Arkiv för kategorin ‘Livsfilosofi’

« Äldre inlägg

Borgerlig begravning

4 december, 2018

I år har jag hållit många begravningsceremonier. Det kallas för ”borgerlig begravning” och det är inte tillåtet att utföra den i en kyrka. Men det finns oftast ett begravningskapell på orten och där får man lov att vara utan extra kostnad. Det ingår i begravningsavgiften som alla betalar via skatten, likaväl som gravplats på kyrkogården.
 
Men alla som får en ”borgerlig begravning” är inte ateister, även om de valt att lämna kyrkan. När jag träffar de anhöriga före begravningen och vi talar om de döda och deras liv visar det sig ofta att de trodde på ett liv efter döden. De trodde att de skulle komma att möta de anhöriga som gått före, de trodde på änglar, de trodde på reinkarnation och så vidare. Det var bara kyrkan de inte gillade, inte ”det där talet om Gud”. Fast en del psalmer tyckte de också om och brukade sjunga dem ibland.
 
Det får mig förstås att fundera. De hade alltså en tro, men de ville själva välja vad de skulle tro på. Och det är väl så de flesta av oss vill ha det. Man vill inte ha ett färdigt trospaket, ett sådant som ges i kyrkorna.
 
När jag utformar en ”borgerlig” begravningsceremoni, i samråd med de anhöriga, blir den precis som de önskar. Den kan bli helt ateistisk och den kan bli väldigt religiös. Det är en underbar uppgift, och om de är nöjda är jag också nöjd.


Är tystnaden farlig?

29 november, 2018

Idag var det så mörkt och regnigt och blåsigt att jag gav mig iväg till simhallen för att få uppleva ljus, värme och behagligt varmt vatten. I bastun var det lugnt och tyst, men när jag kom ut i simhallen möttes jag av en vägg av oljud. Från högtalarna strömmade popmusik och pratiga röster, som tillsammans med vattenskvalpet och ekot från kakelväggarna skapade en störande hög ljudnivå. Jag bad personalen sänka, men det måste de ha gjort minimalt i så fall för det blev ingen större skillnad.
 
Jag förstår inte varför det måste vara ”musik” (= oljud, brus, buller) i simhallen. Det kunde väl räcka med de naturliga ljuden från vattnet. Men det tycks finnas en norm att vi överallt måste matas med ”musik”. På varuhusen och utanför vissa affärer, hos tandläkaren, hos massören, på gymmet, i simhallen och dessutom i våra egna hörsnäckor. Men varför? Är folk rädda för tystnad? Kan det dyka upp obekväma tankar i tystnaden? Är det bra med en ständig ljudmatta som hindrar oss från att lyssna och uppmärksamma vad som sker?


Det stilla livet

27 november, 2018

När jag var mycket ung läste jag en bok som hette ”Sälmorgon”. Den lämnade kvar en stämning av ro och inre rikedom. Två kvinnor bor ensamma långt ute vid en kust. De lever mycket sparsamt och går till sängs tidigt på vinterkvällarna för att spara på fotogen och stearinljus. Men de har rika upplevelser, av naturen runt omkring, sitt hantverk, böcker, samtal och även av tystnaden. Jag har fortsatt se ett sådant liv som idealiskt. Nu bor jag visserligen i en stad men det står mig fritt att välja lugnet, tystnaden och ensamheten när jag vill. Det elektriska ljuset ser jag dock som en stor tillgång och jag går inte till sängs när mörkret infaller. Och ibland lyssnar jag till fin musik, som just nu Chopin’s Nocturne.


Hurra för Göran Greider!

4 april, 2018

Ledaren i Dagens ETC är väl värd att citera och sprida. Göran Greider skriver där om något jag länge tänkt: vad ska folk i Thailand å göra? Han uttrycker det inte så, men innebörden är densamma. Thailand är en militärdiktatur, men det bryr sig resenärerna inte om. Överhuvudtaget verkar inte det allmänna resandet öka förståelsen för människors villkor i andra länder.
Charterresenärerna idag träffar enligt Greider mest andra resenärer och hotellpersonal. Det är sällsynt att de kommer i nära kontakt med dem som bor på orten och får en djupare insikt i de förhållanden som råder. Om de istället för att blunda fick upp ögonen för hur folk har det i Thailand, Turkiet, Egypten, Marocko osv. kunde det bidra till förändring.
Men Göran Greider säger också rakt ut att det borde resas mindre, både med flyg, bil och tåg. Han skriver så här: … en miljörörelse värd namnet måste våga stå för mer av det stationära livet och lära oss värdet av att vara stilla och inte ständigt överge de platser vi råkar leva på. Sedan citerar han Harry Martinsson. Det är starkt och det griper tag.
Ja, det är nog dags att överge vår romantiska syn på resandet och istället uppvärdera naturen i vår närhet. Lära känna vårt hörn av Moder Jord. Vandra, ro, tälta, bada och sola när det nån gång är möjligt, åka skidor och skridsko, klättra. Och sitta stilla och se hur solen går ner. Eller upp. Läs hela krönikan här.
Vy från Kåseberga


Mozarteffekten

1 mars, 2018

Mina morföräldrar var döva, båda två från tidig barndom. De kommunicerade enbart genom teckenspråk. Musik saknades helt i deras liv. Det påverkade i sin tur min mor och hennes bror som var märkligt ointresserade av musik. Det fanns heller ingen musik i min barndom, vi hade visserligen en radio men jag minns inte att vi lyssnade så mycket på den. När mina skolkamrater gick och sjöng schlagers och kunde texten utantill hade jag aldrig hört den och förundrade mig.
I tioårsåldern hade jag fått veta att en kunde få pianolektioner hos klockaren i byn. Jag tjatade om att få börja. ”Men vi har ju inget piano”, sa mamma. Det gjorde väl inget tyckte jag och försökte öva in fingersättningen på vår rutiga köksvaxduk. Det var patetiskt, och jag tvingades inse att det var lönslöst.
Men se, gudarna tyckte synd om mig och gav mig en underbar kompensation. Mannen i mitt liv visade sig vara professionell musiker, spelar ljuvlig, klassisk gitarrmusik och har i stort sett hela vår svenska sångskatt på sin repertoar. (Här kan du lyssna på honom.)
Det som nu har hänt är att mitt förhållande till den klassiska musiken har fördjupats på ett oväntat sätt. Jag har väl alltid tyckt om sådan musik men det är inget intresse jag direkt har odlat. Nu har jag upptäckt vad andra har vetat i minst femton år – att en kan bära med sig musiken och få in den direkt i öronen. Heureka! (Jag är alltid sen med att ta till mig ny teknik men när jag väl kommer över tröskeln blir jag ofta rätt bra på att använda den.) Så nu lyssnar jag på Liszt, Chopin, Tchaikovskij, Schubert, Debussy och Fauré, när jag skriver detta, när jag diskar, målar, stickar, läser och även mitt i natten när jag inte kan sova. Och på gymmet för att slippa den enerverande dunkamusiken där. Men inte i naturen som jag vill ska få komma till sin rätt med fågelsång, vindsus och vågskvalp.
Dessutom håller jag på att läsa ”Mozarteffekten” av Don Campbell, en bok som kom redan 1997. Där skriver han om om musikens oanade kraft och om hur vi påverkas av olika sorters musik. En ny värld har öppnats för mig.
Fotot föreställer mina morföräldrar, min mor och hennes lilla bror. Det borde vara taget omkring 1921.
Fam Otto Svensson


Kampen för ett träd

20 februari, 2018

Utanför vårt vardagsrumsfönster står en vacker lönn. Nu är förstås grenarna kala men i somras gladde vi oss åt den djupa grönskan som ger lagom skugga åt vår soliga balkong och är en tillflykt för många fåglar. På morgnarna när jag mediterar tittar jag på trädet och gläder mig åt att lövsprickningens tid snart är här.
Men vid tiotiden idag bullrade en enorm skogsavverkningsmaskin fram och började snabbt såga ner trädet intill. Innan vi hann nerför trapporna hade de redan gått vidare till ”vår” lönn. En av de fem huvudgrenarna var redan borta. Trädtragedi!
Vi förhindrade i alla fall att de fortsatte och trädet står kvar. Än så länge. Vi har talat med vaktmästare och fastighetsförvaltare och avverkaren och fått ett löfte om att de ska skona trädet. För tillfället kan vi andas ut. Men min skräck för män med tillgång till all sorts stora maskiner är konstant. Med effektiva maskiner är det lätt att bara köra på och svårt att hejda sig. Naturen är värnlös mot dem och kan bara slå tillbaka med extremtorka och vattenbrist eller översvämningar, orkaner och en skenande klimatförändring.
Den här bilden föreställer ett annat älskat träd.
Bok


Den svarta ”färgen”

15 februari, 2018

Svart är ingen färg – det är frånvaro av färg. Det är totalt mörker. På motsvarande sätt är vitt heller inte någon färg – det är ljus, enbart starkt ljus. Färg är gult, rött, orange, lila, blått, grönt och lindblomsgrönt, olivgrönt, babyrosa, kanelbrunt, himmelsblått och så vidare i det oändliga. Färger finns det hur många som helst och de kan vara sagolikt vackra och ibland helt gräsliga.
Varför väljer då nästan alla människor i Sverige att gå klädda i svart? Överallt ser en dem, och det är inga sörjande änkor som förr, utan unga som inte alls ser ut att bära på sorg. Idag såg jag till exempel en ung pappa med ett litet barn i sittvagn. Pappans mössa, halsduk, jacka, byxor, handskar och skor var svarta, vagnen var svart, åkpåsen, väskan och till och med barnets overall var svart fast med detaljer i mörkt, mörkt blått. Barnets mössa och vantar var i samma mörkt blå färg. Inte en färgklick nånstans!
Och det var säkert inte slumpmässigt hopplockat utan genomtänkt och med känsla för stil. Men är det inte sorgligt! Ett litet barn omges av svart! Barn som älskar färger, som lockas av klara, starka färger och gärna målar så det skvätter.
Pappan och barnet är sannerligen inte ensamma om att vara svartklädda. Se dig omkring! Svenskarna går i svart. Men varför? Har alla samma smak? Tycker alla att det är snyggt? Är det modet som styr? Är det klädbranschen som vill renodla utbudet? Eller är vi så anspråkslösa och tillbakadragna att vi vill gömma oss i mörkret? Är det svarta ett uttryck för sorg, fast omedvetet, över förlorad livsglädje, förlorad kreativitet, frihet, trygghet och kärlek?
bild


Vemod över Falsterbo

17 oktober, 2017

badhytt 2
I helgen körde vi ut med vår gamla husvagn sista gången för säsongen. Målet var Falsterbo där vi ville vandra längs stränderna och uppleva havet och färgerna, vindarna och fåglarna. Allt blev som vi tänkt förutom att solen inte visade i sig. Ett stilla, grått väder vilade över landskapet och stämde till lugn och eftertanke, till en vemodig insikt om livets skörhet och obeständighet.
I Falsterbo ligger övergivna, halvt förfallna hus bredvid enorma och otroligt påkostade villor. Där finns badhytter halvt dolda i sanden eller övervuxna av sly och stränder som långsamt äts upp av havet. Den gamla borgen från 1200-talet ligger jämte det stora, slottsliknande Falsterbohus från 1908 som har varit allt från badhotell till flyktingförläggning och nu är ombyggt till privatbostäder. Allt förvandlas med tiden.

Diset skapade en stämning som var avspänd men samtidigt romantisk. Vi kände oss som om vi var människor i en film, vi föreställde oss att vi gick där längs stranden medan vemodig musik hördes i bakgrunden, som den här i kultfilmen Jules et Jim från 1962, även om vårt förhållande inte på något sätt liknar deras.
Vi gick där och var lyckliga, nöjda med livet som det är. Även om färgerna var gråtonade var sikten bra och luften mild som en sommardag. Vi talade om Eckhart Tolle och hans böcker, och att få författare idag når upp till hans djup och visdom. Många framhäver sig själva allt för mycket, medan han är sant anspråkslös och låter sanningen tala för sig själv.


Dagdrivarliv

9 juli, 2017

Rosa Mundi 1
Dag efter dag flyter undan och varje ögonblick är fullt av livsglädje och stillsamma äventyr. Vi upptäcker Landskrona, går och cyklar, andas in dofter av grönska och blommande träd, av tång och hav. Vattenglittret i solskenet över Öresund är en ny källa till lycka – att bo vid havet har vi länge önskat oss.
Jag är just nu i den situationen att jag kan använda mina dagar precis som jag vill. Inga plikter har jag mer än att sköta vårt enkla hushåll. Det känns lyxigt och privilegierat. Jag går och funderar på olika konstnärliga projekt som jag skulle kunna sätta igång med, samtidigt som jag undrar varför jag skulle göra det. Varför måste jag åstadkomma något? För tillfället njuter jag av det här dagdrivarlivet utan krav på prestationer.


En fyrtiotalists tankar om facebook

3 juli, 2017

AichaSå sent som i februari i år gav jag äntligen vika och började använda facebook. Mycket sparsamt, men ändå. Och nu kan jag förstå att det har blivit så populärt, något som ”alla” är med om och deltar i. Fast jag har en hel del vänner som tar avstånd från facebook, människor med stor integritet och omfattande livserfarenhet.
Facebook är en märklig kultur där ett visst beteende är föreskrivet: det ska gillas och kommenteras och svaras. Somliga skriver helt öppet om de mest personliga saker. Andra gör inte det, berättar inget alls om sig själva, utan ”delar” sånt de finner intressant och sprider informationen ut i världen.
Det är inte ovanligt att en facebookanvändare har många hundra vänner, till och med tusen. Frågan är ju då vad som menas med vänner. Facebook ger lätt intryck av gemenskap, hjärtlighet och öppenhet. Folk blir ihågkomna på sina födelsedagar och den som berättar om ett personligt missöde får genast tröstande kommentarer. Men hur äkta är det? Upplever facebookanvändare gemenskap i verkligheten, In Real Life? Botas deras känslor av ensamhet, ångest och otillräcklighet? Jag vet inte, men jag undrar. Kan det kanske till och med bli tvärtom, om nu ”alla andra” verkar vara så lyckliga och positivt sinnade?
En av mina facebook-motståndarvänner menar att facebook är på väg ut. Folk håller på att tröttna. Alltihop kommer att spricka som en såpbubbla när den blir för stor. Kanske är det sant? Men om facebook försvinner måste det ersättas av något annat. En ny illusion?
Eller av gemenskap på riktigt? Verkliga vänner som träffas och pratar med varandra och möter varandras blick?


Helande dans

25 februari, 2017

Helsingborgsdans 1
Idag ledde min vän Anna-Christin Martinsson dans i Helsingborg. Hon hade valt danser utifrån temat ”Förvandling genom kärlek” och vi dansade bland annat till Leonard Cohens ”Dance me to the End of Love”. Om du vill veta så var stegen till just den musiken så här: Vänster fot till vänster, höger intill, hö till hö, vä snett framför hö, hö åt sidan, vä intill. Upprepa de här 6 stegen från början.
Jag tycker det är så vackert, så hoppfullt och starkt, att här träffas fjorton människor en lördagseftermiddag för att dansa med varandra. De tycker det är viktigare än att shoppa onödigheter, placera om aktier, hata varandra på nätet eller ägna sig åt andra meningslösa och destruktiva handlingar. För dans är helande, den befordrar gemenskap och vänskap, den livar upp och ger glädje till både kropp och själ.
Anna-Christins skål


Verklighetens följsamhet

4 juli, 2016

gulmåra
Hur många gånger har jag inte upplevt att allting ordnar sig på bästa sätt. Och ändå blir jag varje gång lika förundrad. För det ÄR ju ett mirakel! Att regnet upphörde och solen lyste fram just när vigselceremonin skulle hållas. Att en parkeringsruta blev ledig precis när vi kom körande, sena till ett viktigt möte. Att det som verkade gå illa smidigt löste sig.
För en tid sen hade vi lagt en lapp på altaret med beskrivning på den bil vi behövde: den skulle passa vår ekonomi, vara nybesiktigad, dofta fräscht inuti, säljaren skulle vara pålitlig osv. Det tog inte en vecka så erbjöds vi en billig, begagnad bil som helt motsvarade alla våra önskemål, och vi köpte den utan att tveka.
När sånt händer får jag en känsla av att det bara är att beställa, tacka och ta emot. Men jag aktar mig noga för att bli övermodig eller begära saker i onödan. Det måste vara sånt jag verkligen behöver.


En mänsklighet – en värld

23 juni, 2016

chinese art 3
Jag tänker på alla som har flytt till Sverige och trott på ett tryggt liv här. En sådan satsning de har gjort – lämnat allt, vänner, vanor, ägodelar, gemensamt språk och vågat sig ut på en resa till det okända. Och så grusas alla förhoppningar av en samling okänsliga makthavare som befinner sig på sandlådestadiet i mänsklig utveckling.”Här ska vi vara! Och du får inte vara med oss! För du hör inte hit! Och vi har inte plats för dig!”
Vi är en mänsklighet och vi delar på denna enda jord. Varför skulle vi inte få lov att bosätta oss precis var vi vill? Varför skulle inte alla ha rätt till en litet hus att dricka te med sina vänner i? Låt oss öppna alla gränser! Det blir kaos, säger de främlingsfientliga. Ja, det blir det nog. Men kaos är skapande och utvecklande. Vi kommer att hitta lösningar. Vi kommer alla att utvecklas och lära nytt. Och vi har oerhört mycket att vinna på det. För vad är livet till för egentligen?


Mitt i flödet

22 juni, 2016

viadukt
Jag har äntligen tagit mig tid att skriva här och upptäcker då att jag inte har gjort det sedan i februari! Du tror kanske jag har hunnit gå över till Den Andra Sidan? Nej, inte ännu. Jag har bara varit så upptagen och tiden har rusat och jag har hunnit göra massor. I mars började vårsådden och i april reste jag till Barcelona för att hålla bröllopsceremoni för min son och hans älskade. Och varje tisdag, utom just när jag var i Barcelona, undervisade jag asylsökande flyktingar i svenska. Och så har jag påbörjat en dansutbildning och den tar också mycket tid.


Nyårsretreat

3 januari, 2016

mundekulla 003
Jag har för första gången varit med om en riktig nyårsretreat, hela tre dygn. En god vän bjöd mig och jag tog tacksamt emot. Vi var på Mundekulla i Småland. Det ligger långt ute på landet, nånstans väster om Emmaboda. Lugnet och tystnaden är påfallande. Det hade inte snöat, men det var så kallt att rimfrosten gnistrade i gräset och på trädgrenarna. När solen lyste på de röda husen var det magiskt vackert.
mundekulla 004
Men det allra finaste med Mundekulla är människorna som samlas där. Alla skimrar som ädelstenar. Under de tre dagarna delade vi tankar och känslor med varandra, sjöng och dansade, vandrade och bastade, åt underbar vegetarisk mat, och hela tiden fanns mellan oss en stark känsla av välvilja och gemenskap.
Ja, det var fina människor jag mötte där. Men sättet att vara tillsammans på är också betydelsefullt. Om människor i allmänhet fick chansen att mötas under sådana former och blev lyssnade på med kärlek, då skulle tillståndet i världen snart förändras till det bättre. Sådana platser som Mundekulla behövs och kan göra skillnad.


Gröna fingrar

15 juli, 2015

Lebanese White Bush
Folk talar om gröna fingrar men det handlar om kärlek, det vet varje häxa. Vi går där och pysslar om våra plantor och på så vis kommunicerar vi med dem. ”Hur mår du idag? Ja, blåsten var svår igår, jag vet. Du ska få lite ljummet vatten, så mår du nog bättre. Då kan du sträcka på dig och utveckla nya blommor.” Så där håller jag på. Oftast inte högt, bara i tanken, men jag är säker på att de uppfattar det.
Tacksamheten över att kunna odla egen mat djupnar i mig för varje sommar. Bara gå ut i trädgården och hämta potatis, sallad, spenat, dill, rödbetor, morötter, squash och lök! Det räcker ju att leva på. Nästan i alla fall, smör och salt gör det smakligare. Och kanske några ägg.
Men odlandet är inte bara förbehållet oss med trädgårdar. Stadsodlingens konst kommer snart att nå oanade höjder. Det pågår intressanta försök med att odla i parker, på torg, på tak och till och med inne i lägenheter. Jag ser fram emot att den bisarra tidsepok då barnen trodde att maten tillverkades i butikerna snart ska vara över. Det borde vara varje människa förbehållet att få gräva upp sin egen potatis ur jorden.


Vinterljus – en samling dikter

19 februari, 2015

vinterljus omslag
Min första diktsamling har kommit ut. Den heter ”Vinterljus”. Jag har arbetat med den i flera år, lyssnat och tänkt och ändrat och läst högt, allt för att hitta det optimala uttrycket för det jag ville säga. Här finns dikter inte bara för häxor utan för alla som funderar över livet och meningen och kämpar för att försöka hitta en väg i mörkret.
Titeln ”Vinterljus” har inte bara med namnet på min webbsida att göra. Vinterljus är det som ger oss hopp när livet är som mörkast och svårast. Det är ljuset som finns trots dimma, regn och kyla, natt och stormskyar. Det finns där ÄNDÅ, det finns bakom allt som ser hopplöst ut. Vinterljus kan också vara nästan smärtsamt vackert, när kristallerna glittrar i rimfrosten, när solen lyser över snön, när träden avtecknar sig svarta och kala i en källas spegelyta.
Boken har tillkommit i samarbete med Teo Törnqvist, min livskamrat sedan 34 år. Han har fotograferat och valt ut 18 svart-vita bilder som bär på en stämning av gåtfullhet och tidlöshet. Det är inte tänkt att de ska illustrera dikterna, snarare att de ska vara ett komplement till orden. Ett foto kan också vara poesi.
Boken kommer att säljas genom Adlibris och Bokus. Själv kommer jag ha den med mig till Häxans hus i Henset den 26 april när jag ska ha diktuppläsning där. Den dagen är det nämligen dags för Litteraturrundan i Skåne.


Ny hemsida

19 juli, 2013

eta i paviljongenNu har jag kommit hem från en helt underbar yogakurs för Jörgen Johnsson, http://sundara.se. Här sitter jag i vår rosenpaviljong och landar efter de berikande upplevelserna.
Just nu håller min son Martin på att bygga om den bakomliggande strukturen på min hemsida och därför är den för tillfället en aning ofullständig. Det går t.ex. inte att lyssna på musiken och vissa bilder syns inte. Men, ha tålamod, det kommer nog ganska snart.
Till dess, kom ihåg att andas och njut av färgprakten. Sommaren är kort, livet är kort!


Omställning

18 mars, 2013


Sällan känner jag mig så frustrerad som när jag tänker på Omställningen. Det beror väl på att jag är så starkt övertygad om behovet av en förändring. För så här kan vi bara inte fortsätta! Vi tillverkar vapen som dödar, vi behandlar djuren illa, vi preparerar hela vår tillvaro med kemikalier och fortsätter oförtrutet att sprida ut växthusgaser. För att inte tala om hur människor lider, över hela världen!
Men vad ska vi göra? Vad kan jag göra? Jag vrider mina händer i vånda, men det enda jag kan komma på är att vi sopsorterar. För all del, vi har slutat flyga också, pannan går på pellets istället för el/olja, och vi handlar ekologiskt. Men det räcker inte, mer måste göras om en förändring ska ske.
Häromdan var jag inne på en sida som heter Omställning Sverige och kollade på vår kommun. Ett tiotal människor hade registrerat sig, men förutom två eldsjälar som engagerar sig för Permakultur, verkar inga aktiviteter pågå. De kanske tänker som jag: Vad kan vi göra?
Ibland spånar jag vilt:
Vi borde ha en träffpunkt, en lokal där vi byter idéer över en fika.
Där skulle vi lämna in allt vi inte behöver till secondhandförsäljning.
Vi kunde hjälpa varandra att bygga solfångare på ett billigt sätt,
och organisera förmedling av lokalt odlad mat och annat nyttigt.
Vi kunde utbyta tjänster av olika slag.
Vi kunde träffas och koka ansiktskräm och kroppslotion tillsammans,
överhuvudtaget utbyta kunskap, matrecept, hälsotips.
Organisera besök hos våra gamla.
Ordna gemensamma fester och ha roligt tillsammans.
Och varför inte en bilpool, som de har i Lund?
O, så uppiggande det är att kläcka idéer! Men sedan sitter jag där igen och låter hopplöshetens tankar ta över. Vad spelar det för roll, även om vi skulle satsa allt på en liten lokalgrupp? De stora besluten tas över våra huvuden och det finns inget vi kan göra för att förhindra en katastrof. Eller?


Vi vill ha ett annat samhälle!

2 mars, 2013


En av mina medhäxor, Annika, arbetar som sjuksköterska på ett äldreboende. En sen kväll satt hon en stund hos en 102-årig kvinna. Denna var helt klar i tankarna och hade rosig hy och pigga, kloka ögon. Annika och hon började prata om livet och meningen med det. Kvinnan funderade över vårt nuvarande samhälle och påpekade att allt idag är så annorlunda, jämfört med förr. Visst var det fattigt då, men samtidigt mådde de flesta bättre än idag. Numera tycks precis allting handla om makt och pengar, och oerhört många vantrivs och mår dåligt.
På det gamla jordbrukssamhällets tid, sa hon, då hjälpte man varandra. Det fanns nästan inga pengar, men man behövde heller inte det i så hög grad som nu. Om någon fick en sämre skörd ett år, så delade de andra med sig av sin egen. Man visste att missväxt kan drabba vem som helst, och att vi alla är beroende av varandras vänlighet och hjälp.

Hon berättade att på den tiden låste hon aldrig dörren, det gjorde ingen, utan man satte sopkvasten lutad över handtaget och visade med det att man inte var hemma. Tjuvar fanns förstås, men inte så många som nu för det fanns arbete åt alla, och förresten fanns det inte mycket att stjäla. Den mat man behövde odlade man, och kött och fisk fick man genom jakt och fiske. Tamboskap hade man för mjölken och köttet, äggen och ullen, och så hade man förstås bärplockningen. Kvinnorna i byn samlades ofta vid olika göromål och hade roligt och umgicks medan de arbetade. Det fanns så mycket glädje att dela, och när sorg och olycka drabbade hjälpte man varandra. Till läkaren gick man inte om det inte var livshotande.

Den gamla kvinnan fortsatte att berätta om livet förr och avslutade med att säga att människor nuförtiden verkar ha tappat sin stolthet. De har inte tid att vara lyckliga, sa hon. Det är bättre att leva lugnare och hinna bry sig om varandra och hjälpas åt. Det är det samhället är till för.

Några veckor efter den här pratstunden gick hon över till andevärlden. Annika säger att hon uppfattade den här kvinnan som ”en levande kraftplats”. Det var inte bara allt hon berättade, utan också det hon visade, nämligen att den som har hunnit bli 102 inte bara är någon med dyra och samhällstärande vårdbehov, utan kan vara en tillgång för dem som är yngre med sin all sin livserfarenhet, sin visdom och sin medkänsla. Det talas sällan om det, om vilken resurs våra gamla är.