Tänk att vi lyckades ta oss dit. Att trotsa snökaos och halka för att fira vintersolståndet på Ale Stenar är väl egentligen mer patetiskt än heroiskt. Men när vi väl hade kravlat oss uppför branten i tidvis knädjupa snödrivor överfölls vi av ren lycka. Så starka är energierna däruppe att det är värt stora strapatser att ta sig dit.
Vi höll vår ceremoni, vi åkallade öster, söder, väster och norr, vi offrade till jordens väsen, vi sjöng alvernas sång: O, Elbereth, Gilthoniel och vi dansade och jublade när vår pappersballong steg till väders ut över havet. Sen gick vi ner och drack varm choklad på Wendels.
Nu är det julaftons kväll. Jag eldar i kaminen och ser ut över de blånande snödrivorna. Teo arbetar hela helgen och jag firar jul genom att spela julmusik och läsa. Här finns ingen julstress, ingen gran eller klappar, ingen speciell mat och det är så vidunderligt skönt. Tänk att få ha det precis som man vill!