En känslig själ

25 maj, 2010




För några dagar sedan träffade jag en människa som bemötte mig vänligt och glatt, som konverserade och stod i, och ändå blev jag allt ledsnare inuti. Till slut var jag nära gråten. Jag kände mig som en liten unge som inte får vara med de stora och som inser att hon inte duger.

När jag åter var hemma kunde jag skaka av mig den obehagliga upplevelsen. Var kom den ifrån? På ytan hade ju inget ovanligt hänt. Det här är något som rör sig djupt nere, fiskar som blir skrämda och flyr eller en vidöppen mussla som slår igen med en smäll.

Människor jag tycker om att vara med är de som gör att jag känner mig stark och kapabel, vacker och skärpt. Självklart är det så. Men varför kan vi inte alla få varandra att känna oss så? Som de starka, kapabla, vackra och intelligenta varelser vi är.