En fyrtiotalists tankar om facebook

3 juli, 2017

AichaSå sent som i februari i år gav jag äntligen vika och började använda facebook. Mycket sparsamt, men ändå. Och nu kan jag förstå att det har blivit så populärt, något som ”alla” är med om och deltar i. Fast jag har en hel del vänner som tar avstånd från facebook, människor med stor integritet och omfattande livserfarenhet.

Facebook är en märklig kultur där ett visst beteende är föreskrivet: det ska gillas och kommenteras och svaras. Somliga skriver helt öppet om de mest personliga saker. Andra gör inte det, berättar inget alls om sig själva, utan ”delar” sånt de finner intressant och sprider informationen ut i världen.

Det är inte ovanligt att en facebookanvändare har många hundra vänner, till och med tusen. Frågan är ju då vad som menas med vänner. Facebook ger lätt intryck av gemenskap, hjärtlighet och öppenhet. Folk blir ihågkomna på sina födelsedagar och den som berättar om ett personligt missöde får genast tröstande kommentarer. Men hur äkta är det? Upplever facebookanvändare gemenskap i verkligheten, In Real Life? Botas deras känslor av ensamhet, ångest och otillräcklighet? Jag vet inte, men jag undrar. Kan det kanske till och med bli tvärtom, om nu ”alla andra” verkar vara så lyckliga och positivt sinnade?

En av mina facebook-motståndarvänner menar att facebook är på väg ut. Folk håller på att tröttna. Alltihop kommer att spricka som en såpbubbla när den blir för stor. Kanske är det sant? Men om facebook försvinner måste det ersättas av något annat. En ny illusion?
Eller av gemenskap på riktigt? Verkliga vänner som träffas och pratar med varandra och möter varandras blick?