Vi är många som talar om Gud, var och en utifrån sin tro. Vi utvecklar vår uppfattning och är stolta över att ha en tro, en del till och med slåss för den. För just vår tro måste ju vara den enda rätta – varför skulle vi annars ha valt den?
Men det är bara oss själva vi ser, bara oss själva vi tror på. Den Gud vi föreställer oss är en illusion, skapad av oss själva. Men när vi genomskådar illusionen och ser tvärsigenom alla dimridåer, när vi upplever tomheten och tystnaden, då är Gud där.
Vad är Gud?
8 december, 2011Död och begravning
30 oktober, 2011
Nästa helg firar vi Alla helgons dag eller, som vi häxor säger, Alvablot. Den är den tiden då ”sprickan mellan världarna” är som störst, då vi har lättare än vanligt att se in i världen bortom denna och möta de döda.
Många tar upp temat Döden dessa dagar. I veckan var jag på en temadag på Lunds Universitetssjukhus, där flera olika föreläsare talade om döden: vård i livets slutskede, stöd vid bråd död, reflektioner inför döden, musikaliska kompositioner som handlar om döden osv. Mycket givande, men jag märkte efteråt att dessa föreläsningar egentligen inte har fått mig att bättre förstå vad döden är. Snarare är jag mer oförstående och känner mig mer levande än förut.
Det har inte alls med föreläsningarnas kvalitet att göra, för de var överlag av högsta klass, utan med fenomenet i sig. Vi som lever kan inte förstå döden, eftersom vi är motsatsen, nämligen levande.
Idag skriver författaren och litteraturvetaren Merete Mazzarella i Sydsvenskan om begravningar hon har varit på. Flera av prästerna har inte motsvarat förväntningarna i sina tal till de anhöriga. De har inte orkat eller velat sätta sig in vem den döda är och har därför sagt fel saker, som stör och kränker dem som lyssnar.
Det är sorgligt att höra. Kanske beror det på att präster i Svenska kyrkan får så oerhört många begravningsuppdrag att de ledsnar och förrättar dem på ren rutin? Om sörjande människor istället valde mera medvetet mellan olika begravningsförrättare och olika typer av begravningsceremonier, och om de dessutom ställde krav på att få ha ett förberedande samtal, skulle de kanske bli mera nöjda. Det finns ju alternativ idag: begravningsbyråer som själva håller ceremonin och vissa kommuners s.k. borgerliga begravningsförrättare. Och så finns vi prästinnor som sätter en ära i att noga lyssna på beställarna och skapa en ceremoni efter deras önskemål.
Journalisten och författaren Lotte Möller har skrivit en bok som heter Hejdå! Begravningsboken. Hon tycker att alla borde planera sin egen begravning för att sedan i lugn och ro kunna ägna sig åt livet. Och hon har en mängd idéer om hur man kan göra det på ett alternativt sätt.
Tankar om hösten
15 oktober, 2011
Det är sorgligt att sommaren är över för den här gången, och det är med ett visst motstånd jag inser att vintern är på väg. I natt har det varit flera minusgrader här och imorse låg rimfrost kvar i trädgården. Löven har skiftat färg, snart faller de. Kala träd har jag alltid haft svårt för.
Men det finns vinster med hösten och vintern. Den mörka tiden får mig att stanna hemma och lugna ner mig. Jag får tid att vända mig inåt och odla mitt inre liv. En vän skrev häromdan: ”Jag får en märklig känsla av andakt varje höst när det plötsligt är mörkt på ett annat sätt. Det är som om det yttre släcks ned och en tyst, inre vakenhet tilltar istället. Jag börjar minnas saker från för länge sen.”
Det är vackert sagt. Och jag tänker att för naturen är ingenting sorgligt. Den är alltid sig själv, precis som den ska vara, fullkomlig och hel. Så skulle vi också vara, om vi kunde. Men det är åtminstone något att sträva efter.
Längtan
29 juni, 2011
Vi vill så gärna komma i förbindelse med något utanför oss själva, något högre, starkare, tryggare. Ur denna längtan föds all gudstro, all övertro, all tro på andar, änglar, guider.
Därmed inte sagt att de inte existerar. Men det vi förbiser är vår egen enorma potential att skapa himmelen, likaväl som vi kan skapa helvetet med våra destruktiva krafter.
Vi kan skapa himmelen och leva i det ljuset, men vi måste även känna till helvetet, så att vi kan undvika det och låta bli att bidra till det.
Självkänsla kontra egoism
20 april, 2011
Det råder många uppfattningar om vad egoism egentligen är. Somliga menar t.ex. att alla människor är egoistiska och att t.o.m. Moder Teresa var egoist.
Jag tror att de som säger så vill försvara sitt eget egoistiska beteende med att det är ofrånkomligt. För om alla är egoistiska av naturen så är det inget vi kan ändra på. Då kan vi lika gärna fortsätta bre ut oss och roffa åt oss.
Det är till större nytta om vi försöker definiera vad som är egoism och vad som är sund självkänsla. Att vilja leva, att vilja ha lov att välja en egen väg, en egen livsstil måste höra till varje människas rättigheter. Det kan inte kallas egoism, utan tyder snarare på en sund jaguppfattning och en utvecklad självkänsla.
Det är när vi försöker tillgodose våra önskemål på bekostnad av andra som det blir egoism. När vi inte tar hänsyn, när vi orsakar skada för våra medmänniskor, för djuren och miljön och är inriktade enbart på egen njutning och behovstillfredsställelse.
I den meningen kan flera av våra vanor betecknas som egoistiska: vår köttkonsumtion utan hänsyn till djurens välfärd, vårt bilkörande som starkt bidrar till växthuseffekten, vår högt uppdrivna elkonsumtion som skriker efter kärnkraft.
Vi i västvärlden måste ändra livsstil nu. Var och en borde sätta sig ner och se över sina behov och sättet att tillfredsställa dem. Kanske skulle vi då kunna upphöra att vara egoister och istället visa varandra respekt och omtanke.
Häxa
6 april, 2011
I tolv år nu har jag kallat mig häxa helt öppet. När jag ser tillbaka förbluffas jag av den mängd starka reaktioner som under årens lopp har strömmat över mig. Folk blir arga, upprörda, förlöjligar och ifrågasätter mig.
Jag undrar varför. Hur kan det komma sig att moderna 2000-talsmänniskor reagerar så starkt på ordet häxa? Coach kan man kalla sig, konsult, terapeut, shaman, medium, men inte häxa, där har man gått för långt.
Det är inte bara de dogmatiskt religiösa som tar illa upp, utan även vetenskapstroende humanister och raljanta akademiker. Till och med en del andra häxor fnyser irriterat och menar sig ha monopol på definitionen av ordet.
Nå, jag kan ju inte sluta kalla mig häxa om jag nu är det. Vad jag kan göra är att fly ut i skogen, sitta i en vitsippsbacke och andas, krama bokstammarna och sjunga tillsammans med dem, spela fiol för strömmande vatten och smaka på den späda harsyran. Jag kan samla kraft där och jag kan tänka fritt.
Tänk om vi människor kunde ge varandra samma kärlek som naturen ger oss! Om vi kunde leva och låta leva, ge andra samma uppmärksamhet och respekt som vi själva önskar oss! Alla är vi väl ändå innerst inne ganska lika och har samma behov av att vara älskade?
Det hållbara samhället
23 mars, 2011
I dessa dagar av sorg över händelserna i Japan undrar jag om det hade varit möjligt att förebygga skadorna. Det är förstås svårt att veta om man inte har bott på platsen. Men detta handlar ju inte om en fattig befolkning som bygger sina skjul var de kan, utan om ett rikt, högteknologiskt samhälle som har möjlighet att välja. Att då bygga och bo vid en kust där tsunamivågor kan slå in borde väl undvikas? Och att bygga kärnkraftverk i ett jordbävningsområde framstår för mig som direkt tanklöst.
Men lika tanklösa är vi i Sverige. Att satsa på kärnkraft måste ju i alla lägen ses som ogenomtänkt och överoptimistiskt. Alla som förespråkar kärnkraft talar om hur säkert det är. Men ingenting är 100% säkert, det vet väl varenda livserfaren människa. Vad som helst kan hända, hur osannolikt det än verkar. Och när det väl händer en allvarlig olycka i ett kärnkraftverk, då är skadeverkningarna oöverskådliga och varar oändligt lång tid.
Ingen kan ta ansvaret för sådana skador, vad de än säger, varken ägarna eller staten. När katastrofen väl har inträffat kommer vi att stå där med vår förtvivlan och undra varför vi inte valde annorlunda medan tid var.
Flytta till Norrland
10 mars, 2011
Den 11 januari skrev jag om unga familjer som inte vill förvärvsarbeta heltid utan hellre vara med sina barn. Men det hindrar förstås inte att de är otroligt aktiva i sina hem. Ett underbart exempel hittade jag i tidningen Åter nr 4 från 2010, www.alternativ.nu. Där kan du läsa om Elin och Jonas som lämnade sina lägenheter och flyttade till en liten gård i Västerbotten, en inspirerande och uppmuntrande läsning som lovar gott för framtiden. Tänk om fler gjorde så.
Idag när vädret är riktigt hemskt kom jag på att jag skulle titta på deras hemsida, http://www.backforsgard.se. O, såna underbara bilder, på hästar, lantrasdjur och vackra hus. Dit skulle jag gärna vilja resa. Och allra helst ha det så själv. För det här livet är det dessvärre för sent, men i nästa kanske?
Fredlig revolution!
9 februari, 2011
Revolutionen i Egypten bara fortsätter och fortsätter och jag hör till dem som följer utvecklingen med stor sympati. Folkets samlade kraft är omätlig och kan skapa en positiv förändring ingen trott var möjlig.
Låt oss fokusera på den goda viljan och önska att allt ska fortsätta utveckla sig i fredlig riktning. Om vi är många som gör det, så hjälper vi till genom att skapa bra energier. Det betyder mycket vad vi tänker, även innerst inne.
Egypten är långt borta
4 februari, 2011
Egypten är långt borta. Ändå följer vi utvecklingen där som om det gällde vår egen kamp. Och det gör det ju också; vi är en mänsklighet och lever på samma jord.
Jag undrar vad jag skulle ha gjort. Om jag hade bott i Egypten, skulle jag också ha suttit på Tahrirtorget nu? Eller hade jag flytt långt ut på landet, stannat där och väntat på lugnare tider?
Jag tror inte på våld och skulle själv aldrig använda mig av våld för att uppnå mina mål. Likaså har jag en stor rädsla för våld. Och den pacifist som beger sig till Tahrirtorget måste vara beredd på att bli skadad och dödad. Skulle jag kunna gå emot min rädsla? Jag vet inte. Kanske skulle viljan att ta ställning för frihet och förändring vara så stark att jag lät den bestämma? Det handlar ju också om att ställa upp för vänner och grannar och göra gemensam sak med dem.
Avståndet till Egypten gör att jag inte behöver bestämma mig just nu. Men det är värt att tänka på. Hur skulle jag göra?