Pionerna doftar och paradisbusken har just slagit ut i en rosa sky, grönskan är frodig och saftspänd, allt är som vackrast på jorden. Vi sitter i trädgården sent om kvällen och sjunger sommarvisor och ibland blir vi avlösta av koltrasten.
Somliga stunder är allt precis som det ska vara. Andevärlden känns nära och självklar, allting stämmer. Men sedan kommer perioder av torka då ingenting är enkelt. Varje liten insikt måste jag leta efter, varje övertygelse måste granskas och erövras på nytt.
Det här pendlandet verkar vara ofrånkomligt, stunder av klarhet, stunder av famlande i mörker. Än står jag på ett berg med fri utsikt, än letar jag mig fram i grottornas inre.