Nästa helg firar vi Alla helgons dag eller, som vi häxor säger, Alvablot. Den är den tiden då “sprickan mellan världarna” är som störst, då vi har lättare än vanligt att se in i världen bortom denna och möta de döda.
Många tar upp temat Döden dessa dagar. I veckan var jag på en temadag på Lunds Universitetssjukhus, där flera olika föreläsare talade om döden: vård i livets slutskede, stöd vid bråd död, reflektioner inför döden, musikaliska kompositioner som handlar om döden osv. Mycket givande, men jag märkte efteråt att dessa föreläsningar egentligen inte har fått mig att bättre förstå vad döden är. Snarare är jag mer oförstående och känner mig mer levande än förut.
Det har inte alls med föreläsningarnas kvalitet att göra, för de var överlag av högsta klass, utan med fenomenet i sig. Vi som lever kan inte förstå döden, eftersom vi är motsatsen, nämligen levande.
Idag skriver författaren och litteraturvetaren Merete Mazzarella i Sydsvenskan om begravningar hon har varit på. Flera av prästerna har inte motsvarat förväntningarna i sina tal till de anhöriga. De har inte orkat eller velat sätta sig in vem den döda är och har därför sagt fel saker, som stör och kränker dem som lyssnar.
Det är sorgligt att höra. Kanske beror det på att präster i Svenska kyrkan får så oerhört många begravningsuppdrag att de ledsnar och förrättar dem på ren rutin? Om sörjande människor istället valde mera medvetet mellan olika begravningsförrättare och olika typer av begravningsceremonier, och om de dessutom ställde krav på att få ha ett förberedande samtal, skulle de kanske bli mera nöjda. Det finns ju alternativ idag: begravningsbyråer som själva håller ceremonin och vissa kommuners s.k. borgerliga begravningsförrättare. Och så finns vi prästinnor som sätter en ära i att noga lyssna på beställarna och skapa en ceremoni efter deras önskemål.
Journalisten och författaren Lotte Möller har skrivit en bok som heter Hejdå! Begravningsboken. Hon tycker att alla borde planera sin egen begravning för att sedan i lugn och ro kunna ägna sig åt livet. Och hon har en mängd idéer om hur man kan göra det på ett alternativt sätt.
Arkiv för oktober, 2011
Död och begravning
30 oktober, 2011Tankar om hösten
15 oktober, 2011
Det är sorgligt att sommaren är över för den här gången, och det är med ett visst motstånd jag inser att vintern är på väg. I natt har det varit flera minusgrader här och imorse låg rimfrost kvar i trädgården. Löven har skiftat färg, snart faller de. Kala träd har jag alltid haft svårt för.
Men det finns vinster med hösten och vintern. Den mörka tiden får mig att stanna hemma och lugna ner mig. Jag får tid att vända mig inåt och odla mitt inre liv. En vän skrev häromdan: “Jag får en märklig känsla av andakt varje höst när det plötsligt är mörkt på ett annat sätt. Det är som om det yttre släcks ned och en tyst, inre vakenhet tilltar istället. Jag börjar minnas saker från för länge sen.”
Det är vackert sagt. Och jag tänker att för naturen är ingenting sorgligt. Den är alltid sig själv, precis som den ska vara, fullkomlig och hel. Så skulle vi också vara, om vi kunde. Men det är åtminstone något att sträva efter.