Dimma i Blekinge skärgård

Detta hände i slutet av 90-talet när Teo och jag bodde i Blekinge. Vi hade på den tiden en 30 år gammal mahognybåt som hette Azalea. Hon var vacker, med glänsande rödbrun lack och vita segel och vi la ner stor möda på att hålla henne i snyggt skick. Varje sommar seglade vi många veckor med henne, till Gotland och Öland eller så höll vi oss på hemmaplan och seglade runt i Blekingeskärgården, som ju har mycket att ge av både skönhet och historia.

Det var i augusti och det märktes att semestern var slut för de flesta. Vi mötte inte längre så många andra på sjön och det var faktiskt rätt skönt. Det kan kännas trångt ibland, särskilt när stora motorbåtar far förbi och lämnar höga svallvågor efter sig. Nu njöt vi i fulla drag. Vi hade varit österut i Blekinge, Kristianopel närmare bestämt, och nu var vi på väg hemåt till Pukavik som var vår hemmahamn. Det ligger västerut, ganska nära Skåne. Vädret var perfekt, med sol och lätt bris som lät oss långsamt glida framåt mellan idylliska öar och kala fågelskär. Vi hade inte alls bråttom utan tog god tid på oss, för att riktigt ta ut det bästa av den här sista seglingen före hösten. Senast söndag måste vi vara i Pukavik, för på måndagen skulle vi börja jobba.

Men vår planering sprack när vi kom fram till Tjärö på torsdagskvällen för då var det slut med finvädret. Den första tutingen kom när vi höll på att lägga till vid bryggan där, det visslade till i riggen, fallen började smattra mot masten och skrovet krängde till. Som tur var hade vi hunnit beslå seglen redan på väg in mot ön, annars hade det nog blivit jobbigt.
Min far som var lantbrukare och van att ge akt på vädret brukade säga att när det blåser upp på det där sättet håller det alltid på i tre dar. Jag vet inte om det stämmer, jag har aldrig kollat så där systematiskt, men nu mindes jag det och blev orolig. Fredag, lördag, söndag, om det skulle blåsa i tre dar skulle vi inte hinna hem. Men vi kunde inte göra mer än att hoppas att det skulle lugna sig.

Dessvärre stämde tredagarsteorin. Redan på fredagen var vi grundligt trötta på att ligga och skvalpa vid bryggan. Båten ryckte i förtöjningarna och låg inte stilla en minut. Var och en som vet hur det är att ligga vid en brygga i kuling förstår mig. Och hela tiden tjöt det i riggen, inte bara på vår båt utan lika mycket på de andra som låg där, det var några stycken. Lördagen kom, utan minsta förändring och nu började vi bli griniga. Förutom att vi inte hade sovit ordentligt på två nätter hade vi ingen god mat kvar, bara lite ris och trista konserver, inget färskt. Vi hade gått flera varv runt ön och hade läst ut alla böcker vi hade med oss. När söndagskvällen kom och det var sovdags bad jag till gudarna att det skulle sluta blåsa så vi kunde få komma hem.

Det blåste även den natten, men vi var så utmattade att vi faktiskt sov. Och på morgonen när vi vaknade märkte vi genast att det hade slutat guppa. Båten låg stilla och vi log stort mot varandra. Nu skulle vi hem!
Men när vi öppnade ruffluckan blev besvikelsen stor. Det var dimma. Tät, vit dimma, vi kunde bara skymta de närmsta båtarna vid bryggan, resten av världen var dold för oss. Asch, det försvinner snart, sa Teo. Vänta bara till solen börjar värma!

Vi väntade, men inte försvann dimman. Vinden däremot var försvunnen och istället var det kav lugnt. Vattnet låg helt blankt, inte en krusning. Hela tiden var vi beredda att ge oss iväg, bara dimman lättade det allra minsta. Framåt 10-tiden tyckte vi att det ljusnade. Man kunde ana solen bakom diset och vi kunde se lite längre än förut. Nu är det på gång, tyckte Teo. Nu sticker vi.
Jag tyckte det kändes otäckt men var med på det. Vi måste ju komma hem. Vi startade motorn, för det blåste ju inte alls, och förresten brukar vi inte segla ut från Tjärö eftersom det finns många grund där.

Vår motor är gammal och bullrar rätt mycket. Det är extra dumt när det är dimma för då behöver man kunna höra om någon annan båt närmar sig. Men det var ju inte mycket att göra om vi nu tänkte komma hem. Så vi puttrade på, sakta, eftersom vi inte kunde se mer än cirka tio meter framför oss. Vi hade tagit ut kompasskursen så att vi skulle gå nästan rakt söderut tills vi hade passerat Tärnö. Man kan ju också gå inomskärs mot Karlshamn men det hade inneburit större risker för grundstötning och kollisioner.

Även om det var nervöst och vi var på helspänn för att snabbt reagera om något oväntat skulle dyka upp, så gick allt bra på den sträckningen och vi kom ut på öppna havet. Då hade det lyckligtvis börjat blåsa en liten aning, bara en mycket svag bris från sydöst, men det räckte för att vi skulle kunna sätta segel och segla. Äntligen kunde vi stänga av vår högljudda motor och det blev så där häpnadsväckande tyst då. Man hör bara vågskvalpet och det är i normala fall det mest rogivande som finns. Men nu stod fortfarande dimman tät omkring oss och vi lyssnade oroligt ut i tystnaden.

Om det är nån av er som har seglat i dimma så vet ni hur det är. Man spejar hela tiden in i dimman, för om något skulle dyka upp måste man vara beredd. Ibland tror man att man ser något, och skärper blicken än mer, men oftast det är bara hägringar som kommer och går. En gång har vi varit med om att helt plötsligt se trädkronor högt över oss, och då höll vi faktiskt på att segla upp på land på södra Öland. Så det gäller verkligen att se upp.

Sakta, sakta seglade vi västerut nånstans mellan Karlshamn och Hanö. Det finns ett och annat grund där också men de är väl utmärkta och vi trodde att vi skulle hinna se sjömärkena innan vi gick på. Farten beräknade vi till ungefär 2 knop så det gick inte fort, men vi skulle ändå kunna vara i Pukavik innan mörkret föll. Vi bredde smörgåsar och delade den sista ostbiten mellan oss, och vi började känna oss lite bättre till mods.

Då slutade det att blåsa. Krusningarna på vattenytan dog ut och det blev åter helt blankt. Seglen slaknade och vi tittade på varandra. Så konstigt! Och dimman låg lika tät omkring oss, vi var fortfarande lika avstängda från yttervärlden. Det här vädret förstod vi oss verkligen inte på. Vi får starta motorn igen, sa Teo. Men innan han hann göra det ropade jag till. En båt, inte mycket längre än vår egen, cirka 8 meter, dök upp framför oss; helt plötsligt kom den fram ur dimman och låg bara en 4 – 5 meter från oss. En Blekinge-eka, svarttjärad med rödbrunbarkade segel. Liksom våra så hängde de slaka i stiltjen.

Långsamt gled vi närmare båten som verkade ligga stilla. Den gungade sakta i dyningen och rorkulten svängde med ett knirkande från sida till sida. Inte en människa syntes.
Hallå, ropade Teo, men ingen svarade. Vi såg på varandra. Hade det hänt en olycka? Tänk om skepparen hade fallit överbord! När vi kom så nära att vi kunde dra båten till oss med båtshaken spejade vi över relingen ner i båten. Bylten och några lådor var stuvade på botten, men ingen människa syntes till.

Det var verkligen obehagligt. Till saken hör att på den här tiden, i slutet av 90-talet, hade vi inte några mobiltelefoner. Vi hade heller ingen VHF-utrustning och alltså ingen möjlighet att kontakta sjöräddningen eller larmcentralen. Det kan verka lättsinnigt, och vi hade talat om det flera gånger, men det hade inte blivit av. Det skulle ha kostat rätt mycket, och vi levde som vanligt precis på marginalen. Först skulle vi spara ihop till en ny motor och sen fick allt det andra komma, tänkte vi. Nödraketer hade vi, men det var ju inte riktigt läge att använda dem.

Vi satt där en stund och tittade ner i den tomma båten och jag sa att jag kände en stark lukt av naftalin från den. Konstigt, det märker inte jag, sa Teo. Jag tycker det luktar piprök, just så där riktigt inpyrt, fast lite surt.
Men det kunde inte jag känna. När vi än en gång hade konstaterat att det inte fanns någon i båten, bestämde vi oss för att försöka komma i land så fort som möjligt och ringa därifrån. Men om någon hade fallit överbord och drunknat var det hur som helst för sent.

Just då kände jag hur jag blev helt varm på ryggen. Jag vände mig om och där strålade plötsligt solen fram mellan dimslöjorna. Dimman vek undan och både Teo och jag stirrade mot solen och mot Hanö och Listerlandet som nu låg i klar dager söder om oss. Vi befann oss i inloppet till Pukavik och hade högst 20 minuter kvar till bryggan. Puh, äntligen var den här mardrömsresan över. Teo startade motorn och jag satte mig vid rodret beredd att styra mot Pukavik. Men när jag vände mig om för att titta på blekingeekan en sista gång var den försvunnen.
Vart hade den tagit vägen? Nyss låg den på styrbordssidan alldeles bredvid oss, nu var det som om den aldrig hade funnits. Vi kunde ju se långt nu när dimman var borta, och båten syntes ingenstans. Det var obegripligt. Men vi kunde ju inte göra mer än köra på.

När vi kom iland i Pukavik stötte vi på Bengt-Åke Svensson som hade ett båtvarv där. Upprörda berättade vi för honom om den tomma ekan utanför Pukaviksbukten. Men istället för visa en allvarlig min log han lite medlidsamt åt oss. Jaja, sa han, ni är inte de första som har träffat på gamla lotsbåten. Lotsen föll överbord redan på 1800-talet, så honom behöver ni inte bekymra er för. Båten dyker upp då och då, särskilt i dimma, men var den finns på andra tider är det ingen som vet.