Arkiv för kategorin ‘Livsfilosofi’

« Äldre inlägg

Vemod över Falsterbo

17 oktober, 2017

badhytt 2
I helgen körde vi ut med vår gamla husvagn sista gången för säsongen. Målet var Falsterbo där vi ville vandra längs stränderna och uppleva havet och färgerna, vindarna och fåglarna. Allt blev som vi tänkt förutom att solen inte visade i sig. Ett stilla, grått väder vilade över landskapet och stämde till lugn och eftertanke, till en vemodig insikt om livets skörhet och obeständighet.

I Falsterbo ligger övergivna, halvt förfallna hus bredvid enorma och otroligt påkostade villor. Där finns badhytter halvt dolda i sanden eller övervuxna av sly och stränder som långsamt äts upp av havet. Den gamla borgen från 1200-talet ligger jämte det stora, slottsliknande Falsterbohus från 1908 som har varit allt från badhotell till flyktingförläggning och nu är ombyggt till privatbostäder. Allt förvandlas med tiden.

Diset skapade en stämning som var avspänd men samtidigt romantisk. Vi kände oss som om vi var människor i en film, vi föreställde oss att vi gick där längs stranden medan vemodig musik hördes i bakgrunden, som den här i kultfilmen Jules et Jim från 1962, även om vårt förhållande inte på något sätt liknar deras.

Vi gick där och var lyckliga, nöjda med livet som det är. Även om färgerna var gråtonade var sikten bra och luften mild som en sommardag. Vi talade om Eckhart Tolle och hans böcker, och att få författare idag når upp till hans djup och visdom. Många framhäver sig själva allt för mycket, medan han är sant anspråkslös och låter sanningen tala för sig själv.


Dagdrivarliv

9 juli, 2017

Rosa Mundi 1
Dag efter dag flyter undan och varje ögonblick är fullt av livsglädje och stillsamma äventyr. Vi upptäcker Landskrona, går och cyklar, andas in dofter av grönska och blommande träd, av tång och hav. Vattenglittret i solskenet över Öresund är en ny källa till lycka – att bo vid havet har vi länge önskat oss.

Jag är just nu i den situationen att jag kan använda mina dagar precis som jag vill. Inga plikter har jag mer än att sköta vårt enkla hushåll. Det känns lyxigt och privilegierat. Jag går och funderar på olika konstnärliga projekt som jag skulle kunna sätta igång med, samtidigt som jag undrar varför jag skulle göra det. Varför måste jag åstadkomma något? För tillfället njuter jag av det här dagdrivarlivet utan krav på prestationer.


En fyrtiotalists tankar om facebook

3 juli, 2017

AichaSå sent som i februari i år gav jag äntligen vika och började använda facebook. Mycket sparsamt, men ändå. Och nu kan jag förstå att det har blivit så populärt, något som ”alla” är med om och deltar i. Fast jag har en hel del vänner som tar avstånd från facebook, människor med stor integritet och omfattande livserfarenhet.

Facebook är en märklig kultur där ett visst beteende är föreskrivet: det ska gillas och kommenteras och svaras. Somliga skriver helt öppet om de mest personliga saker. Andra gör inte det, berättar inget alls om sig själva, utan ”delar” sånt de finner intressant och sprider informationen ut i världen.

Det är inte ovanligt att en facebookanvändare har många hundra vänner, till och med tusen. Frågan är ju då vad som menas med vänner. Facebook ger lätt intryck av gemenskap, hjärtlighet och öppenhet. Folk blir ihågkomna på sina födelsedagar och den som berättar om ett personligt missöde får genast tröstande kommentarer. Men hur äkta är det? Upplever facebookanvändare gemenskap i verkligheten, In Real Life? Botas deras känslor av ensamhet, ångest och otillräcklighet? Jag vet inte, men jag undrar. Kan det kanske till och med bli tvärtom, om nu ”alla andra” verkar vara så lyckliga och positivt sinnade?

En av mina facebook-motståndarvänner menar att facebook är på väg ut. Folk håller på att tröttna. Alltihop kommer att spricka som en såpbubbla när den blir för stor. Kanske är det sant? Men om facebook försvinner måste det ersättas av något annat. En ny illusion?
Eller av gemenskap på riktigt? Verkliga vänner som träffas och pratar med varandra och möter varandras blick?


Helande dans

25 februari, 2017

Helsingborgsdans 1
Idag ledde min vän Anna-Christin Martinsson dans i Helsingborg. Hon hade valt danser utifrån temat ”Förvandling genom kärlek” och vi dansade bland annat till Leonard Cohens ”Dance me to the End of Love”. Om du vill veta så var stegen till just den musiken så här: Vänster fot till vänster, höger intill, hö till hö, vä snett framför hö, hö åt sidan, vä intill. Upprepa de här 6 stegen från början.

Jag tycker det är så vackert, så hoppfullt och starkt, att här träffas fjorton människor en lördagseftermiddag för att dansa med varandra. De tycker det är viktigare än att shoppa onödigheter, placera om aktier, hata varandra på nätet eller ägna sig åt andra meningslösa och destruktiva handlingar. För dans är helande, den befordrar gemenskap och vänskap, den livar upp och ger glädje till både kropp och själ.
Anna-Christins skål


Verklighetens följsamhet

4 juli, 2016

gulmåra
Hur många gånger har jag inte upplevt att allting ordnar sig på bästa sätt. Och ändå blir jag varje gång lika förundrad. För det ÄR ju ett mirakel! Att regnet upphörde och solen lyste fram just när vigselceremonin skulle hållas. Att en parkeringsruta blev ledig precis när vi kom körande, sena till ett viktigt möte. Att det som verkade gå illa smidigt löste sig.

För en tid sen hade vi lagt en lapp på altaret med beskrivning på den bil vi behövde: den skulle passa vår ekonomi, vara nybesiktigad, dofta fräscht inuti, säljaren skulle vara pålitlig osv. Det tog inte en vecka så erbjöds vi en billig, begagnad bil som helt motsvarade alla våra önskemål, och vi köpte den utan att tveka.

När sånt händer får jag en känsla av att det bara är att beställa, tacka och ta emot. Men jag aktar mig noga för att bli övermodig eller begära saker i onödan. Det måste vara sånt jag verkligen behöver.


En mänsklighet – en värld

23 juni, 2016

chinese art 3
Jag tänker på alla som har flytt till Sverige och trott på ett tryggt liv här. En sådan satsning de har gjort – lämnat allt, vänner, vanor, ägodelar, gemensamt språk och vågat sig ut på en resa till det okända. Och så grusas alla förhoppningar av en samling okänsliga makthavare som befinner sig på sandlådestadiet i mänsklig utveckling.”Här ska vi vara! Och du får inte vara med oss! För du hör inte hit! Och vi har inte plats för dig!”

Vi är en mänsklighet och vi delar på denna enda jord. Varför skulle vi inte få lov att bosätta oss precis var vi vill? Varför skulle inte alla ha rätt till en litet hus att dricka te med sina vänner i? Låt oss öppna alla gränser! Det blir kaos, säger de främlingsfientliga. Ja, det blir det nog. Men kaos är skapande och utvecklande. Vi kommer att hitta lösningar. Vi kommer alla att utvecklas och lära nytt. Och vi har oerhört mycket att vinna på det. För vad är livet till för egentligen?


Mitt i flödet

22 juni, 2016

viadukt
Jag har äntligen tagit mig tid att skriva här och upptäcker då att jag inte har gjort det sedan i februari! Du tror kanske jag har hunnit gå över till Den Andra Sidan? Nej, inte ännu. Jag har bara varit så upptagen och tiden har rusat och jag har hunnit göra massor. I mars började vårsådden och i april reste jag till Barcelona för att hålla bröllopsceremoni för min son och hans älskade. Och varje tisdag, utom just när jag var i Barcelona, undervisade jag asylsökande flyktingar i svenska. Och så har jag påbörjat en dansutbildning och den tar också mycket tid.


Nyårsretreat

3 januari, 2016

mundekulla 003
Jag har för första gången varit med om en riktig nyårsretreat, hela tre dygn. En god vän bjöd mig och jag tog tacksamt emot. Vi var på Mundekulla i Småland. Det ligger långt ute på landet, nånstans väster om Emmaboda. Lugnet och tystnaden är påfallande. Det hade inte snöat, men det var så kallt att rimfrosten gnistrade i gräset och på trädgrenarna. När solen lyste på de röda husen var det magiskt vackert.
mundekulla 004
Men det allra finaste med Mundekulla är människorna som samlas där. Alla skimrar som ädelstenar. Under de tre dagarna delade vi tankar och känslor med varandra, sjöng och dansade, vandrade och bastade, åt underbar vegetarisk mat, och hela tiden fanns mellan oss en stark känsla av välvilja och gemenskap.

Ja, det var fina människor jag mötte där. Men sättet att vara tillsammans på är också betydelsefullt. Om människor i allmänhet fick chansen att mötas under sådana former och blev lyssnade på med kärlek, då skulle tillståndet i världen snart förändras till det bättre. Sådana platser som Mundekulla behövs och kan göra skillnad.


Gröna fingrar

15 juli, 2015

Lebanese White Bush
Folk talar om gröna fingrar men det handlar om kärlek, det vet varje häxa. Vi går där och pysslar om våra plantor och på så vis kommunicerar vi med dem. ”Hur mår du idag? Ja, blåsten var svår igår, jag vet. Du ska få lite ljummet vatten, så mår du nog bättre. Då kan du sträcka på dig och utveckla nya blommor.” Så där håller jag på. Oftast inte högt, bara i tanken, men jag är säker på att de uppfattar det.

Tacksamheten över att kunna odla egen mat djupnar i mig för varje sommar. Bara gå ut i trädgården och hämta potatis, sallad, spenat, dill, rödbetor, morötter, squash och lök! Det räcker ju att leva på. Nästan i alla fall, smör och salt gör det smakligare. Och kanske några ägg.

Men odlandet är inte bara förbehållet oss med trädgårdar. Stadsodlingens konst kommer snart att nå oanade höjder. Det pågår intressanta försök med att odla i parker, på torg, på tak och till och med inne i lägenheter. Jag ser fram emot att den bisarra tidsepok då barnen trodde att maten tillverkades i butikerna snart ska vara över. Det borde vara varje människa förbehållet att få gräva upp sin egen potatis ur jorden.


Vinterljus – en samling dikter

19 februari, 2015

vinterljus omslag
Min första diktsamling har kommit ut. Den heter ”Vinterljus”. Jag har arbetat med den i flera år, lyssnat och tänkt och ändrat och läst högt, allt för att hitta det optimala uttrycket för det jag ville säga. Här finns dikter inte bara för häxor utan för alla som funderar över livet och meningen och kämpar för att försöka hitta en väg i mörkret.

Titeln ”Vinterljus” har inte bara med namnet på min webbsida att göra. Vinterljus är det som ger oss hopp när livet är som mörkast och svårast. Det är ljuset som finns trots dimma, regn och kyla, natt och stormskyar. Det finns där ÄNDÅ, det finns bakom allt som ser hopplöst ut. Vinterljus kan också vara nästan smärtsamt vackert, när kristallerna glittrar i rimfrosten, när solen lyser över snön, när träden avtecknar sig svarta och kala i en källas spegelyta.

Boken har tillkommit i samarbete med Teo Törnqvist, min livskamrat sedan 34 år. Han har fotograferat och valt ut 18 svart-vita bilder som bär på en stämning av gåtfullhet och tidlöshet. Det är inte tänkt att de ska illustrera dikterna, snarare att de ska vara ett komplement till orden. Ett foto kan också vara poesi.

Boken kommer att säljas genom Adlibris och Bokus. Själv kommer jag ha den med mig till Häxans hus i Henset den 26 april när jag ska ha diktuppläsning där. Den dagen är det nämligen dags för Litteraturrundan i Skåne.


Ny hemsida

19 juli, 2013

eta i paviljongenNu har jag kommit hem från en helt underbar yogakurs för Jörgen Johnsson, http://sundara.se. Här sitter jag i vår rosenpaviljong och landar efter de berikande upplevelserna.

Just nu håller min son Martin på att bygga om den bakomliggande strukturen på min hemsida och därför är den för tillfället en aning ofullständig. Det går t.ex. inte att lyssna på musiken och vissa bilder syns inte. Men, ha tålamod, det kommer nog ganska snart.

Till dess, kom ihåg att andas och njut av färgprakten. Sommaren är kort, livet är kort!


Omställning

18 mars, 2013



Sällan känner jag mig så frustrerad som när jag tänker på Omställningen. Det beror väl på att jag är så starkt övertygad om behovet av en förändring. För så här kan vi bara inte fortsätta! Vi tillverkar vapen som dödar, vi behandlar djuren illa, vi preparerar hela vår tillvaro med kemikalier och fortsätter oförtrutet att sprida ut växthusgaser. För att inte tala om hur människor lider, över hela världen!

Men vad ska vi göra? Vad kan jag göra? Jag vrider mina händer i vånda, men det enda jag kan komma på är att vi sopsorterar. För all del, vi har slutat flyga också, pannan går på pellets istället för el/olja, och vi handlar ekologiskt. Men det räcker inte, mer måste göras om en förändring ska ske.

Häromdan var jag inne på en sida som heter Omställning Sverige och kollade på vår kommun. Ett tiotal människor hade registrerat sig, men förutom två eldsjälar som engagerar sig för Permakultur, verkar inga aktiviteter pågå. De kanske tänker som jag: Vad kan vi göra?

Ibland spånar jag vilt:
Vi borde ha en träffpunkt, en lokal där vi byter idéer över en fika.
Där skulle vi lämna in allt vi inte behöver till secondhandförsäljning.
Vi kunde hjälpa varandra att bygga solfångare på ett billigt sätt,
och organisera förmedling av lokalt odlad mat och annat nyttigt.
Vi kunde utbyta tjänster av olika slag.
Vi kunde träffas och koka ansiktskräm och kroppslotion tillsammans,
överhuvudtaget utbyta kunskap, matrecept, hälsotips.
Organisera besök hos våra gamla.
Ordna gemensamma fester och ha roligt tillsammans.
Och varför inte en bilpool, som de har i Lund?

O, så uppiggande det är att kläcka idéer! Men sedan sitter jag där igen och låter hopplöshetens tankar ta över. Vad spelar det för roll, även om vi skulle satsa allt på en liten lokalgrupp? De stora besluten tas över våra huvuden och det finns inget vi kan göra för att förhindra en katastrof. Eller?


Vi vill ha ett annat samhälle!

2 mars, 2013



En av mina medhäxor, Annika, arbetar som sjuksköterska på ett äldreboende. En sen kväll satt hon en stund hos en 102-årig kvinna. Denna var helt klar i tankarna och hade rosig hy och pigga, kloka ögon. Annika och hon började prata om livet och meningen med det. Kvinnan funderade över vårt nuvarande samhälle och påpekade att allt idag är så annorlunda, jämfört med förr. Visst var det fattigt då, men samtidigt mådde de flesta bättre än idag. Numera tycks precis allting handla om makt och pengar, och oerhört många vantrivs och mår dåligt.

På det gamla jordbrukssamhällets tid, sa hon, då hjälpte man varandra. Det fanns nästan inga pengar, men man behövde heller inte det i så hög grad som nu. Om någon fick en sämre skörd ett år, så delade de andra med sig av sin egen. Man visste att missväxt kan drabba vem som helst, och att vi alla är beroende av varandras vänlighet och hjälp.

Hon berättade att på den tiden låste hon aldrig dörren, det gjorde ingen, utan man satte sopkvasten lutad över handtaget och visade med det att man inte var hemma. Tjuvar fanns förstås, men inte så många som nu för det fanns arbete åt alla, och förresten fanns det inte mycket att stjäla. Den mat man behövde odlade man, och kött och fisk fick man genom jakt och fiske. Tamboskap hade man för mjölken och köttet, äggen och ullen, och så hade man förstås bärplockningen. Kvinnorna i byn samlades ofta vid olika göromål och hade roligt och umgicks medan de arbetade. Det fanns så mycket glädje att dela, och när sorg och olycka drabbade hjälpte man varandra. Till läkaren gick man inte om det inte var livshotande.

Den gamla kvinnan fortsatte att berätta om livet förr och avslutade med att säga att människor nuförtiden verkar ha tappat sin stolthet. De har inte tid att vara lyckliga, sa hon. Det är bättre att leva lugnare och hinna bry sig om varandra och hjälpas åt. Det är det samhället är till för.

Några veckor efter den här pratstunden gick hon över till andevärlden. Annika säger att hon uppfattade den här kvinnan som ”en levande kraftplats”. Det var inte bara allt hon berättade, utan också det hon visade, nämligen att den som har hunnit bli 102 inte bara är någon med dyra och samhällstärande vårdbehov, utan kan vara en tillgång för dem som är yngre med sin all sin livserfarenhet, sin visdom och sin medkänsla. Det talas sällan om det, om vilken resurs våra gamla är.


Skönhet i vardagen

13 november, 2012



Det står illa till i världen, med krig och översvämningar och allt annat hemskt som dagligen rapporteras om över våra oskyddade huvuden. Vad ska vi göra, alla vi som verkligen skulle vilja stoppa eländet men är fullkomligt maktlösa? Vad kan en människa göra mer än sopsortera och låta bli att nöjeskonsumera? Det går lätt att sjunka ned i hopplöshet och apati, men jag vägrar. Jag vill tro att det finns en väg ut ur mörkret.

I väntan på att en positiv förändring ska ske sysselsätter jag mig med att skriva och måla och hänge mig åt andra kreativa verksamheter. Det håller modet uppe och jag kan åtminstone glädja mig åt resultatet. Att skapa något vackert, något man tycker om, har en klart positiv inverkan på både humöret och hälsan.

Kanske var det därför de förr i världen la ner sån omsorg på vardagsföremålen? Allt skulle prydas med bårder och monogram, blomslingor och spetskanter. De visste att vackra föremål gör livet ljusare.

Jag har ärvt lakan och örngott av min svärmor och betraktar dem som en skatt. Vad är billiga, kulörta påslakan mot den här elegant vitbroderade och hålsömmade skönheten?


Drömtiden

26 september, 2012



I helgen var jag i Jämtland på en shamankurs som Carola Korpstjärna och Jörgen I Eriksson ledde. Vi var en grupp på sjutton som gjorde utesittningar och landskapsvandringar, sångsökningar, sejd och ceremonier, och vi var utomhus nästan hela tiden. På natten låg jag i min sovsäck och såg på stjärnorna och fick intrycket att de måtte ha många fler stjärnor i Norrland!

Efter detta undrar jag varför jag måste bo i Skåne. Jämtland lockar med skog, sjöar och fjällvidder. Antingen får jag flytta dit, eller så får jag resa på shamankurs årligen. Om du också blir inspirerad så gå in på http://www.ravenstar.se/ och http://norrshaman.net/Läs gärna vad Jörgen skriver om Drömtiden på sin blogg http://norrshaman.blogspot.se/

Under dessa magiska dagar vid hällristningarna i Gärdeån kom en sång till mig. Jag tillägnar den Jörgen som har varit och är en stor inspiratör för mig. Så här lyder den:

Jag vandrar i ett drömspår
Drömmen leder mig
Jag vandrar i ett drömspår
Drömmen leder mig
Alla mina släktingar
Alla vänner i skog och sjö
Kom, kom, visa mig!
Kom, kom, visa mig!


Politik och verklighet

16 juni, 2012


När jag blandade mig i kommunpolitiken för första gången på nyåret 2011 fanns det en del medhäxor som varnade mig. Även jag har känt tvivel ibland, men varje gång har jag tänkt att det är viktigt och nödvändigt att engagera sig i politiken. Egentligen borde alla göra det och inte överlämna samhällsstyret till ett fåtal.

Efter det som hände häromdan är jag mer tveksam. Vid ett möte i Kommunstyrelsen berättade jag (för de ledamöter som inte sitter i Barn- och Utbildningsnämnden), att gränsen för nedskärningar inom förskolan är nådd. Kommunens tre förskolechefer har lämnat in en skrivelse som går ut på, att om fler tjänster försvinner kan barnens säkerhet inte garanteras!!! Det finns risk för kränkningar mellan barnen, och personalen kan inte fullfölja sitt uppdrag och känner frustration över det. Flera förskollärare har sagt upp sig och flyr nu Höör. Jag berättade också att föräldrarna håller på att samla sig till en protest, men avfärdades av en annan ledamot som sa: ”Som politiker kan man inte bry sig om opinionsyttringar. Vi måste ta hänsyn till helheten!”

???? Politiker ska alltså inte bry sig om vad väljarna tycker? Märkligt! Jag trodde det var tvärtom. Politiker är väl folkvalda representanter, de som ska föra allas talan?
Och vilken helhet är det politiker ska ta hänsyn till? Kvinnan som kom med detta kuriösa yttrande verkade syfta på den ekonomiska helhetsbilden. Pengarna ska räcka till det som beslutsfattarna anser viktigt.

När jag hörde detta tänkte jag att vi måtte leva i olika verkligheter, hon och jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen mår bra. De är en mycket viktig faktor i helheten. De är de nya människorna, de som ska föra världen vidare. Därför ska de tas om hand på bästa sätt, med empati och ömhet. Vi ska ha tid för dem. Om vi försummar dem avspeglar sig konsekvenserna i samhället: klotter, vandalisering, stölder, rån, misshandel och mord. De ungdomar det går riktigt illa för orsakar samhället miljonförluster. Den som bara förmår tänka i ekonomiska termer har ju här en anledning att satsa förebyggande.

När jag tänker på helheten tänker jag också på meningen med allt. Varför lever vi på jorden? Vad är vår uppgift? Är det att placera pengarna rätt så att vi får högsta möjliga vinst? Eller finns det möjligen andra värden att sträva efter? Som att ha tid för varandra. Att varje människa ska få känna att hon behövs och har en uppgift att fylla. Att vi ska leva så på jorden att vi kan lämna den i arv till våra barn och barnbarn.


Ta ut glädjen i förskott!

11 februari, 2012



Det brukar sägas att man INTE ska göra det. Istället ska man vara försiktig och inte känna nån glädje förrän det är absolut säkert att man inte blir besviken. Tänk så mycket glädje som på det sättet aldrig får chansen att släppas fram!

Och lyssna på det här: ”Den som sjunger på morgonen får gråta innan kvällen.” Vad är det för glädjedödare som har hittat på det?
Visst ska man istället vara glad och lycklig så ofta man kan vara det. När glädjen vill fram så låt den komma! Njut av ögonblicket, av utsikten, av andra människors öppna ansikten, av färgerna i naturen, ljudet av porlande vatten och vinden i trädkronorna. Gläd dig åt att du ännu lever, att du kan se och höra, känna och tänka.

Idag har det varit en sån dag för mig, när jag har känt ren lycka. Det finns ingen särskild anledning, bara en känsla av att livet är så underbart, att just detta att LEVA är så fantastiskt. Jag säger det trots allt hemskt som händer i världen, trots att människor misshandlas och dör i denna stund, trots att vapen produceras hela tiden bara för att somliga vill ha makt över andra, trots att de som skulle kunna göra något inte förhindrar att växthuseffekten blir allt värre. Det gör mig förtvivlad, och samtidigt kan jag känna – det är fantastiskt att vi får lov att leva på den här jorden!


Vad är Gud?

8 december, 2011



Vi är många som talar om Gud, var och en utifrån sin tro. Vi utvecklar vår uppfattning och är stolta över att ha en tro, en del till och med slåss för den. För just vår tro måste ju vara den enda rätta – varför skulle vi annars ha valt den?

Men det är bara oss själva vi ser, bara oss själva vi tror på. Den Gud vi föreställer oss är en illusion, skapad av oss själva. Men när vi genomskådar illusionen och ser tvärsigenom alla dimridåer, när vi upplever tomheten och tystnaden, då är Gud där.


Död och begravning

30 oktober, 2011



Nästa helg firar vi Alla helgons dag eller, som vi häxor säger, Alvablot. Den är den tiden då ”sprickan mellan världarna” är som störst, då vi har lättare än vanligt att se in i världen bortom denna och möta de döda.

Många tar upp temat Döden dessa dagar. I veckan var jag på en temadag på Lunds Universitetssjukhus, där flera olika föreläsare talade om döden: vård i livets slutskede, stöd vid bråd död, reflektioner inför döden, musikaliska kompositioner som handlar om döden osv. Mycket givande, men jag märkte efteråt att dessa föreläsningar egentligen inte har fått mig att bättre förstå vad döden är. Snarare är jag mer oförstående och känner mig mer levande än förut.

Det har inte alls med föreläsningarnas kvalitet att göra, för de var överlag av högsta klass, utan med fenomenet i sig. Vi som lever kan inte förstå döden, eftersom vi är motsatsen, nämligen levande.

Idag skriver författaren och litteraturvetaren Merete Mazzarella i Sydsvenskan om begravningar hon har varit på. Flera av prästerna har inte motsvarat förväntningarna i sina tal till de anhöriga. De har inte orkat eller velat sätta sig in vem den döda är och har därför sagt fel saker, som stör och kränker dem som lyssnar.

Det är sorgligt att höra. Kanske beror det på att präster i Svenska kyrkan får så oerhört många begravningsuppdrag att de ledsnar och förrättar dem på ren rutin? Om sörjande människor istället valde mera medvetet mellan olika begravningsförrättare och olika typer av begravningsceremonier, och om de dessutom ställde krav på att få ha ett förberedande samtal, skulle de kanske bli mera nöjda. Det finns ju alternativ idag: begravningsbyråer som själva håller ceremonin och vissa kommuners s.k. borgerliga begravningsförrättare. Och så finns vi prästinnor som sätter en ära i att noga lyssna på beställarna och skapa en ceremoni efter deras önskemål.

Journalisten och författaren Lotte Möller har skrivit en bok som heter Hejdå! Begravningsboken. Hon tycker att alla borde planera sin egen begravning för att sedan i lugn och ro kunna ägna sig åt livet. Och hon har en mängd idéer om hur man kan göra det på ett alternativt sätt.


Tankar om hösten

15 oktober, 2011



Det är sorgligt att sommaren är över för den här gången, och det är med ett visst motstånd jag inser att vintern är på väg. I natt har det varit flera minusgrader här och imorse låg rimfrost kvar i trädgården. Löven har skiftat färg, snart faller de. Kala träd har jag alltid haft svårt för.

Men det finns vinster med hösten och vintern. Den mörka tiden får mig att stanna hemma och lugna ner mig. Jag får tid att vända mig inåt och odla mitt inre liv. En vän skrev häromdan: ”Jag får en märklig känsla av andakt varje höst när det plötsligt är mörkt på ett annat sätt. Det är som om det yttre släcks ned och en tyst, inre vakenhet tilltar istället. Jag börjar minnas saker från för länge sen.”

Det är vackert sagt. Och jag tänker att för naturen är ingenting sorgligt. Den är alltid sig själv, precis som den ska vara, fullkomlig och hel. Så skulle vi också vara, om vi kunde. Men det är åtminstone något att sträva efter.