Pionerna doftar och paradisbusken har just slagit ut i en rosa sky, grönskan är frodig och saftspänd, allt är som vackrast på jorden. Vi sitter i trädgården sent om kvällen och sjunger sommarvisor och ibland blir vi avlösta av koltrasten.

Somliga stunder är allt precis som det ska vara. Andevärlden känns nära och självklar, allting stämmer. Men sedan kommer perioder av torka då ingenting är enkelt. Varje liten insikt måste jag leta efter, varje övertygelse måste granskas och erövras på nytt.

Det här pendlandet verkar vara ofrånkomligt, stunder av klarhet, stunder av famlande i mörker. Än står jag på ett berg med fri utsikt, än letar jag mig fram i grottornas inre.

Årets första utesittning gjorde jag i natt, fast jag borde nog hellre kalla det uteliggning, eftersom jag hade bäddat åt mig i trädgården. Luften var ljum och häggen doftade fullkomligt berusande. Naturligtvis vaknade jag hela tiden och låg också vaken ett par timmar, men det hör till. Precis klockan tre hördes den första fågeldrillen och sedan höll de små liven igång konserten ända tills det var helt ljust. Men det var en hoppfull sång, full av obändig livsvilja och jag lyssnade gärna.

Det jag lade märke till just den här natten var hur min sinnestämning kan förändras av en stunds åkallan av Freja, Maria eller Moder Jord, namnet spelar alls ingen roll. För en troende är det självklart, men skeptikern i mig undrar hur det egentligen kan komma sig. Från sorg till lycka – visst är det ett mirakel?