Arkiv för mars, 2013


Omställning

18 mars, 2013



Sällan känner jag mig så frustrerad som när jag tänker på Omställningen. Det beror väl på att jag är så starkt övertygad om behovet av en förändring. För så här kan vi bara inte fortsätta! Vi tillverkar vapen som dödar, vi behandlar djuren illa, vi preparerar hela vår tillvaro med kemikalier och fortsätter oförtrutet att sprida ut växthusgaser. För att inte tala om hur människor lider, över hela världen!

Men vad ska vi göra? Vad kan jag göra? Jag vrider mina händer i vånda, men det enda jag kan komma på är att vi sopsorterar. För all del, vi har slutat flyga också, pannan går på pellets istället för el/olja, och vi handlar ekologiskt. Men det räcker inte, mer måste göras om en förändring ska ske.

Häromdan var jag inne på en sida som heter Omställning Sverige och kollade på vår kommun. Ett tiotal människor hade registrerat sig, men förutom två eldsjälar som engagerar sig för Permakultur, verkar inga aktiviteter pågå. De kanske tänker som jag: Vad kan vi göra?

Ibland spånar jag vilt:
Vi borde ha en träffpunkt, en lokal där vi byter idéer över en fika.
Där skulle vi lämna in allt vi inte behöver till secondhandförsäljning.
Vi kunde hjälpa varandra att bygga solfångare på ett billigt sätt,
och organisera förmedling av lokalt odlad mat och annat nyttigt.
Vi kunde utbyta tjänster av olika slag.
Vi kunde träffas och koka ansiktskräm och kroppslotion tillsammans,
överhuvudtaget utbyta kunskap, matrecept, hälsotips.
Organisera besök hos våra gamla.
Ordna gemensamma fester och ha roligt tillsammans.
Och varför inte en bilpool, som de har i Lund?

O, så uppiggande det är att kläcka idéer! Men sedan sitter jag där igen och låter hopplöshetens tankar ta över. Vad spelar det för roll, även om vi skulle satsa allt på en liten lokalgrupp? De stora besluten tas över våra huvuden och det finns inget vi kan göra för att förhindra en katastrof. Eller?


Hellre häxa än präst!

16 mars, 2013


Efter den senaste tidens publicitet, i tidningen Nära, håller min handbok i häxkonst på att ta slut. Det finns endast några få exemplar kvar. Jag har just nu inga planer på att låta trycka nya, utan tänker istället ge ut den som e-bok. Det blir ett helt nytt äventyr, men det är mycket jag måste sätta mig in i så det kommer att ta lite tid.

Förutom Hellre häxa … kommer även barnboken Riktiga häxor snart att vara slut. Johannes väg är slut sedan länge. Men Sarananda och Häxan som steg av tåget finns än så länge i lager.

Böckerna finns fortfarande på många bibliotek i landet, om inte just på din ort, så be att få beställa den från annat håll.

Brevkursen håller jag på att göra om nu. Den kommer att få ett delvis nytt innehåll, nytt utseende och nytt format. Eventuellt blir den e-bok den också.


Vi vill ha ett annat samhälle!

2 mars, 2013



En av mina medhäxor, Annika, arbetar som sjuksköterska på ett äldreboende. En sen kväll satt hon en stund hos en 102-årig kvinna. Denna var helt klar i tankarna och hade rosig hy och pigga, kloka ögon. Annika och hon började prata om livet och meningen med det. Kvinnan funderade över vårt nuvarande samhälle och påpekade att allt idag är så annorlunda, jämfört med förr. Visst var det fattigt då, men samtidigt mådde de flesta bättre än idag. Numera tycks precis allting handla om makt och pengar, och oerhört många vantrivs och mår dåligt.

På det gamla jordbrukssamhällets tid, sa hon, då hjälpte man varandra. Det fanns nästan inga pengar, men man behövde heller inte det i så hög grad som nu. Om någon fick en sämre skörd ett år, så delade de andra med sig av sin egen. Man visste att missväxt kan drabba vem som helst, och att vi alla är beroende av varandras vänlighet och hjälp.

Hon berättade att på den tiden låste hon aldrig dörren, det gjorde ingen, utan man satte sopkvasten lutad över handtaget och visade med det att man inte var hemma. Tjuvar fanns förstås, men inte så många som nu för det fanns arbete åt alla, och förresten fanns det inte mycket att stjäla. Den mat man behövde odlade man, och kött och fisk fick man genom jakt och fiske. Tamboskap hade man för mjölken och köttet, äggen och ullen, och så hade man förstås bärplockningen. Kvinnorna i byn samlades ofta vid olika göromål och hade roligt och umgicks medan de arbetade. Det fanns så mycket glädje att dela, och när sorg och olycka drabbade hjälpte man varandra. Till läkaren gick man inte om det inte var livshotande.

Den gamla kvinnan fortsatte att berätta om livet förr och avslutade med att säga att människor nuförtiden verkar ha tappat sin stolthet. De har inte tid att vara lyckliga, sa hon. Det är bättre att leva lugnare och hinna bry sig om varandra och hjälpas åt. Det är det samhället är till för.

Några veckor efter den här pratstunden gick hon över till andevärlden. Annika säger att hon uppfattade den här kvinnan som ”en levande kraftplats”. Det var inte bara allt hon berättade, utan också det hon visade, nämligen att den som har hunnit bli 102 inte bara är någon med dyra och samhällstärande vårdbehov, utan kan vara en tillgång för dem som är yngre med sin all sin livserfarenhet, sin visdom och sin medkänsla. Det talas sällan om det, om vilken resurs våra gamla är.