Mina morföräldrar var döva, båda två från tidig barndom. De kommunicerade enbart genom teckenspråk. Musik saknades helt i deras liv. Det påverkade i sin tur min mor och hennes bror som var märkligt ointresserade av musik. Det fanns heller ingen musik i min barndom, vi hade visserligen en radio men jag minns inte att vi lyssnade så mycket på den. När mina skolkamrater gick och sjöng schlagers och kunde texten utantill hade jag aldrig hört den och förundrade mig.
I tioårsåldern hade jag fått veta att en kunde få pianolektioner hos klockaren i byn. Jag tjatade om att få börja. “Men vi har ju inget piano”, sa mamma. Det gjorde väl inget tyckte jag och försökte öva in fingersättningen på vår rutiga köksvaxduk. Det var patetiskt, och jag tvingades inse att det var lönslöst.
Men se, gudarna tyckte synd om mig och gav mig en underbar kompensation. Mannen i mitt liv visade sig vara professionell musiker, spelar ljuvlig, klassisk gitarrmusik och har i stort sett hela vår svenska sångskatt på sin repertoar. (Här kan du lyssna på honom.)
Det som nu har hänt är att mitt förhållande till den klassiska musiken har fördjupats på ett oväntat sätt. Jag har väl alltid tyckt om sådan musik men det är inget intresse jag direkt har odlat. Nu har jag upptäckt vad andra har vetat i minst femton år – att en kan bära med sig musiken och få in den direkt i öronen. Heureka! (Jag är alltid sen med att ta till mig ny teknik men när jag väl kommer över tröskeln blir jag ofta rätt bra på att använda den.) Så nu lyssnar jag på Liszt, Chopin, Tchaikovskij, Schubert, Debussy och Fauré, när jag skriver detta, när jag diskar, målar, stickar, läser och även mitt i natten när jag inte kan sova. Och på gymmet för att slippa den enerverande dunkamusiken där. Men inte i naturen som jag vill ska få komma till sin rätt med fågelsång, vindsus och vågskvalp.
Dessutom håller jag på att läsa “Mozarteffekten” av Don Campbell, en bok som kom redan 1997. Där skriver han om om musikens oanade kraft och om hur vi påverkas av olika sorters musik. En ny värld har öppnats för mig.
Fotot föreställer mina morföräldrar, min mor och hennes lilla bror. Det borde vara taget omkring 1921.