Arkiv för september, 2010


Onsvalakällan

30 september, 2010




I söndags gjorde mina vänner Sara och Simon och jag en utflykt till den gamla källan nordväst om Höör. Simon som är arkeolog har tidigare gett mig en karta som omfattar alla kända fornminnen i Höörs kommun och nu ville vi leta upp en del av dem. Onsvalakällan kände jag redan till men jag vet ingenting om den. Namnet kan tyda på att man har offrat till Oden där.

Källan är ovanligt vackert utformad med kallmurade stenväggar som det växer mossa och ormbunkar på. Vattnet är förhållandevis klart men inbjuder inte direkt till att dricka, även om det kanske skulle vara möjligt. Det sipprar fram i ena änden och har ett utflöde genom ett hål i muren i den andra.
Vi satt där en stund och åt vår matsäck, småpratade och kände lugn och kraft strömma till oss. Innan vi gick offrade vi ett silvermynt till källnymferna. Det kändes som om de var flera.


Ekologisk mat!

25 september, 2010




Äntligen har vi fått en butik för ekologiska grönsaker och annan mat, på Storgatan 29 mitt i centrala Höör. Det är Michael Mattson som har fått den goda idén att bli affärsidkare. Redan första dagen strömmade kunderna till, många äldre som uppskattade att ha nära till en butik med gammaldags charm. Här finns ingenting av plast och ingen mat med tveksamma tillsatser, bara obesprutade råvaror från lokala odlare, potatis, lök, äpplen, rotfrukter, tomater, paprikor, vindruvor och mycket mer. Man plockar vad man vill ha i bruna papperspåsar och samlar dem i en varukorg av naturmaterial.

Vidare upp längs med Storgatan ligger nu köttaffär, ostaffär och hälsokost. Det börjar likna femtiotalet, innan stormarknaderna kom, då det mesta handlades i specialiserade butiker. Nu saknar vi bara en fiskhandel och ett litet mejeri så kommer Höörs Storgata att bli en attraktion. Särskilt mjölkbutiken drömmer jag om. Tänk att gå dit med en tvåliterskanna och köpa mjölk och en halvliterskanna för kaffegrädden, vilken upplevelse! Då slipper vi samtidigt dessa enorma mängder mjölkförpackningar i papper och plast.


Den urgamla konsten

20 september, 2010




Min vän Eva har gjort det här fatet. Det är stort, 43 cm i diameter och har ett utseende som om det vore ett arkeologiskt fynd. Dansande kvinnor med lyfta armar rör sig runt en labyrint och över dem svävar såväl solen som månen i alla dess faser.

När jag ser Evas fat påminns jag om de utgrävningar på Balkan som arkeologiprofessorn Marija Gimbutas berättar om i sin bok Gods and Goddesses in Old Europe. Där finns foton och teckningar av 8 – 9 000 år gamla skålar, vaser och gudinnestatyetter och man skulle kunna tro att Eva har fått idén efter att ha tittat i Marijas bok.

Fast jag tror inte det. Jag har känt Eva i många år och det verkar snarare som om hon gör såna här saker helt av sig själv, tar fram dem ur sitt inre, av stark och ren kärlek till Gudinnan. Vill du veta mer om henne så gå till http://spirity.se


Väva uppåt!

12 september, 2010




En sak till måste jag förklara – man packar inslaget uppåt när man väver i en sån här vävstol. Därför måste man ha ett lätt träsvärd att slå med. En arkeolog som jag träffade i Fotevikens vikingaby påstod att kvinnorna använde vävsvärd av järn och därför smidde han i hast en sådant till mig. Men det var alldeles för tungt, jag kunde knappt lyfta det. De måste ha haft rejäla armmuskler på den tiden. Om han nu hade rätt för sig. De s.k. vävsvärd man har funnit i kvinnogravar kan istället ha varit völvastavar.

I Lejre använder de träsvärd och det rekommenderas också i boken jag berättade om i ett tidigare inlägg.

Jag är klädd i en av mina vikingadräkter, men på bilden syns tyvärr inte de vackra spännbucklorna. Den 18 – 19 september ska vi till Gudahagens vikingamarknad http://www.gudahagen.se/ och där kommer jag bland annat att spå i runor. Kanske ses vi där?


Så här väver man i en vikingavästol!

10 september, 2010



Jag lägger in inslaget med hjälp av en vävsticka som jag lindat upp garnet på. Som inslag har jag samma entrådiga garn som till varpen. Inslagstråden läggs löst, så att den är lite längre än vad som behövs. I en vikingavävstol är det nämligen lätt att väva timglas, så det gäller att se upp. Egentligen skulle jag haft nytta av en vävspännare som kunde hålla kvar väven vid den ursprungliga bredden, men jag har ingen. Istället laborerar jag med trådar som jag knyter fast i sidostolparna.

En annan sak som jag redan märker är att väven blir tätare på ett ställe och glesare ut mot kanterna. Jag har ännu inte kommit på vad det beror på. Varptyngderna drar jämt i trådarna, vad jag kan se. Kanske är det ofrånkomligt? Men jag kan trösta mig med att så här har människor vävt i tusentals år och jag har bara övat i cirka en vecka. Klart att de blev skickliga med tiden och att kunskapen och alla knepen fördes vidare från generation till generation. Det jag kämpar med är ju faktiskt att uppfinna hjulet än en gång, eftersom detaljkunskapen har gått förlorad.


Solvning i stående vävstol

9 september, 2010




I en vikingavävstol behöver man inte använda färdigknuten solv utan kan knyta den själv. Det ser komplicerat ut i handboken men när jag väl hade kommit igång gick det bra. Jag har solvat över ett skaft och kan därmed skapa ett andra skäl utöver det naturliga skälet som bildas när varannan tråd hänger fram över skälkäppen. Med denna solvning kan jag väva tuskaft. Det ska även gå att väva treskaft och fyrskaft, alltså olika former av kypert på en stående vävstol, men det har jag ännu inte prövat.

Den handbok jag har använt heter ”Kirkes vaev” och är skriven av Karen-Hanne Staermose Nielsen. Jag har köpt den på Lejre Forsögscenter och den är på danska.


Varptyngder

8 september, 2010




Här kommer en detaljbild på varptyngderna som syns längst ner på bilden i mitt förra inlägg. De är förstås möjliga att göra själv men för att bli hållbara bör de brännas och jag har inte tillgång till keramikugn. Därför beställde jag dem av Matti Kallankari som är keramiker och som var vänlig nog att ta sig tid för en sån sak. Annars skapar han stor konst – se hans undersköna urnor och skålar på http://www.mattikallankari.se


Väva i stående vävstol

8 september, 2010




Nu har jag rett ut varptrådarna och knutit fast varptyngderna längst ner. En keramiker har gjort dem efter mina önskemål. De väger 500 g per styck. Varpen består av entrådigt ullgarn och jag har cirka 5,3 trådar per cm. Varje tråd kan bära cirka 30 grams tyngd, så jag har knutit 18 trådar till varje tyngd. Allt enligt anvisningar från personalen på Lejre Forsögscenter utanför Roskilde, där det finns en hel verkstad med stående vävstolar.

Varannan varptråd hänger framför skälkäppen och varannan bakom. Därigenom bildas ett naturligt skäl.


Vikingavävstol

7 september, 2010




Äntligen har jag kommit så långt att jag kan börja väva i min stående vävstol, en sådan som lär ha funnits i alla hem på vikingatiden. Den är relativt enkel att tillverka och det kostar inte många kronor. Visserligen kan jag väva på en vanlig vävstol, men att försöka få det här att fungera är en utmaning som jag gärna ville anta.

Här ser man sidostolparna och den överliggande bommen, skafthållarna som sticker ut mitt på stolparna och skälkäppen på tvären längre ner. Jag har vävt in varptrådarna i ett band och fäst det vid bommen. Fortsättning följer imorgon.


Döden

3 september, 2010




Vi talar inte så ofta om döden och ändå är den något centralt i varje människas liv. Alla möter den, och den borde ju vara både vardaglig och välkänd, men det är den inte, i vart fall inte för oss här i Sverige. Tvärtom försöker vi hålla undan tankarna på den, rentav låtsa att den inte finns. Inte för oss själva, bara för andra, långt borta.

Döden är som en familjemedlem som finns bredvid oss hela tiden, men som ingen vill kännas vid. Den är som ett land som ligger granne med vårt, men som ingen är nyfiken på.

Själv hör jag till de nyfikna. Jag kan inte låta bli att tycka att det blir rena äventyret att dö. Då kommer jag äntligen att få mina frågor om livet på andra sidan besvarade och få veta om det faktiskt går att kommunicera med de ännu levande. Men det får gärna vänta några år, jag har inte bråttom. Ännu är livet innehållsrikt och spännande, faktiskt kan ju vad som helst hända.

I mitten av oktober håller jag en helgkurs om döden i min prästinneutbildning. Under NOVELLER kan du läsa min novell De resande som handlar om döden.