Häxa

6 april, 2011

I tolv år nu har jag kallat mig häxa helt öppet. När jag ser tillbaka förbluffas jag av den mängd starka reaktioner som under årens lopp har strömmat över mig. Folk blir arga, upprörda, förlöjligar och ifrågasätter mig.
Jag undrar varför. Hur kan det komma sig att moderna 2000-talsmänniskor reagerar så starkt på ordet häxa? Coach kan man kalla sig, konsult, terapeut, shaman, medium, men inte häxa, där har man gått för långt.
Det är inte bara de dogmatiskt religiösa som tar illa upp, utan även vetenskapstroende humanister och raljanta akademiker. Till och med en del andra häxor fnyser irriterat och menar sig ha monopol på definitionen av ordet.
Nå, jag kan ju inte sluta kalla mig häxa om jag nu är det. Vad jag kan göra är att fly ut i skogen, sitta i en vitsippsbacke och andas, krama bokstammarna och sjunga tillsammans med dem, spela fiol för strömmande vatten och smaka på den späda harsyran. Jag kan samla kraft där och jag kan tänka fritt.
Tänk om vi människor kunde ge varandra samma kärlek som naturen ger oss! Om vi kunde leva och låta leva, ge andra samma uppmärksamhet och respekt som vi själva önskar oss! Alla är vi väl ändå innerst inne ganska lika och har samma behov av att vara älskade?