Brev till ICA Banken

9 december, 2018

Hej! Jag tackar för svaret som dock träffar bredvid min fråga. Jag skrev så här:
”I dessa tider skrivs det mycket om investeringar och divesteringar i fossil energi. Idag har jag läst en artikel om Fair Finance granskning av bankerna. ICA Banken nämns inte, men eftersom jag har mina pengar hos er skulle jag vilja veta hur ICA Banken förhåller sig till detta. Har ni redan eller håller ni på att fasa ut investeringar i fossil energi?”
 
Jag är inte intresserad av att placera mina pengar i fonder utan nöjer mig med att ha dem på ett vanligt lönekonto. Men det jag vill veta är som sagt detta: Tänker ni på att ni kan påverka den pågående förstörelsen av klimatet, genom att sluta placera pengar i fossil energi och i andra branscher som har en direkt negativ påverkan på klimatet? Ni skriver i svaret mycket om hållbarhet, men vad ni menar med det är oklart. Hållbart för vinstutvecklingen? Mycket annat i svaret är också svårt att genomskåda för mig, t.ex. begrepp som marknadsindex och liknande. Jag ber er vara konkret och tydlig så att jag får veta om jag ska flytta mina pengar eller inte.



En värld av färg och form

8 december, 2018

På Konsthallen i Landskrona pågår just nu en annorlunda utställning. En vän och jag var där igår och fick stiga in i en värld av färg, form och fantasi. Stämningen var glad, ljus och hoppfull, att jämföra med vissa andra uställningars hopplöshet och tristess. 650 elever i Landskronas kommunala skolor visade upp sina alster från slöjdundervisningen. De hade fått arbeta utifrån sina tankar om identitet i en global värld.
 
Vi hade turen att träffa på en engagerad slöjdlärare som förklarade och berättade hur eleverna hade fått arbeta och vilka uppgifter de fått. Hans entusiasm och stolthet gjorde intryck och vi som de senaste åren inte har hört så värst mycket positivt om den svenska skolan fick plötsligt en helt annan bild.
 
Vi visste heller inte att slöjdämnet numera inte är uppdelat i textilslöjd och träslöjd. Istället växlar undervisningen mellan mjuk och hård slöjd och pojkar och flickor arbetar tillsammans. Roligt att höra för en sjuttioåring som var hänvisad till flickslöjd och vantstickning på stickor nummer 2. I den här utställningen hade eleverna fått sina uppgifter utifrån årskurs, material och metod, men hade varit fria att välja uttryck, färg och form. Idérikedomen var imponerande och resultatet inspirerande. Den svenska grundskolan måste ha mycket gott i sig trots vad alla säger.



Borgerlig begravning

4 december, 2018

I år har jag hållit många begravningsceremonier. Det kallas för ”borgerlig begravning” och det är inte tillåtet att utföra den i en kyrka. Men det finns oftast ett begravningskapell på orten och där får man lov att vara utan extra kostnad. Det ingår i begravningsavgiften som alla betalar via skatten, likaväl som gravplats på kyrkogården.
 
Men alla som får en ”borgerlig begravning” är inte ateister, även om de valt att lämna kyrkan. När jag träffar de anhöriga före begravningen och vi talar om de döda och deras liv visar det sig ofta att de trodde på ett liv efter döden. De trodde att de skulle komma att möta de anhöriga som gått före, de trodde på änglar, de trodde på reinkarnation och så vidare. Det var bara kyrkan de inte gillade, inte ”det där talet om Gud”. Fast en del psalmer tyckte de också om och brukade sjunga dem ibland.
 
Det får mig förstås att fundera. De hade alltså en tro, men de ville själva välja vad de skulle tro på. Och det är väl så de flesta av oss vill ha det. Man vill inte ha ett färdigt trospaket, ett sådant som ges i kyrkorna.
 
När jag utformar en ”borgerlig” begravningsceremoni, i samråd med de anhöriga, blir den precis som de önskar. Den kan bli helt ateistisk och den kan bli väldigt religiös. Det är en underbar uppgift, och om de är nöjda är jag också nöjd.



Är detta verkligheten?

2 december, 2018

När jag växte upp hade jag en föreställning om att jag hade fötts i det bästa av länder. Jag trodde att i Sverige var folk vänliga, hederliga och rättvisa. De var öppna och toleranta och välkomnade människor som inte hade fötts i lika bra länder som Sverige utan var tvungna att fly. Jag trodde till och med att svenskarna satte en ära i att ordna det bra för de flyktingar som sökte skydd här. MEN SÅ FEL JAG HADE!
 
När jag läser om främlingsfientligheten i t.ex. Ungern inser jag att det inte är värre där än i Sverige. I Sverige beter ”vi” oss så vidrigt mot flyktingar att få länder slår det. Vi låter dem vänta på besked i åratal utan att låta dem studera eller arbeta under tiden, vi nonchalerar uppenbara asylskäl, genomför åldersbedömningar som läkarvetenskapen ifrågasätter, tar ifrån flyktingarna deras värdighet, trygghet och överlevnadsmöjligheter genom att misstro dem, ta dem i förvar, tvångsutvisa och lämna dem försvarslösa i krigsdrabbade länder.
 
Jag tar bestämt avstånd från det här sättet att behandla mina medmänniskor!. Om det var möjligt skulle jag förhindra att den skatt jag betalar går till Migrationsverket och till den avdelning inom Polisen som genomför deportationer. Eller till vapentillverkning för den delen. Och jag kommer inte någonsin att rösta på ett parti som står bakom utvisningspolitiken.
 
I en framtid kommer domen att bli hård över dem som fattade dessa inhumana utvisningsbeslut. Baltutlämningen är en skamfläck som folk minns. Men detta är ju samma sak – dessa deportationer till Afghanistan, ett land i krig! Unga sårbara människor utan skydd av familj. Enligt en europeisk undersökning har många av dem dödats eller försvunnit efter ankomsten till Afghanistan.



Överlevnadsförmåga

1 december, 2018


Den bästa överlevnadsstrategin handlar om att ge sina känslor ett konstnärligt uttryck. Jag antar att det gäller för alla. Vilken konstart det rör sig om är förstås individuellt. Själv målar jag vanligtvis, eller skriver, men ibland har jag gjort helt andra saker, bara för att prova. Den här målningen har just med överlevnadsförmåga att göra. Det uttrycks också i de kinesiska tecknen till vänster i bilden, även om de inte översätts just så. Enligt de kineser jag talat med betyder det övre tecknet avsaknad, tomhet och det undre fiende eller fara. Tillsammans blir det ungefär ”omöjlig att besegra”.



Fridays for Future

30 november, 2018

Mellan kl. 12 och 13 idag deltog jag i en klimataktion utanför Rådhuset i Lund. Efter inspiration av Greta Thunberg som startade ”Skolstrejk för klimatet” hålls där en manifestation under uppropet ”Fridays for Future” varje fredag. Många hade samlats, de flesta vuxna. Det är ju faktiskt de vuxnas ansvar att stoppa de hotande klimatförändringarna. Det är imponerande att det var en 15-årig tjej som fick igång dessa rejäla och tydliga protester. Hon har varit en väckarklocka för alla vuxna som bara har gått och tänkt på att göra något.
 
Idag har ”Fridays for Future”-manifestationer hållits på ett stort antal platser i Sverige och i världen. Bara i Skåne samlades folk utanför kommun- och rådhus på 11 platser. Dock inte i Landskrona, men det vill jag gärna ändra på.



Är tystnaden farlig?

29 november, 2018

Idag var det så mörkt och regnigt och blåsigt att jag gav mig iväg till simhallen för att få uppleva ljus, värme och behagligt varmt vatten. I bastun var det lugnt och tyst, men när jag kom ut i simhallen möttes jag av en vägg av oljud. Från högtalarna strömmade popmusik och pratiga röster, som tillsammans med vattenskvalpet och ekot från kakelväggarna skapade en störande hög ljudnivå. Jag bad personalen sänka, men det måste de ha gjort minimalt i så fall för det blev ingen större skillnad.
 
Jag förstår inte varför det måste vara ”musik” (= oljud, brus, buller) i simhallen. Det kunde väl räcka med de naturliga ljuden från vattnet. Men det tycks finnas en norm att vi överallt måste matas med ”musik”. På varuhusen och utanför vissa affärer, hos tandläkaren, hos massören, på gymmet, i simhallen och dessutom i våra egna hörsnäckor. Men varför? Är folk rädda för tystnad? Kan det dyka upp obekväma tankar i tystnaden? Är det bra med en ständig ljudmatta som hindrar oss från att lyssna och uppmärksamma vad som sker?



Om tiggarna

28 november, 2018

När tiggarna kom till Sverige och började sitta utanför affärerna greps jag av medkänsla och beslöt mig för att aldrig gå förbi någon av dem utan att ge något. Men så blev de fler och fler och jag måste hitta en strategi. Skulle jag bara ge dem som höll till på min hemort och gå förbi dem i Malmö och Lund? Eller skulle jag inte ge något alls utan engagera mig för deras sak på ett övergripande plan? Ett tag var jag med i ”Hjälp tiggare i Höör”, men initiativet dog ut när flera av de ledande tappade orken. Inte så konstigt när motståndet från kommunens sida var kompakt, och dessutom är det ingen lätt sak att försöka hjälpa människor som har vuxit upp i utanförskap och är präglade av det.
 
Idag känner jag lika starkt för tiggarna som förut, men vad kan en göra? Fortsätta ge en liten peng, efter förmåga, men hur får det dem bort från deras beklagliga situation?
 
När jag var barn bodde de, som då kallades ”zigenare”, i tältläger på våra betesmarker någon gång ibland. De kom och knackade på och frågade om vi hade kastruller att förtenna eller knivar att slipa. Varför har samhället inte blivit bättre på att ta hand om människor 70 år senare? Hur kan vi vara så hjärtlösa?



Det stilla livet

27 november, 2018

När jag var mycket ung läste jag en bok som hette ”Sälmorgon”. Den lämnade kvar en stämning av ro och inre rikedom. Två kvinnor bor ensamma långt ute vid en kust. De lever mycket sparsamt och går till sängs tidigt på vinterkvällarna för att spara på fotogen och stearinljus. Men de har rika upplevelser, av naturen runt omkring, sitt hantverk, böcker, samtal och även av tystnaden. Jag har fortsatt se ett sådant liv som idealiskt. Nu bor jag visserligen i en stad men det står mig fritt att välja lugnet, tystnaden och ensamheten när jag vill. Det elektriska ljuset ser jag dock som en stor tillgång och jag går inte till sängs när mörkret infaller. Och ibland lyssnar jag till fin musik, som just nu Chopin’s Nocturne.



Ny målning klar

26 november, 2018

Äntligen! Jag har hållit på från och till i månader med den här. Tidigt visste jag vad den skulle handla om, men att sedan hitta former och färger har varit ett långsamt sökande. Någonstans på vägen kom jag att tänka på Albertus Pictors målningar i Härkeberga kyrka. De är illustrationer av Bibelns berättelser och det finns ofta en textremsa nånstans på bilden. Men för att inte störa betraktarens möjlighet till egna reflektioner över bildens innehåll har jag skrivit texten på arabiska. Det är min vän Rouaa från Syrien som har hjälpt mig.



Dagbok i vargatider

25 november, 2018

Idag påbörjar jag ett nytt projekt: en sorts krigsdagbok. Vi lever ju i en tid av stor ofred. I världen pågår krig, etniska rensningar, konflikter av alla slag och på alla nivåer, ojämlikhet, övergrepp, extrem rikedom åt några få och fattigdom åt många, svält, brist på vatten, jordförstöring, giftspridning och så vidare. Och ovanpå det den veritabla mardrömmen: ett skenande klimat. Det är för hemskt att ta in, men går inte att stänga ute. Min maktlöshet känns total. Undergången närmar sig med stormsteg.
 
Ändå kan jag inte låta bli att tänka på om jag skulle kunna göra något? Vad kan en enskild människa göra? Få en idé, sätta igång något som kan engagera flera och därigenom skapa en rörelse. Så har ju många gjort under historiens lopp, nu senast den unga Greta Thunberg. Men jag klarar nog inte det, jag är för tillbakadragen och inåtvänd.



Längtan efter regn

27 juli, 2018

I natt hade jag en ovanligt härlig dröm. Jag drömde att det hade regnat, att det hade kommit massor av regn och nu var jorden så där ljuvligt fuktig och lucker. Jag låg på knä vid en rabatt och satte ner blomplantor i den porösa jorden och jag njöt av att se hur väl de där plantorna mådde. Genom hela drömmen sa mitt vakna jag: Det har äntligen regnat! Det har äntligen regnat! Och min tacksamhet var oändlig.

Måtte den drömmen vara en sanndröm! Jag har ingen bild på regn, tyvärr, men här kommer en med massor vatten.
Bränningar2 (2)



Cykelutflykt

29 juni, 2018

Fullmåne över Ven 2
När vår kära, gamla husvagn ”dog” på hemväg från Norrland beslöt vi att i fortsättningen semestra på ett miljövänligare sätt. Vi ska vandra, cykla, åka tåg och buss och bara undantagsvis ta bilen. Förra helgen vandrade vi på Söderåsen och igår tog vi cyklarna över till Ven med färja från Landskrona.
Det var en magisk upplevelse och det känns som om vi har varit borta en vecka, fast det bara var ett dygn. Doften av mognande säd, blandad med gulmåra spreds med vinden över det ålderdomliga landskapet. Vi cyklade långsamt på smala stigar längs kanten av åkrarna. Trygga, gamla gårdar och halmtaksklädda hus vilade under skuggande lövkronor. Koltrastar sjöng sin vackra och vemodiga sång och stora harar korsade vägen. Runt omkring ön låg havet ljusblått.
I skymningen satt vi utanför tältet och njöt av friheten och tystnaden. Solnedgången över Danmark var magnifik och samtidigt seglade en enorm, rosaskimrande fullmåne upp över ön. Tack Ven, du är verkligen Sundets pärla!



Hurra för Göran Greider!

4 april, 2018

Ledaren i Dagens ETC är väl värd att citera och sprida. Göran Greider skriver där om något jag länge tänkt: vad ska folk i Thailand å göra? Han uttrycker det inte så, men innebörden är densamma. Thailand är en militärdiktatur, men det bryr sig resenärerna inte om. Överhuvudtaget verkar inte det allmänna resandet öka förståelsen för människors villkor i andra länder.
Charterresenärerna idag träffar enligt Greider mest andra resenärer och hotellpersonal. Det är sällsynt att de kommer i nära kontakt med dem som bor på orten och får en djupare insikt i de förhållanden som råder. Om de istället för att blunda fick upp ögonen för hur folk har det i Thailand, Turkiet, Egypten, Marocko osv. kunde det bidra till förändring.
Men Göran Greider säger också rakt ut att det borde resas mindre, både med flyg, bil och tåg. Han skriver så här: … en miljörörelse värd namnet måste våga stå för mer av det stationära livet och lära oss värdet av att vara stilla och inte ständigt överge de platser vi råkar leva på. Sedan citerar han Harry Martinsson. Det är starkt och det griper tag.
Ja, det är nog dags att överge vår romantiska syn på resandet och istället uppvärdera naturen i vår närhet. Lära känna vårt hörn av Moder Jord. Vandra, ro, tälta, bada och sola när det nån gång är möjligt, åka skidor och skridsko, klättra. Och sitta stilla och se hur solen går ner. Eller upp. Läs hela krönikan här.
Vy från Kåseberga



Mozarteffekten

1 mars, 2018

Mina morföräldrar var döva, båda två från tidig barndom. De kommunicerade enbart genom teckenspråk. Musik saknades helt i deras liv. Det påverkade i sin tur min mor och hennes bror som var märkligt ointresserade av musik. Det fanns heller ingen musik i min barndom, vi hade visserligen en radio men jag minns inte att vi lyssnade så mycket på den. När mina skolkamrater gick och sjöng schlagers och kunde texten utantill hade jag aldrig hört den och förundrade mig.
I tioårsåldern hade jag fått veta att en kunde få pianolektioner hos klockaren i byn. Jag tjatade om att få börja. ”Men vi har ju inget piano”, sa mamma. Det gjorde väl inget tyckte jag och försökte öva in fingersättningen på vår rutiga köksvaxduk. Det var patetiskt, och jag tvingades inse att det var lönslöst.
Men se, gudarna tyckte synd om mig och gav mig en underbar kompensation. Mannen i mitt liv visade sig vara professionell musiker, spelar ljuvlig, klassisk gitarrmusik och har i stort sett hela vår svenska sångskatt på sin repertoar. (Här kan du lyssna på honom.)
Det som nu har hänt är att mitt förhållande till den klassiska musiken har fördjupats på ett oväntat sätt. Jag har väl alltid tyckt om sådan musik men det är inget intresse jag direkt har odlat. Nu har jag upptäckt vad andra har vetat i minst femton år – att en kan bära med sig musiken och få in den direkt i öronen. Heureka! (Jag är alltid sen med att ta till mig ny teknik men när jag väl kommer över tröskeln blir jag ofta rätt bra på att använda den.) Så nu lyssnar jag på Liszt, Chopin, Tchaikovskij, Schubert, Debussy och Fauré, när jag skriver detta, när jag diskar, målar, stickar, läser och även mitt i natten när jag inte kan sova. Och på gymmet för att slippa den enerverande dunkamusiken där. Men inte i naturen som jag vill ska få komma till sin rätt med fågelsång, vindsus och vågskvalp.
Dessutom håller jag på att läsa ”Mozarteffekten” av Don Campbell, en bok som kom redan 1997. Där skriver han om om musikens oanade kraft och om hur vi påverkas av olika sorters musik. En ny värld har öppnats för mig.
Fotot föreställer mina morföräldrar, min mor och hennes lilla bror. Det borde vara taget omkring 1921.
Fam Otto Svensson



Kampen för ett träd

20 februari, 2018

Utanför vårt vardagsrumsfönster står en vacker lönn. Nu är förstås grenarna kala men i somras gladde vi oss åt den djupa grönskan som ger lagom skugga åt vår soliga balkong och är en tillflykt för många fåglar. På morgnarna när jag mediterar tittar jag på trädet och gläder mig åt att lövsprickningens tid snart är här.
Men vid tiotiden idag bullrade en enorm skogsavverkningsmaskin fram och började snabbt såga ner trädet intill. Innan vi hann nerför trapporna hade de redan gått vidare till ”vår” lönn. En av de fem huvudgrenarna var redan borta. Trädtragedi!
Vi förhindrade i alla fall att de fortsatte och trädet står kvar. Än så länge. Vi har talat med vaktmästare och fastighetsförvaltare och avverkaren och fått ett löfte om att de ska skona trädet. För tillfället kan vi andas ut. Men min skräck för män med tillgång till all sorts stora maskiner är konstant. Med effektiva maskiner är det lätt att bara köra på och svårt att hejda sig. Naturen är värnlös mot dem och kan bara slå tillbaka med extremtorka och vattenbrist eller översvämningar, orkaner och en skenande klimatförändring.
Den här bilden föreställer ett annat älskat träd.
Bok



Den svarta ”färgen”

15 februari, 2018

Svart är ingen färg – det är frånvaro av färg. Det är totalt mörker. På motsvarande sätt är vitt heller inte någon färg – det är ljus, enbart starkt ljus. Färg är gult, rött, orange, lila, blått, grönt och lindblomsgrönt, olivgrönt, babyrosa, kanelbrunt, himmelsblått och så vidare i det oändliga. Färger finns det hur många som helst och de kan vara sagolikt vackra och ibland helt gräsliga.
Varför väljer då nästan alla människor i Sverige att gå klädda i svart? Överallt ser en dem, och det är inga sörjande änkor som förr, utan unga som inte alls ser ut att bära på sorg. Idag såg jag till exempel en ung pappa med ett litet barn i sittvagn. Pappans mössa, halsduk, jacka, byxor, handskar och skor var svarta, vagnen var svart, åkpåsen, väskan och till och med barnets overall var svart fast med detaljer i mörkt, mörkt blått. Barnets mössa och vantar var i samma mörkt blå färg. Inte en färgklick nånstans!
Och det var säkert inte slumpmässigt hopplockat utan genomtänkt och med känsla för stil. Men är det inte sorgligt! Ett litet barn omges av svart! Barn som älskar färger, som lockas av klara, starka färger och gärna målar så det skvätter.
Pappan och barnet är sannerligen inte ensamma om att vara svartklädda. Se dig omkring! Svenskarna går i svart. Men varför? Har alla samma smak? Tycker alla att det är snyggt? Är det modet som styr? Är det klädbranschen som vill renodla utbudet? Eller är vi så anspråkslösa och tillbakadragna att vi vill gömma oss i mörkret? Är det svarta ett uttryck för sorg, fast omedvetet, över förlorad livsglädje, förlorad kreativitet, frihet, trygghet och kärlek?
bild



Andlig rådgivning

29 januari, 2018

Nu har jag bestämt mig. Från och med nu tar jag emot för andlig – medial rådgivning här i mitt hem. Många skriver till mig och frågar om jag fortfarande håller häxkurser, men det gör jag inte längre. Jag har gjort det så mycket och nu låter jag hellre andra sköta det. Att ta emot enskilda människor är en annan sak, det gör jag gärna. Du behöver inte alls vara häxa, utan får komma med dina frågor och undringar om vad helst du vill. Jag kan läsa energierna omkring dig och lägga en stjärna om du önskar det. Du kan komma hem till mig här i Landskrona eller så kan jag ge vägledning per telefon. Om du är intresserad, kontakta mig via mejl till eta(at)vinterljus.com så kan vi boka en tid.
Höstaltare 2014



Första dagen 2018

1 januari, 2018

kusten 1 jan -18
Idag har vi kört längs kusten norrut. Det var som vanligt jämngrått och det regnade nästan hela tiden. Det var därför vi körde bil istället för att ta en nyårspromenad som vi brukar. Jag hade trots regnet kameran med och lyckades fånga den enda solglimt som bjöds. Solen finns där ändå, fast en nästan förlorat hoppet om den.
Imorgon sänds ”Häxan och ceremonierna” i P1 kl. 11:04. Det spelades in för någon månad sedan och förutom mig är några av mina vänner med, Maria Zolkråka Öst Ljungquist och Simon Riis Hasselskog. Jag har inte hört det själv i sin helhet så det blir spännande. Det lär ligga kvar ett bra tag på P1 Tendens. Programledarna ville göra några program om ceremonier och fokuserade i första hand på hovets ceremonier. Jag blev utvald att berätta om en annan sorts ceremonier, våra innehållsrika, naturorienterade årstidsceremonier. Frågan är nu om bilden av dem har blivit rättvis.



Vintersolståndet 2017

25 december, 2017

Vintersolståndet 2017
Vi var där som vanligt, vid Ale Stenar för åttonde året i rad för att fira vintersolståndet. Vädret var milt och det blåste inte särskilt mycket, så vi kunde lugnt stanna kvar en stund och genomföra ceremonin som vi tänkt. Någon synlig soluppgång blev det inte eftersom en tung molnbank låg vid horisonten, men senare blev det en strålande vacker solskensdag.