Att leva kan vissa dagar kännas tungt som ett lokomotiv i uppförslut. Och då har jag ändå inga hårda villkor att skylla på. Här sitter jag i allsköns ro och det är varken krig eller hungersnöd. Ingen slår mig och jag är bara frivilligt ensam; familj och vänner stöttar mig när jag ber om det.
Ändå tycker jag det är svårt att leva. Själva existensen tynger. Jag bär alltid på frågorna om vem, varför och hur: Vem är jag innerst inne? Varför lever jag just på det här sättet? Hur går jag nu vidare?