Ibland möter jag människor som är helt uppfyllda av sin övertygelse. Oftast är de religiösa, men de kan även vara ateister eller politiker. Gemensamt för dem är tron att just deras väg och just deras bild av verkligheten är de enda rätta. Genom att berätta för andra och försöka övertyga dem tror de sig göra något gott. De sprider ju ”det goda budskapet”.

Det kallas för att missionera och det är inget jag vill ägna mig åt. Har inte tiden kommit då varje människa får lov att finna sin egen väg? Ligger inte sanningen förborgad i varje människas inre? Det är dags att lyssna istället för att predika.

I respekt för varandras olika vägar kan vi kanske tillsammans hitta fram till en övergripande sanning. Nog måste den allomfattande kunskapen om världsalltets lagar vara större än en enskild läras dogmer?

Att segla är nödvändigt. Vem som har sagt det vet jag inte. När jag sitter till rors i en segelbåt kan jag tänka att det är sant. Jag bärs tryggt över svarta, outgrundliga djup och gläder mig åt vita segel som fylls med vind. Det känns som om jag blir ett med havet, med vinden och vågorna, och jag får lust att fortsätta ut i oändligheten och aldrig mer gå i land.

Det finns en längtan inom oss, som gör att vi inte kan slå oss till ro utan ständigt söker vidare i det okända, efter något djupt, helt och sant. Om vi inte finner det på jorden anar vi att det är i evigheten det väntar på oss. På havet känns det som om vi kommer närmare.