En häxas tankar

7 januari, 2011

I ett julbrev skrev en vän: ”Det er dejligt at give sig lov til at vaere lige så dum, som man i virkeligheden er!” Han har nyss gått i pension och njuter av att slippa ställa upp varje morgon, fräsch och alert, full av entusiasm och lust att undervisa.
Själv gick jag i pension så tidigt som möjligt, vid 61. En viss bävan hade jag eftersom min pension då inte skulle bli större än garantipension. Men det visar sig att jag klarar mig. Dessutom har jag min tid för mig själv och kan sitta här och filosofera. Det är ett underbart liv; jag har aldrig haft det så bra. Det är ju så här man ska leva för att vara lycklig.
Och även jag ger mig lov att vara precis så dum som jag i verkligheten är. Samtidigt är jag inte längre rädd för att uttala mig. Förut har jag tänkt att jag är för dum för att yttra mig i offentliga sammanhang. Jag tänkte: Vem är jag till att tala om världens problem? Lösningar på dem ska man överlåta till dem som begriper något. Men efter klimatmötet i Köpenhamn har jag tänkt om. Det tycks inte spela någon roll hur välutbildade, erfarna, kunniga och uppsatta folk är, de åstadkommer ändå ingenting och då kan ju även en enkel häxa börja tycka till.
Det kan ju vara så att hela det nuvarande samhällsskicket sjunger sin svanesång. Vägen är inte framkomlig, vi måste vända om och hitta en ny väg.