller Castile, gjorda på olivolja.
boosta hur & hår



Danskurs i Höör

10 februari, 2017

Affisch Höörs församling danscirkel vt - 17



Helande dans

9 januari, 2017

Cirkeldans
Förra året började jag utveckla ett nytt intresse, DANS! Efterhand hade jag blivit trött på att hålla häxkurser och prästinnekurser. Jag vet att det fortfarande finns stort sug efter de där kurserna, men det finns ju andra som kan lära ut häxkonst. Och var snäll och notera att det inte är själva häxkonsten jag har fått nog av. Nej, den tar jag till ständigt djupare nivåer och kommer säkert att göra det livet ut.

Nu tar dansen en stor del av min tid. Under 2016 har jag utbildat mig till cirkeldansledare för Pia Lamberth i Malmö. Min examensdans kommer jag att hålla den 7 februari på Åkersberg i Höör. Alla intresserade är välkomna, det är bara att dyka upp i kapellet där kl. 18.30. Vi kommer att dansa cirkeldanser från olika hörn av världen, lugna rytmer och enkla steg, det är inte svårt och kräver bara normal kondition.

Inom kyrkan kallas de här danserna ”Heliga danser”. Men egentligen är de inte mera heliga än något annat. Det är urgamla fruktbarhetsdanser och andra folkliga danser som dansas i helt profana sammanhang, till exempel bröllop. Därför kallar jag dem hellre ”Helande danser”. För visst är det helande att röra kroppen till lockande rytmer i gemenskap med andra. Både kropp och själ livas upp.

Jag dansar inte bara dessa ”Helande danser” utan ägnar mig också gärna åt ”Universella fredsdanser”, som jag kan skriva om en annan dag. Och så mina egna ”Sångdanser” förstås, som jag skrev om den 17 augusti.



Vintersolståndet 2016

29 december, 2016

1-2016

Som vanligt firade vi Vintersolståndet vid Ale Stenar. Vädret var sommarlikt och vi kunde ta oss tid att njuta av ceremonin. Somliga år har vi låtit allt gå i raketfart eftersom det har blåst isvindar och kuling och alla har frusit och hackat tänder. Så här såg det ut 2010.
vinterblot-2010-3

Första gången vi firade vintersolstånd på Ale Stenar var 2007. De första åren var vi noga med att komma på rätt dag och exakt den tid då solen går upp vid sydöstra stävstenen.

vintersolstånd 4
Men för att folk inte skulle behöva ta ledigt från jobbet och köra hemifrån klockan sex på ishala vägar flyttade vi det till närmast liggande söndag och kl. 11 på dagen. Då kunde vi också värma oss på restaurang efteråt, något som snabbt blev tradition. Så här många var vi 2014.

ales-stenar-2014

Ale Stenar är verkligen en magisk plats. Den lockar och drar och ger energi till alla som besöker den. Om en har förmågan att ta emot, vill säga. Extra starkt påverkar den mig på vintern då det inte är så många där. Men helt öde är den platsen nog aldrig. Jämt kommer folk gående dit, om det så är mitt i natten när vi har trott att vi skulle vara i fred med vår utesittning. En sann kraftplats som har dragit till sig människor i tusentals år.

Vintersolståndet 2010-3



Min ceremonibok är klar!

8 december, 2016

ceremonibok-omslag
Ja, nu har jag äntligen publicerat min ceremonibok. Att det tog så lång tid beror på att så mycket kom emellan, bland annat den stora flyktinginvandringen som jag engagerade mig i. Till sist ville jag också skicka ut manuset till mina vänner för att be dem om kommentarer och eventuella rättelser. Men idag håller jag boken i min hand och snart kommer den att finnas tillgänglig på Adlibris och Bokus.

Den innehåller ceremonier för livets alla skiften. Där finns först och främst de vanliga familjeceremonierna, som namngivnings- och välkomstceremonier, vigsel-, handfästnings- och begravningsceremonier. Sedan kommer de minst lika viktiga ”rites de passages”, som övergångsrit i puberteten, övergångsrit vid livets mitt, övergångsrit när man går i pension och invigningsrit för kvinnor efter menopausen. Den sistnämnda är den som kallas The Croning Ceremony på engelska. Den har tidigare inte varit så omtalad i Sverige men nu hoppas jag att det blir ändring på det.

Allra sist beskriver jag en nyårsceremoni som är tänkt att vara ett återkommande inslag varje årsskifte. Ceremonierna i boken har inspirerats av de ceremonier som jag då och då håller för människor som vill ha ett nytt och annorlunda sätt att fira viktiga högtider och händelser i livet. Jag önskar att den ska vara till nytta för alla de som själva vill hålla dessa alternativa ceremonier. I bokens början finns därför även råd och anvisningar om hur en kommer igång med denna mycket betydelsefulla syssla.



Dans på nyåret

26 november, 2016

fyrverkeri-2

Dansen går i vinternatten

I min senaste bok ”Ceremonibok”, som snart kommer att publiceras, avslutar jag med att beskriva en nyårsceremoni. I den ingår en nyskapad sångdans som dansas med särskilda steg i ceremonin. Hur den låter får du veta under fliken ”Sånger”. Scrolla ner till ”Dansen går i vinternatten”.

Sången upprepas hela tre gånger, vilket kanske kan tyckas lite tjatigt, men det beror på att den ska dansas. Bäst är förstås att de som dansar den även sjunger, men så länge den är ny och okänd kan den inspelade versionen var ett stöd. Stegen får du själv hitta på. Jag har visserligen en idé om hur en kan göra, men det är svårt att redogöra för det här.

Texten är så här:

Dansen går i vinternatten
går i vida ringar.
Alla röster stämmer in
och sången tycks få vingar.

Du gamla år, vi tar farväl
och vet du gav oss mycket
som nu ska lagras i vår själ
och bli till kraft och lycka.

Refräng: Dansen går …

Vi dansar över tröskeln till
det nya år som randas
då våra drömmar ska slå in
och våra viljor blandas.

Refräng: Dansen går …



Längtan till det fulländade

23 november, 2016

Idag läste jag i Naturkompaniets tidning om en grupp skidåkare som hade sökt sig till Narviksfjällen för att uppleva orörd fjällnatur med svårtillgängliga toppar, branta klippstup och isiga snövidder. De verkade uppfyllda av en längtan till det extrema, det aldrig tidigare upplevda, det som ligger bortom det vanliga livet.

Själv skulle jag inte klara av sådana strapatser, bara fotona i reportaget ger mig ett hissnande intryck. Men jag tänker att den där längtan, den delar de och jag med många andra, längtan efter det fulländade, det oförstörda, det rena och tidlöst sköna.

Jag har inga foton från fjällen, eftersom jag knappast har varit där, men här är en bild från de skotska bergen som på mig utövar en stark lockelse. De ropar till mig att ge mig ut i deras värld, att lära mig den och vila i den.
skottland-111a
Men, det är inte nödvändigt att faktiskt åka dit och fotvandra där. Istället nöjer jag mig med att inse vad den där lockelsen betyder. Den där starka längtan efter djup, skönhet och fulländning är något av det bästa vi har inom oss. Den får oss att sträcka oss efter det som ligger bortom, det ouppnåeliga, och drömma om det.

Längtan får oss att skapa, att uttrycka oss, i ord, musik, dans eller arkitektur. Eller i vad som helst som vi har håg och fallenhet för, som att anlägga en rosenrabatt eller laga en utsökt måltid, skapa kläder eller ett nytt sätt att leva. Och låt oss aldrig ge upp, utan tro att det är möjligt att en gång uppnå målet.



Workshop i dans

17 augusti, 2016

Sara Larsson 4
Under Nordiska Gudinnefestivalen i Fjärås ledde jag en workshop i dans. Det har jag inte gjort förut, frånsett en gång i Göteborg för många år sedan. Jag lärde ut mina sångdanser som jag har skapat för olika ceremoniella ändamål. Det var roligt och mötte stor uppskattning från dem som deltog.

Jag skulle dock önskat att deltagarna hade varit fler. De här sångdanserna skulle göra sig fantastiskt bra med ett hundratal deltagare, för då skulle det bli tydligare vilken potential de har. De är ju verkliga kraftdanser och genererar kraft om de sjunges och dansas upprepade gånger av en stor grupp. Min förhoppning är nu att de sprider sig och börjar användas av fler. De finns att lyssna på under Sånger.

Foto: Sara Larsson



Handfästning i Göteborg

1 augusti, 2016

Johan och Beatrice 1
Lördagen den 23 juli höll jag en handfästningsceremoni för Beatrice Gonzalez och Johan Blom. Beatrice var klädd som en älva i lila och silver och Johan som en medeltidsriddare i rustning av läder. Han bar svärd och en sköld prydd med deras familjevapen, en enhörning omgiven av liljor och rosor. Även gästerna var klädda i fantasy- respektive medeltidsstil.

Vädret kunde inte vara bättre, lagom varmt och stilla och sjön låg nästan spegelblank. Solen strålade, men allra mest strålade brudparet av lycka.

Handfästning, i den bemärkelsen att brudparets händer binds samman, brukades inte i forn tid. Att ”fästa sig” betydde att brudparet gav varandra löften om trohet. Men idag gäller den bokstavliga betydelsen av handfästning och vi har fått en nyhednisk tradition.
Johan och Beatrice 3



Verklighetens följsamhet

4 juli, 2016

gulmåra
Hur många gånger har jag inte upplevt att allting ordnar sig på bästa sätt. Och ändå blir jag varje gång lika förundrad. För det ÄR ju ett mirakel! Att regnet upphörde och solen lyste fram just när vigselceremonin skulle hållas. Att en parkeringsruta blev ledig precis när vi kom körande, sena till ett viktigt möte. Att det som verkade gå illa smidigt löste sig.

För en tid sen hade vi lagt en lapp på altaret med beskrivning på den bil vi behövde: den skulle passa vår ekonomi, vara nybesiktigad, dofta fräscht inuti, säljaren skulle vara pålitlig osv. Det tog inte en vecka så erbjöds vi en billig, begagnad bil som helt motsvarade alla våra önskemål, och vi köpte den utan att tveka.

När sånt händer får jag en känsla av att det bara är att beställa, tacka och ta emot. Men jag aktar mig noga för att bli övermodig eller begära saker i onödan. Det måste vara sånt jag verkligen behöver.