Det är sorgligt att sommaren är över för den här gången, och det är med ett visst motstånd jag inser att vintern är på väg. I natt har det varit flera minusgrader här och imorse låg rimfrost kvar i trädgården. Löven har skiftat färg, snart faller de. Kala träd har jag alltid haft svårt för.
Men det finns vinster med hösten och vintern. Den mörka tiden får mig att stanna hemma och lugna ner mig. Jag får tid att vända mig inåt och odla mitt inre liv. En vän skrev häromdan: ”Jag får en märklig känsla av andakt varje höst när det plötsligt är mörkt på ett annat sätt. Det är som om det yttre släcks ned och en tyst, inre vakenhet tilltar istället. Jag börjar minnas saker från för länge sen.”
Det är vackert sagt. Och jag tänker att för naturen är ingenting sorgligt. Den är alltid sig själv, precis som den ska vara, fullkomlig och hel. Så skulle vi också vara, om vi kunde. Men det är åtminstone något att sträva efter.
Tankar om hösten
15 oktober, 2011Vikingamarknad i Gudahagen
9 september, 2011
Den 17 – 18 september är det dags igen!
Gudahagens Vikingamarknad arrangeras varje år den tredje helgen i september. Första året var 2008 och det kom nästan 6000 besökare när arrangörerna hade räknat med max 1500. Året därpå satsades enormt med tid och energi för att göra något riktigt lyckat och då kom runt 7500 besökare. Succén var nu ett faktum Över 80 olika utställare, hantverkare och deltagargrupper med kämpar, musiker och ryttare deltog. I strålande solsken vigdes ett par uppe på fornlämningen med tusentalet åskådare.
2010 kommer att gå till historien som den blåsigaste marknaden någonsin. Tält blåste sönder och regnskurar gjorde livet surt för deltagare och besökare. Men sanna vikingar ger inte upp för sånt. Närmare 4500 besökare kom och vädret till trots blev det en riktigt trevlig marknad. Som en skänk från gudarna mojnade vinden och solen tittade fram just under den timmen som det var dop uppe på fornlämningen.
Färska jordgubbar
23 juni, 2011
Idag har jag köpt riktigt härliga jordgubbar. De är KRAV-odlade och smakar som jordgubbar gjorde i min barndom. Sagolikt! På senare år har jag nästan slutat äta jordgubbar, eftersom de konventionellt odlade och konstgödda är ganska smaklösa, men nu vet jag att det finns alternativ.
Sorten heter Zephyr och odlas av Vidablick i Osbyholm. Jag köpte dem på EcoGreen på Storgatan i Höör. 45 kr, det låter mycket, men de konventionellt odlade kostar 35 så här till midsommar, så någon större skillnad är det inte. Och så får man denna ljuvliga smak!
Sommarsolståndet
23 juni, 2011
I tisdags, den 21 juni, firade jag Sommarsolståndet på stranden i Falsterbo tillsammans med fem vänner. Vi skapade en cirkel och höll en ceremoni för att stärka vår relation till Moder Jord. Vi trummade, dansade och sjöng medan vågorna dånade och vinden blåste iväg med våra röster. Jag passade på att inviga en liten amulett som en vän ska få. Vi beslöt att träffas på samma plats om ett år.
Vigselceremoni
15 juni, 2011
Många tror att en vigsel på rådhuset eller med en kommunal vigselförrättare är enda alternativet om man inte vill gifta sig kyrkligt. Men en borgerlig vigsel är egentligen bara en formalitet och tar endast två minuter. Den går inte att jämföra med en lång och innehållsrik, kyrklig ceremoni i en vacker lokal. Det behövs andra alternativ till den kyrkliga vigseln, och det är det jag har arbetat med att utforma de senaste åren.
Eftersom jag har lämnat tillbaka min kyrkliga vigselrätt när jag avsade mig prästämbetet är mina vigslar inte juridiskt bindande. Men det gör inget. Brudparet får gå till rådhuset eller kommunen och registrera sitt äktenskap efteråt. Så gör man i många länder, t.ex. i Frankrike, där inga kyrkliga vigslar är juridiskt bindande. Det krävs alltid ett rådhusbesök i vilket samfund man än gifter sig. Det är en bra lösning, för då slipper staten hålla på att tvinga ovilliga präster att viga dem som de inte vill viga. Och det blir naturligt för alla att leta upp någon som kan hjälpa dem att skapa en vigselceremoni efter deras önskemål. En vigsel kan ju se ut på otroligt många olika sätt om man låter fantasin och skapandelusten råda.
Så här fint kan det se ut när en prästinna viger ett kärlekspar ute i naturen, i Frejas lövsal. Solen lyser över dem, vågorna svallar stillsamt, vinden far genom trädkronorna och jorden lyssnar till deras löften.
Häxa
6 april, 2011
I tolv år nu har jag kallat mig häxa helt öppet. När jag ser tillbaka förbluffas jag av den mängd starka reaktioner som under årens lopp har strömmat över mig. Folk blir arga, upprörda, förlöjligar och ifrågasätter mig.
Jag undrar varför. Hur kan det komma sig att moderna 2000-talsmänniskor reagerar så starkt på ordet häxa? Coach kan man kalla sig, konsult, terapeut, shaman, medium, men inte häxa, där har man gått för långt.
Det är inte bara de dogmatiskt religiösa som tar illa upp, utan även vetenskapstroende humanister och raljanta akademiker. Till och med en del andra häxor fnyser irriterat och menar sig ha monopol på definitionen av ordet.
Nå, jag kan ju inte sluta kalla mig häxa om jag nu är det. Vad jag kan göra är att fly ut i skogen, sitta i en vitsippsbacke och andas, krama bokstammarna och sjunga tillsammans med dem, spela fiol för strömmande vatten och smaka på den späda harsyran. Jag kan samla kraft där och jag kan tänka fritt.
Tänk om vi människor kunde ge varandra samma kärlek som naturen ger oss! Om vi kunde leva och låta leva, ge andra samma uppmärksamhet och respekt som vi själva önskar oss! Alla är vi väl ändå innerst inne ganska lika och har samma behov av att vara älskade?
Flytta till Norrland
10 mars, 2011
Den 11 januari skrev jag om unga familjer som inte vill förvärvsarbeta heltid utan hellre vara med sina barn. Men det hindrar förstås inte att de är otroligt aktiva i sina hem. Ett underbart exempel hittade jag i tidningen Åter nr 4 från 2010, www.alternativ.nu. Där kan du läsa om Elin och Jonas som lämnade sina lägenheter och flyttade till en liten gård i Västerbotten, en inspirerande och uppmuntrande läsning som lovar gott för framtiden. Tänk om fler gjorde så.
Idag när vädret är riktigt hemskt kom jag på att jag skulle titta på deras hemsida, http://www.backforsgard.se. O, såna underbara bilder, på hästar, lantrasdjur och vackra hus. Dit skulle jag gärna vilja resa. Och allra helst ha det så själv. För det här livet är det dessvärre för sent, men i nästa kanske?
Framtidens fordon?
19 januari, 2011
Peak Oil inträffade redan 2006, det hörde jag idag på radio. Det är alltså hög tid att börja ställa om till andra transportmedel än bensin- och dieseldrivna. Och varför inte använda hästskjuts? I Sverige lär det numera finnas fler hästar än kor och en del hästar skulle nog gilla att få lite trevliga arbetsuppgifter.
Tänk om vi skulle få tillgång till hästskjutsar i Höör! Jag ser framför mig hur det på sommaren står några ekipage väntande utanför stationen i Höör. Troligtvis är de redan bokade och när turisterna stiger av tåget kan de åka hästskjuts till Skånes Djurpark, Höörs Gästgivaregård, Frostavallen eller vart de nu ska.
Är inte det här fin idé för en entreprenöriellt sinnad hästägare? Jag hoppas att många ska känna sig tilltalade av den, och att kommunens politiker och tjänstemän inser vilken kul grej det här vore. Det skulle definitivt locka turister till Höör, samtidigt som det har en positiv påverkan på klimatet.
Onsvalakällan
30 september, 2010
I söndags gjorde mina vänner Sara och Simon och jag en utflykt till den gamla källan nordväst om Höör. Simon som är arkeolog har tidigare gett mig en karta som omfattar alla kända fornminnen i Höörs kommun och nu ville vi leta upp en del av dem. Onsvalakällan kände jag redan till men jag vet ingenting om den. Namnet kan tyda på att man har offrat till Oden där.
Källan är ovanligt vackert utformad med kallmurade stenväggar som det växer mossa och ormbunkar på. Vattnet är förhållandevis klart men inbjuder inte direkt till att dricka, även om det kanske skulle vara möjligt. Det sipprar fram i ena änden och har ett utflöde genom ett hål i muren i den andra.
Vi satt där en stund och åt vår matsäck, småpratade och kände lugn och kraft strömma till oss. Innan vi gick offrade vi ett silvermynt till källnymferna. Det kändes som om de var flera.
Navigare necesse est
23 juli, 2010
Att segla är nödvändigt. Vem som har sagt det vet jag inte. När jag sitter till rors i en segelbåt kan jag tänka att det är sant. Jag bärs tryggt över svarta, outgrundliga djup och gläder mig åt vita segel som fylls med vind. Det känns som om jag blir ett med havet, med vinden och vågorna, och jag får lust att fortsätta ut i oändligheten och aldrig mer gå i land.
Det finns en längtan inom oss, som gör att vi inte kan slå oss till ro utan ständigt söker vidare i det okända, efter något djupt, helt och sant. Om vi inte finner det på jorden anar vi att det är i evigheten det väntar på oss. På havet känns det som om vi kommer närmare.