Arkiv för november, 2018


Fridays for Future

30 november, 2018

Mellan kl. 12 och 13 idag deltog jag i en klimataktion utanför Rådhuset i Lund. Efter inspiration av Greta Thunberg som startade ”Skolstrejk för klimatet” hålls där en manifestation under uppropet ”Fridays for Future” varje fredag. Många hade samlats, de flesta vuxna. Det är ju faktiskt de vuxnas ansvar att stoppa de hotande klimatförändringarna. Det är imponerande att det var en 15-årig tjej som fick igång dessa rejäla och tydliga protester. Hon har varit en väckarklocka för alla vuxna som bara har gått och tänkt på att göra något.
 
Idag har ”Fridays for Future”-manifestationer hållits på ett stort antal platser i Sverige och i världen. Bara i Skåne samlades folk utanför kommun- och rådhus på 11 platser. Dock inte i Landskrona, men det vill jag gärna ändra på.


Är tystnaden farlig?

29 november, 2018

Idag var det så mörkt och regnigt och blåsigt att jag gav mig iväg till simhallen för att få uppleva ljus, värme och behagligt varmt vatten. I bastun var det lugnt och tyst, men när jag kom ut i simhallen möttes jag av en vägg av oljud. Från högtalarna strömmade popmusik och pratiga röster, som tillsammans med vattenskvalpet och ekot från kakelväggarna skapade en störande hög ljudnivå. Jag bad personalen sänka, men det måste de ha gjort minimalt i så fall för det blev ingen större skillnad.
 
Jag förstår inte varför det måste vara ”musik” (= oljud, brus, buller) i simhallen. Det kunde väl räcka med de naturliga ljuden från vattnet. Men det tycks finnas en norm att vi överallt måste matas med ”musik”. På varuhusen och utanför vissa affärer, hos tandläkaren, hos massören, på gymmet, i simhallen och dessutom i våra egna hörsnäckor. Men varför? Är folk rädda för tystnad? Kan det dyka upp obekväma tankar i tystnaden? Är det bra med en ständig ljudmatta som hindrar oss från att lyssna och uppmärksamma vad som sker?


Om tiggarna

28 november, 2018

När tiggarna kom till Sverige och började sitta utanför affärerna greps jag av medkänsla och beslöt mig för att aldrig gå förbi någon av dem utan att ge något. Men så blev de fler och fler och jag måste hitta en strategi. Skulle jag bara ge dem som höll till på min hemort och gå förbi dem i Malmö och Lund? Eller skulle jag inte ge något alls utan engagera mig för deras sak på ett övergripande plan? Ett tag var jag med i ”Hjälp tiggare i Höör”, men initiativet dog ut när flera av de ledande tappade orken. Inte så konstigt när motståndet från kommunens sida var kompakt, och dessutom är det ingen lätt sak att försöka hjälpa människor som har vuxit upp i utanförskap och är präglade av det.
 
Idag känner jag lika starkt för tiggarna som förut, men vad kan en göra? Fortsätta ge en liten peng, efter förmåga, men hur får det dem bort från deras beklagliga situation?
 
När jag var barn bodde de, som då kallades ”zigenare”, i tältläger på våra betesmarker någon gång ibland. De kom och knackade på och frågade om vi hade kastruller att förtenna eller knivar att slipa. Varför har samhället inte blivit bättre på att ta hand om människor 70 år senare? Hur kan vi vara så hjärtlösa?


Det stilla livet

27 november, 2018

När jag var mycket ung läste jag en bok som hette ”Sälmorgon”. Den lämnade kvar en stämning av ro och inre rikedom. Två kvinnor bor ensamma långt ute vid en kust. De lever mycket sparsamt och går till sängs tidigt på vinterkvällarna för att spara på fotogen och stearinljus. Men de har rika upplevelser, av naturen runt omkring, sitt hantverk, böcker, samtal och även av tystnaden. Jag har fortsatt se ett sådant liv som idealiskt. Nu bor jag visserligen i en stad men det står mig fritt att välja lugnet, tystnaden och ensamheten när jag vill. Det elektriska ljuset ser jag dock som en stor tillgång och jag går inte till sängs när mörkret infaller. Och ibland lyssnar jag till fin musik, som just nu Chopin’s Nocturne.


Ny målning klar

26 november, 2018

Äntligen! Jag har hållit på från och till i månader med den här. Tidigt visste jag vad den skulle handla om, men att sedan hitta former och färger har varit ett långsamt sökande. Någonstans på vägen kom jag att tänka på Albertus Pictors målningar i Härkeberga kyrka. De är illustrationer av Bibelns berättelser och det finns ofta en textremsa nånstans på bilden. Men för att inte störa betraktarens möjlighet till egna reflektioner över bildens innehåll har jag skrivit texten på arabiska. Det är min vän Rouaa från Syrien som har hjälpt mig.


Dagbok i vargatider

25 november, 2018

Idag påbörjar jag ett nytt projekt: en sorts krigsdagbok. Vi lever ju i en tid av stor ofred. I världen pågår krig, etniska rensningar, konflikter av alla slag och på alla nivåer, ojämlikhet, övergrepp, extrem rikedom åt några få och fattigdom åt många, svält, brist på vatten, jordförstöring, giftspridning och så vidare. Och ovanpå det den veritabla mardrömmen: ett skenande klimat. Det är för hemskt att ta in, men går inte att stänga ute. Min maktlöshet känns total. Undergången närmar sig med stormsteg.
 
Ändå kan jag inte låta bli att tänka på om jag skulle kunna göra något? Vad kan en enskild människa göra? Få en idé, sätta igång något som kan engagera flera och därigenom skapa en rörelse. Så har ju många gjort under historiens lopp, nu senast den unga Greta Thunberg. Men jag klarar nog inte det, jag är för tillbakadragen och inåtvänd.