Egypten är långt borta. Ändå följer vi utvecklingen där som om det gällde vår egen kamp. Och det gör det ju också; vi är en mänsklighet och lever på samma jord.
Jag undrar vad jag skulle ha gjort. Om jag hade bott i Egypten, skulle jag också ha suttit på Tahrirtorget nu? Eller hade jag flytt långt ut på landet, stannat där och väntat på lugnare tider?
Jag tror inte på våld och skulle själv aldrig använda mig av våld för att uppnå mina mål. Likaså har jag en stor rädsla för våld. Och den pacifist som beger sig till Tahrirtorget måste vara beredd på att bli skadad och dödad. Skulle jag kunna gå emot min rädsla? Jag vet inte. Kanske skulle viljan att ta ställning för frihet och förändring vara så stark att jag lät den bestämma? Det handlar ju också om att ställa upp för vänner och grannar och göra gemensam sak med dem.
Avståndet till Egypten gör att jag inte behöver bestämma mig just nu. Men det är värt att tänka på. Hur skulle jag göra?
Egypten är långt borta
4 februari, 2011Ekoturism och skogsvård
30 januari, 2011
Till vår visning av filmen HOME kom så många som 145. Det visar på ett stort intresse och vi arrangörer kan verkligen känna oss nöjda. Många uttryckte efteråt sin uppskattning både av filmen och vårt initiativ. Vår förhoppning är nu att filmvisningen ska leda till ett ökat engagemang för miljöfrågor i Höör med omnejd.
I slutet av filmen presenteras en rad olika goda initiativ från länder runt om i världen. Ett strålande exempel kommer från Costa Rica som har valt att inte lägga pengar på militärt försvar utan istället satsa på ekoturism och skogsvård. Tänk om alla andra länder tog efter det? Sverige är på väg, genom att ha avskaffat allmän värnplikt, men mycket finns kvar att göra. Varför ska vi överhuvudtaget tillåta vapenproduktion i vårt land?
Livet är det som händer just nu!
11 januari, 2011
Häromdan läste jag i en insändare om den danska invandringspolitiken att välfärdssamhället bygger på att alla arbetar. Den modellen skulle hotas ”om det uppstod en trend bland exempelvis unga, nybildade familjer att bara en förälder skulle förvärvsarbeta”, stod det.
Men finns det inte redan en sån trend? Kanske inte att bara en arbetar, men att båda arbetar mindre? Den kanske inte är så stor ännu, men den verkar växa. Unga föräldrar börjar tröttna på att försöka få ihop karriär för båda med barn, villa, trädgård och fritid. Livets mening kan ju inte gå ut på att tjäna pengar. Hellre leva, skapa, utvecklas, bygga, leka, odla, umgås och vara med barnen.
Jag tycker de gör helt rätt i att tänka så. Inte hotar det välfärden – tvärtom. De själva och deras barn kommer att må bättre, liksom alla i deras närhet. Förresten finns det ändå inte arbete till alla.
En häxas tankar
7 januari, 2011
I ett julbrev skrev en vän: ”Det er dejligt at give sig lov til at vaere lige så dum, som man i virkeligheden er!” Han har nyss gått i pension och njuter av att slippa ställa upp varje morgon, fräsch och alert, full av entusiasm och lust att undervisa.
Själv gick jag i pension så tidigt som möjligt, vid 61. En viss bävan hade jag eftersom min pension då inte skulle bli större än garantipension. Men det visar sig att jag klarar mig. Dessutom har jag min tid för mig själv och kan sitta här och filosofera. Det är ett underbart liv; jag har aldrig haft det så bra. Det är ju så här man ska leva för att vara lycklig.
Och även jag ger mig lov att vara precis så dum som jag i verkligheten är. Samtidigt är jag inte längre rädd för att uttala mig. Förut har jag tänkt att jag är för dum för att yttra mig i offentliga sammanhang. Jag tänkte: Vem är jag till att tala om världens problem? Lösningar på dem ska man överlåta till dem som begriper något. Men efter klimatmötet i Köpenhamn har jag tänkt om. Det tycks inte spela någon roll hur välutbildade, erfarna, kunniga och uppsatta folk är, de åstadkommer ändå ingenting och då kan ju även en enkel häxa börja tycka till.
Det kan ju vara så att hela det nuvarande samhällsskicket sjunger sin svanesång. Vägen är inte framkomlig, vi måste vända om och hitta en ny väg.
Vintersolståndet 2010
24 december, 2010
Tänk att vi lyckades ta oss dit. Att trotsa snökaos och halka för att fira vintersolståndet på Ale Stenar är väl egentligen mer patetiskt än heroiskt. Men när vi väl hade kravlat oss uppför branten i tidvis knädjupa snödrivor överfölls vi av ren lycka. Så starka är energierna däruppe att det är värt stora strapatser att ta sig dit.
Vi höll vår ceremoni, vi åkallade öster, söder, väster och norr, vi offrade till jordens väsen, vi sjöng alvernas sång: O, Elbereth, Gilthoniel och vi dansade och jublade när vår pappersballong steg till väders ut över havet. Sen gick vi ner och drack varm choklad på Wendels.
Nu är det julaftons kväll. Jag eldar i kaminen och ser ut över de blånande snödrivorna. Teo arbetar hela helgen och jag firar jul genom att spela julmusik och läsa. Här finns ingen julstress, ingen gran eller klappar, ingen speciell mat och det är så vidunderligt skönt. Tänk att få ha det precis som man vill!
Vad är viktigt?
15 december, 2010
I dessa dagar av snökaos och frusna vägar stannar jag i möjligaste mån inomhus. Det blir många timmar av lugn och eftertänksamhet. Jag ser världen på avstånd och lägger märke till det uppdrivna tempot som jag själv brukar vara en del av. Allt måste gå fort, inte bara transporterna utan all verksamhet överhuvudtaget: arbetsinsatserna, vården, samtalen, matlagningen, städningen. Vår tid är präglad av ett uppdrivet tempo, en ständig höghastighet som ger människor känslan av att rusa genom livet.
Men varför är det så? Varför är det så bråttom? Vad är det vi ska hinna fram till?
Mitt perspektiv är, som alltid, det faktum att vi förr eller senare dör från alltihop. Vad är viktigt, sett utifrån det? Skulle vi inte hellre satsa på ett liv fyllt av kvalitet och närvaro, ett liv där vi hinner uppleva och njuta av varje ögonblick? Ett liv fyllt av möten människor emellan, ett liv där vi har bra stunder tillsammans.
Moder Jord
17 november, 2010
Somliga dagar, när himlen välver sig klar och hög, känner jag en stark lust att åstadkomma något som gör skillnad, som gör att människor kan leva ett bättre liv och att jordklotet med dess luft, jord och vatten kan bli friskare.
Andra dagar när en snål vind blåser och molnen känns så tunga att axlarna slokar, vill jag helst ligga under en filt och gny. Att göra nånting då känns bara fåfängligt, inget kommer att vara till nån nytta hur jag än försöker.
Men nu har jag med hjälp av goda, stöttande vänner ändå en viktig händelse på gång. Vi försöker få till en visning av filmen HOME i Höör och jag har just beställt hem en DVD för det ändamålet. Tanken är att vi ska bjuda in politiker och allmänhet så att de ska få se dessa underbart vackra och storslagna kamerasvep över vår jord, den som vi är helt beroende av för vår överlevnad.
Visningen kommer troligtvis att bli den 28 januari 2011 på Kulturhuset Anders i Höör, kl. 19.00. Mer info om filmen hittar du på http://www.filmenhome.se/
Kanske kan även du arrangera en visning på din ort?
Det goda livet
10 november, 2010
I helgen har vi häxor firat Alvablot på ett slott, något vi har som tradition. En gång om året klär vi upp oss i våra vackraste långklänningar och äter en fyrarätters middag. Vi bjuder in dem av våra anförvanter som har gått över till den andra sidan, och om vi har foton av dem ställer vi dem på festbordet. Vi berättar händelser ur deras och våra egna liv för varandra, vi sjunger och skrattar, och framåt midnatt gör vi en stor och högtidlig ceremoni tillsammans med de döda. Denna gång ägde den rum i slottskyrkan, byggd på 1200-talet. Det var mycket stämningsfullt.
Efter sådana upplevelser framstår livet som bättre än sitt rykte. En sak som gör mig glad är också att den unge killen som körde på mig med sin moped i förra veckan inte ljög om sitt namn. Nu har jag hittat honom, men i en annan åldersgrupp än jag först letade. Jag har talat med hans pappa och kommer att få ersättning för skadan och kostnaderna.
Det meningslösa våldet
4 november, 2010
I söndags kväll var jag i Malmö och deltog i en manifestation mot dödsskjutningarna där, något som Författarcentrum hade anordnat. Efteråt tog jag tåget hem till Höör där jag hade min cykel vid stationen. När jag cyklade hemåt blev jag påkörd av en femtonårig mopedkille. Jag körde på cykelbanan och han på gatan, men han körde fort och i sicksack, förlorade kontrollen och törnade rakt på mig.
Min högerhand är förstörd, förhoppningsvis bara tillfälligt. Jag kan i vart fall inte använda den just nu, inte skriva, teckna, handarbeta, baka och allt annat som man behöver en fungerande högerhand till. En stor tröst är att den inte är bruten eller krossad, vilket den ju mycket väl kunde ha blivit efter en sån smäll. Men blå och grön och mycket öm är den.
Och killen? Ja, han klarade sig. Han såg också till att uppge falskt namn, vilket betyder att jag inte kan få ersättning för vårdkostnader och cykelreparation. Hämndgiriga tankar försöker ockupera mig, men jag kämpar emot. Istället påminner jag mig vad jag själv har skrivit i min bok ”Hellre häxa än präst”:
En häxa vet att överlämna hämnden till Gudinnan
om någon skulle kränka henne och göra henne illa.
Hon avstår från att hämnas av egen kraft, eftersom hon vet
att allt hon gör kommer att falla tillbaka på henne själv.
Sommarens sista ros
9 oktober, 2010
Charles Austin heter den och kanske är det den sista för i år. Men just nu skiner solen intensivt och löven hänger ännu kvar på träd och buskar, även om en del börjar bli lysande röda. Jag andas och njuter, jag känner att jag lever och älskar det levande. I nuet kan jag vila från min evinnerliga längtan att skapa och förvandla, i stunden kan jag nöja mig med att vara.
Ibland har jag svårt för det, att ge upp och släppa taget, bara andas och vila. ”Kyrkogårdarna är fulla av oumbärliga människor”, läste jag häromdagen. Det tänker jag på en dag som denna. Rosorna vissnar och dör, men det kommer nya nästa år.