Bokrecension

2 december, 2020


 
Jag har just läst Eta Christenssons nyutkomna roman ”Häxorna i Småland”. Tonen i berättelsen lockar mig att läsa vidare. Här finns relationer, häxiga möten, spänning, ljuvliga ceremonier och samtidsproblematik i en fin kombination. Vi möter allehanda intressanta gestalter och ser deras öden vävas samman. Johannas strävan efter ett gott liv genomsyrar historien och ger den ytterligare en dimension. Beskrivningen av huvudkaraktärernas gemenskap ger en underbar bild av vad vänner är till för. En bra, inspirerande och tänkvärd skildring för alla som intresserar sig för häxkonst i alla dess former och alla som tycker om en god bok. LÄS och NJUT!
 
Christel
häxa i Småland



Häxorna i Småland

26 november, 2020


Nu har den publicerats, romanen som jag arbetat med sedan sommaren 2018, inte hela tiden förstås, men då och då. Och så blev den äntligen färdig! Liksom i boken är det tre häxor jag kan tacka för dess tillkomst, dock inte desamma som i boken eftersom de senare är helt och hållet påhittade. Men det hindrar ju inte att folk kan känna igen sig ändå. Det hoppas jag att många gör.



Häxan som steg av tåget

26 mars, 2020


I dagarna kommer tredje upplagan av min bok ”Häxan som steg av tåget” ut. Den utkom första gången 2002 men köps ännu av häxor runt om i landet. Den kommer snart att kunna köpas genom Bokus och Adlibris. Möjligen finns den också kvar på något bibliotek, annars kan de kanske ta hem den. Dessutom finns den som e-bok, att låna eller köpa.
 
Anledningen till att den fortfarande måste vara tillgänglig är först och främst att den snart kommer att följas av sin fortsättning. Jag håller på och skriver den och gissar att den blir klar innevarande år. Arbetsnamnet är ”Häxorna i Småland”.



Healing

28 januari, 2020

För några veckors sedan fick jag en behandling en healer som jag har lärt känna. Han heter Fabian Heilman och är ursprungligen schweizare men bor numera i Glumslöv, norr om Landskrona. Han har en facebook-sida där han berättar lite grann om sig själv och sin väg: Life Balance & Spiritual Healing. Om du vill kontakta honom kan du göra det där.

Medan jag var hos Fabian upplevde jag endast ljus, frid och harmoni. Behandlingsrummet var vackert inrett i ljusa färger och utrustat med både tibetanska klangskålar och flera didgeridoos. Fabian svävade tyst omkring mig och gav mig healing utan att nudda mig. Att jag somnade märkte jag först när healingen var över och han väckte mig.

 

Enligt min erfarenhet ger healing oftast ingen omedelbar läkning. Den kan istället inträffa gradvis under flera veckor eller till och med månader. Men det som hände samma dag var att jag, när jag kom hem, drabbades av så stor trötthet att jag genast måste gå och lägga mig. Jag sov djupt någon timme, vaknade men måste snart lägga mig igen. Min trötthet varade i tre dagar och jag sov ovanligt mycket och djupt. Efter det har jag gradvis blivit allt bättre. Jag tror att jag kommer att bli helt frisk.



Extinction Rebellion

26 januari, 2020


Igår deltog jag i Ectinction Rebellion’s aktion i Malmö. Min uppgift var att tala med de biltrafikanter som hindrades och de fotgängare som passerade. De förstnämnda kom jag inte till tals med eftersom de oftast vägrade veva ner rutan, men de förbipasserande var intresserade och många, många uttryckte sin sympati för aktionen. Flera tackade oss och gav sitt stöd. Jag fick till och med kramar. En härlig dag med en känsla av att göra en insats i kampen för en värld möjlig att leva i.



Konsumera mindre!

21 januari, 2020


 

Vad gör en när byxorna har blivit urblekta och trådslitna? Förr, när man lappade och lagade, var det en skam att gå i lappade kläder, ett tydligt fattigdomsbevis. Idag är det istället något att vara stolt över, nämligen att en har trotsat konsumtionshysterin och valt en annan lösning på klädbehovet.

 

Så här har jag gjort när Teo behövde nya byxor. Som tur är har jag i halva mitt liv sparat allsköns lappar i en ”lappalåda”. Och det var Teos egen idé att jag skulle renovera hans byxor – tro inte att det är jag som har övertalat honom. De här byxorna gör honom på gott humör och motverkar klimatångesten som vi väl alla tampas med i dessa dagar.




Klimataktion i Landskrona

8 februari, 2019


I två fredagar har vi stått på Rådhustorget i Landskrona mellan kl. 12 och 12:30 och hållit en klimataktion. Teo och jag tog initiativet och fler hakade på, så nu är vi en liten grupp. Vi håller tal och sjunger sånger som passar in: Välfärdsvisan, den som börjar ”Ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna, för att vi inte hade vett besinna oss och stanna? Änglamark och en nyskriven sångtext till melodi Lyckliga gatan. Vi hade också letat fram vårt gamla paradnummer: ”Vi kämpar för bilfri innerstad” som vi skrev till Malmö Cykelgrupps manifestationer i slutet av 1970-talet.
 
Mitt tal idag handlade om att det är bråttom. Klimatet väntar inte. Omställningen till ett klimatsmart samhälle måste ske snabbare och inte som nu förhalas och motverkas. Jag slutade med att säga: Vi vill uppmana alla, såväl privatpersoner som politiker på kommun- och riksnivå att ta klimathotet på allvar. Kraftigare åtgärder behövs! Dessa åtgärder måste experter och tjänstemän ta fram förslag på och lägga fram för politikerna. Det behövs en snar omställning och vi måste bereda oss på att den kan bli kännbar. Somliga kan kanske tycka att deras frihet blir begränsad och att deras livskvalitet försämras, men samtidigt kan vi få tillbaka hoppet om en framtid i ett bättre klimat. Tillsammans kan vi skapa en bättre värld att leva i.
 
De flesta går bara förbi men en och annan stannar till och lyssnar, och några kommer fram och uttrycker sin sympati för vår aktion. Det känns meningsfullt och viktigt att vi gör detta. Det kräver mod, men vi skulle skämmas om vi inget gjorde. Synd att det inte går att göra mer, men jag vet inte vad det skulle vara.
Nu har vi två fredagar kvar, sedan får vi utvärdera och diskutera med gruppen om hur vi ska göra. Om vi ska fortsätta varje fredag måste vi vara fler som löser av varandra.



Fridays for future

20 januari, 2019

Vi har fortfarande inte lyckats få gehör för en klimataktion i Landskrona, så i fredags reste vi till Helsingborg och deltog i deras manifestation ”Fridays for Future” framför rådhuset. Manifestationen är ett stöd för den skolstrejk för klimatet som Greta Thunberg inledde i augusti och som fortfarande sprids världen över. Ett tjugotal engagerade människor hade samlats, flera höll tal och så sjöng vi, Änglamark och den gamla, kära Välfärdsvisan från 1970-talet ”Ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna, för att vi inte hade vett besinna oss och stanna?”
En kvinna kom fram och skällde ut oss och menade att vi är naiva och omedvetna, men Teo talade om för henne att det inte finns någon mera medveten om vart vi är på väg än miljökämparna. Jag tänkte sedan på hennes ilska och upprördhet. Varför väcker en fredlig kamp för vår överlevnad sådana känslor? Greta Thunberg angrips ju också ständigt. Känner folk sig hotade? Anklagade? Vad är det de försvarar?



Skiljeväg

19 december, 2018

I denna apokalyptiska tid vacklar jag mellan lusten att agera och den resignerade insikten att det inte är lönt. Så många demonstrerar och protesterar och vill verkligen förändra, men vad hjälper det när majoriteten inte vill lyssna, inte bryr sig och tror klimathotet är ett påhitt? Det finns ju uppenbarligen också de som vill förstöra och som är beredda att gå över lik för att öka sin förmögenhet.
 
Enligt världens samlade klimatexpertis är mänsklighetens undergång nära. Om hundra år kommer det vara svårt för oss att överleva på jorden. Förutom katastrofala stormar och översvämningar kommer hettan att bli outhärdlig. Stora områden blir obeboeliga, odlingsbetingelserna försämrade liksom tillgången på färskvatten.
 
När jag var präst i Svenska Kyrkan predikade jag om Jesus Kristus som sa: ”Omvänd er! Himmelriket är nära! Nu vill jag också predika om omvändelse, som prästinna för Moder Jord. Vi måste ändra oss! Vi måste förändra vår livsstil! Vi måste sluta använda fossil energi, sluta pumpa upp olja ur jorden och sluta leva som om vi hade fyra jordklot istället för ett.
 
Vi står inför en skiljeväg och det är nog inte bara jag som vacklar inför beslutet. Antingen ändrar vi vårt beteende nu eller så ger vi upp och fortsätter som vanligt. Vi ska ju slutänden ändå dö, var och en av oss. Men kan vi se våra barnbarn i ögonen och säga: ”Jag gjorde inget för jag tyckte inte det var lönt”?



Brev till ICA Banken

9 december, 2018

Hej! Jag tackar för svaret som dock träffar bredvid min fråga. Jag skrev så här:
”I dessa tider skrivs det mycket om investeringar och divesteringar i fossil energi. Idag har jag läst en artikel om Fair Finance granskning av bankerna. ICA Banken nämns inte, men eftersom jag har mina pengar hos er skulle jag vilja veta hur ICA Banken förhåller sig till detta. Har ni redan eller håller ni på att fasa ut investeringar i fossil energi?”
 
Jag är inte intresserad av att placera mina pengar i fonder utan nöjer mig med att ha dem på ett vanligt lönekonto. Men det jag vill veta är som sagt detta: Tänker ni på att ni kan påverka den pågående förstörelsen av klimatet, genom att sluta placera pengar i fossil energi och i andra branscher som har en direkt negativ påverkan på klimatet? Ni skriver i svaret mycket om hållbarhet, men vad ni menar med det är oklart. Hållbart för vinstutvecklingen? Mycket annat i svaret är också svårt att genomskåda för mig, t.ex. begrepp som marknadsindex och liknande. Jag ber er vara konkret och tydlig så att jag får veta om jag ska flytta mina pengar eller inte.



En värld av färg och form

8 december, 2018

På Konsthallen i Landskrona pågår just nu en annorlunda utställning. En vän och jag var där igår och fick stiga in i en värld av färg, form och fantasi. Stämningen var glad, ljus och hoppfull, att jämföra med vissa andra uställningars hopplöshet och tristess. 650 elever i Landskronas kommunala skolor visade upp sina alster från slöjdundervisningen. De hade fått arbeta utifrån sina tankar om identitet i en global värld.
 
Vi hade turen att träffa på en engagerad slöjdlärare som förklarade och berättade hur eleverna hade fått arbeta och vilka uppgifter de fått. Hans entusiasm och stolthet gjorde intryck och vi som de senaste åren inte har hört så värst mycket positivt om den svenska skolan fick plötsligt en helt annan bild.
 
Vi visste heller inte att slöjdämnet numera inte är uppdelat i textilslöjd och träslöjd. Istället växlar undervisningen mellan mjuk och hård slöjd och pojkar och flickor arbetar tillsammans. Roligt att höra för en sjuttioåring som var hänvisad till flickslöjd och vantstickning på stickor nummer 2. I den här utställningen hade eleverna fått sina uppgifter utifrån årskurs, material och metod, men hade varit fria att välja uttryck, färg och form. Idérikedomen var imponerande och resultatet inspirerande. Den svenska grundskolan måste ha mycket gott i sig trots vad alla säger.



Borgerlig begravning

4 december, 2018

I år har jag hållit många begravningsceremonier. Det kallas för ”borgerlig begravning” och det är inte tillåtet att utföra den i en kyrka. Men det finns oftast ett begravningskapell på orten och där får man lov att vara utan extra kostnad. Det ingår i begravningsavgiften som alla betalar via skatten, likaväl som gravplats på kyrkogården.
 
Men alla som får en ”borgerlig begravning” är inte ateister, även om de valt att lämna kyrkan. När jag träffar de anhöriga före begravningen och vi talar om de döda och deras liv visar det sig ofta att de trodde på ett liv efter döden. De trodde att de skulle komma att möta de anhöriga som gått före, de trodde på änglar, de trodde på reinkarnation och så vidare. Det var bara kyrkan de inte gillade, inte ”det där talet om Gud”. Fast en del psalmer tyckte de också om och brukade sjunga dem ibland.
 
Det får mig förstås att fundera. De hade alltså en tro, men de ville själva välja vad de skulle tro på. Och det är väl så de flesta av oss vill ha det. Man vill inte ha ett färdigt trospaket, ett sådant som ges i kyrkorna.
 
När jag utformar en ”borgerlig” begravningsceremoni, i samråd med de anhöriga, blir den precis som de önskar. Den kan bli helt ateistisk och den kan bli väldigt religiös. Det är en underbar uppgift, och om de är nöjda är jag också nöjd.



Är detta verkligheten?

2 december, 2018

När jag växte upp hade jag en föreställning om att jag hade fötts i det bästa av länder. Jag trodde att i Sverige var folk vänliga, hederliga och rättvisa. De var öppna och toleranta och välkomnade människor som inte hade fötts i lika bra länder som Sverige utan var tvungna att fly. Jag trodde till och med att svenskarna satte en ära i att ordna det bra för de flyktingar som sökte skydd här. MEN SÅ FEL JAG HADE!
 
När jag läser om främlingsfientligheten i t.ex. Ungern inser jag att det inte är värre där än i Sverige. I Sverige beter ”vi” oss så vidrigt mot flyktingar att få länder slår det. Vi låter dem vänta på besked i åratal utan att låta dem studera eller arbeta under tiden, vi nonchalerar uppenbara asylskäl, genomför åldersbedömningar som läkarvetenskapen ifrågasätter, tar ifrån flyktingarna deras värdighet, trygghet och överlevnadsmöjligheter genom att misstro dem, ta dem i förvar, tvångsutvisa och lämna dem försvarslösa i krigsdrabbade länder.
 
Jag tar bestämt avstånd från det här sättet att behandla mina medmänniskor!. Om det var möjligt skulle jag förhindra att den skatt jag betalar går till Migrationsverket och till den avdelning inom Polisen som genomför deportationer. Eller till vapentillverkning för den delen. Och jag kommer inte någonsin att rösta på ett parti som står bakom utvisningspolitiken.
 
I en framtid kommer domen att bli hård över dem som fattade dessa inhumana utvisningsbeslut. Baltutlämningen är en skamfläck som folk minns. Men detta är ju samma sak – dessa deportationer till Afghanistan, ett land i krig! Unga sårbara människor utan skydd av familj. Enligt en europeisk undersökning har många av dem dödats eller försvunnit efter ankomsten till Afghanistan.



Överlevnadsförmåga

1 december, 2018


Den bästa överlevnadsstrategin handlar om att ge sina känslor ett konstnärligt uttryck. Jag antar att det gäller för alla. Vilken konstart det rör sig om är förstås individuellt. Själv målar jag vanligtvis, eller skriver, men ibland har jag gjort helt andra saker, bara för att prova. Den här målningen har just med överlevnadsförmåga att göra. Det uttrycks också i de kinesiska tecknen till vänster i bilden, även om de inte översätts just så. Enligt de kineser jag talat med betyder det övre tecknet avsaknad, tomhet och det undre fiende eller fara. Tillsammans blir det ungefär ”omöjlig att besegra”.



Fridays for Future

30 november, 2018

Mellan kl. 12 och 13 idag deltog jag i en klimataktion utanför Rådhuset i Lund. Efter inspiration av Greta Thunberg som startade ”Skolstrejk för klimatet” hålls där en manifestation under uppropet ”Fridays for Future” varje fredag. Många hade samlats, de flesta vuxna. Det är ju faktiskt de vuxnas ansvar att stoppa de hotande klimatförändringarna. Det är imponerande att det var en 15-årig tjej som fick igång dessa rejäla och tydliga protester. Hon har varit en väckarklocka för alla vuxna som bara har gått och tänkt på att göra något.
 
Idag har ”Fridays for Future”-manifestationer hållits på ett stort antal platser i Sverige och i världen. Bara i Skåne samlades folk utanför kommun- och rådhus på 11 platser. Dock inte i Landskrona, men det vill jag gärna ändra på.



Är tystnaden farlig?

29 november, 2018

Idag var det så mörkt och regnigt och blåsigt att jag gav mig iväg till simhallen för att få uppleva ljus, värme och behagligt varmt vatten. I bastun var det lugnt och tyst, men när jag kom ut i simhallen möttes jag av en vägg av oljud. Från högtalarna strömmade popmusik och pratiga röster, som tillsammans med vattenskvalpet och ekot från kakelväggarna skapade en störande hög ljudnivå. Jag bad personalen sänka, men det måste de ha gjort minimalt i så fall för det blev ingen större skillnad.
 
Jag förstår inte varför det måste vara ”musik” (= oljud, brus, buller) i simhallen. Det kunde väl räcka med de naturliga ljuden från vattnet. Men det tycks finnas en norm att vi överallt måste matas med ”musik”. På varuhusen och utanför vissa affärer, hos tandläkaren, hos massören, på gymmet, i simhallen och dessutom i våra egna hörsnäckor. Men varför? Är folk rädda för tystnad? Kan det dyka upp obekväma tankar i tystnaden? Är det bra med en ständig ljudmatta som hindrar oss från att lyssna och uppmärksamma vad som sker?



Om tiggarna

28 november, 2018

När tiggarna kom till Sverige och började sitta utanför affärerna greps jag av medkänsla och beslöt mig för att aldrig gå förbi någon av dem utan att ge något. Men så blev de fler och fler och jag måste hitta en strategi. Skulle jag bara ge dem som höll till på min hemort och gå förbi dem i Malmö och Lund? Eller skulle jag inte ge något alls utan engagera mig för deras sak på ett övergripande plan? Ett tag var jag med i ”Hjälp tiggare i Höör”, men initiativet dog ut när flera av de ledande tappade orken. Inte så konstigt när motståndet från kommunens sida var kompakt, och dessutom är det ingen lätt sak att försöka hjälpa människor som har vuxit upp i utanförskap och är präglade av det.
 
Idag känner jag lika starkt för tiggarna som förut, men vad kan en göra? Fortsätta ge en liten peng, efter förmåga, men hur får det dem bort från deras beklagliga situation?
 
När jag var barn bodde de, som då kallades ”zigenare”, i tältläger på våra betesmarker någon gång ibland. De kom och knackade på och frågade om vi hade kastruller att förtenna eller knivar att slipa. Varför har samhället inte blivit bättre på att ta hand om människor 70 år senare? Hur kan vi vara så hjärtlösa?



Det stilla livet

27 november, 2018

När jag var mycket ung läste jag en bok som hette ”Sälmorgon”. Den lämnade kvar en stämning av ro och inre rikedom. Två kvinnor bor ensamma långt ute vid en kust. De lever mycket sparsamt och går till sängs tidigt på vinterkvällarna för att spara på fotogen och stearinljus. Men de har rika upplevelser, av naturen runt omkring, sitt hantverk, böcker, samtal och även av tystnaden. Jag har fortsatt se ett sådant liv som idealiskt. Nu bor jag visserligen i en stad men det står mig fritt att välja lugnet, tystnaden och ensamheten när jag vill. Det elektriska ljuset ser jag dock som en stor tillgång och jag går inte till sängs när mörkret infaller. Och ibland lyssnar jag till fin musik, som just nu Chopin’s Nocturne.



Ny målning klar

26 november, 2018

Äntligen! Jag har hållit på från och till i månader med den här. Tidigt visste jag vad den skulle handla om, men att sedan hitta former och färger har varit ett långsamt sökande. Någonstans på vägen kom jag att tänka på Albertus Pictors målningar i Härkeberga kyrka. De är illustrationer av Bibelns berättelser och det finns ofta en textremsa nånstans på bilden. Men för att inte störa betraktarens möjlighet till egna reflektioner över bildens innehåll har jag skrivit texten på arabiska. Det är min vän Rouaa från Syrien som har hjälpt mig.



Dagbok i vargatider

25 november, 2018

Idag påbörjar jag ett nytt projekt: en sorts krigsdagbok. Vi lever ju i en tid av stor ofred. I världen pågår krig, etniska rensningar, konflikter av alla slag och på alla nivåer, ojämlikhet, övergrepp, extrem rikedom åt några få och fattigdom åt många, svält, brist på vatten, jordförstöring, giftspridning och så vidare. Och ovanpå det den veritabla mardrömmen: ett skenande klimat. Det är för hemskt att ta in, men går inte att stänga ute. Min maktlöshet känns total. Undergången närmar sig med stormsteg.
 
Ändå kan jag inte låta bli att tänka på om jag skulle kunna göra något? Vad kan en enskild människa göra? Få en idé, sätta igång något som kan engagera flera och därigenom skapa en rörelse. Så har ju många gjort under historiens lopp, nu senast den unga Greta Thunberg. Men jag klarar nog inte det, jag är för tillbakadragen och inåtvänd.