Arkiv för februari, 2018


Kampen för ett träd

20 februari, 2018

Utanför vårt vardagsrumsfönster står en vacker lönn. Nu är förstås grenarna kala men i somras gladde vi oss åt den djupa grönskan som ger lagom skugga åt vår soliga balkong och är en tillflykt för många fåglar. På morgnarna när jag mediterar tittar jag på trädet och gläder mig åt att lövsprickningens tid snart är här.
Men vid tiotiden idag bullrade en enorm skogsavverkningsmaskin fram och började snabbt såga ner trädet intill. Innan vi hann nerför trapporna hade de redan gått vidare till ”vår” lönn. En av de fem huvudgrenarna var redan borta. Trädtragedi!
Vi förhindrade i alla fall att de fortsatte och trädet står kvar. Än så länge. Vi har talat med vaktmästare och fastighetsförvaltare och avverkaren och fått ett löfte om att de ska skona trädet. För tillfället kan vi andas ut. Men min skräck för män med tillgång till all sorts stora maskiner är konstant. Med effektiva maskiner är det lätt att bara köra på och svårt att hejda sig. Naturen är värnlös mot dem och kan bara slå tillbaka med extremtorka och vattenbrist eller översvämningar, orkaner och en skenande klimatförändring.
Den här bilden föreställer ett annat älskat träd.
Bok


Den svarta ”färgen”

15 februari, 2018

Svart är ingen färg – det är frånvaro av färg. Det är totalt mörker. På motsvarande sätt är vitt heller inte någon färg – det är ljus, enbart starkt ljus. Färg är gult, rött, orange, lila, blått, grönt och lindblomsgrönt, olivgrönt, babyrosa, kanelbrunt, himmelsblått och så vidare i det oändliga. Färger finns det hur många som helst och de kan vara sagolikt vackra och ibland helt gräsliga.
Varför väljer då nästan alla människor i Sverige att gå klädda i svart? Överallt ser en dem, och det är inga sörjande änkor som förr, utan unga som inte alls ser ut att bära på sorg. Idag såg jag till exempel en ung pappa med ett litet barn i sittvagn. Pappans mössa, halsduk, jacka, byxor, handskar och skor var svarta, vagnen var svart, åkpåsen, väskan och till och med barnets overall var svart fast med detaljer i mörkt, mörkt blått. Barnets mössa och vantar var i samma mörkt blå färg. Inte en färgklick nånstans!
Och det var säkert inte slumpmässigt hopplockat utan genomtänkt och med känsla för stil. Men är det inte sorgligt! Ett litet barn omges av svart! Barn som älskar färger, som lockas av klara, starka färger och gärna målar så det skvätter.
Pappan och barnet är sannerligen inte ensamma om att vara svartklädda. Se dig omkring! Svenskarna går i svart. Men varför? Har alla samma smak? Tycker alla att det är snyggt? Är det modet som styr? Är det klädbranschen som vill renodla utbudet? Eller är vi så anspråkslösa och tillbakadragna att vi vill gömma oss i mörkret? Är det svarta ett uttryck för sorg, fast omedvetet, över förlorad livsglädje, förlorad kreativitet, frihet, trygghet och kärlek?
bild