Ofta jag en ängslan känner
när jag på min ökenstig
vandrar fram förutan vänner
till vilka jag kan sluta mig.
Då jag hör en sakta viskning
av någon som jag inte ser:
“Den blir aldrig glömd och ensam
som åt Gud sitt hjärta ger.”
Vem var Hilda Svensson? Det berättar jag imorgon.