I dessa dagar skriver alla människor och alla drömmer om att skriva en egen bok. Javisst, varför inte, det är förstås ett tecken på mänsklig utveckling och en konsekvens av att skrivkonsten har blivit allas egendom. Alla har naturligtvis rätt att skriva, att måla, att dansa, att sjunga, och egentligen är väl allas alster är lika mycket värda.
Men så finns det vissa som utmärker sig framför andra, som lyser fram som blixtar bland enkla stearinljus. Mästarhandlaget visar sig. Jag tänker på det när jag läser islänningen Jón Kalman Stéfanssons Himmel och helvete som skildrar en grym värld av blåst, snö, mörker och iskallt hav där älskade människor drunknar och de överlevande känner skam över att leva vidare. Det är hemskt, men det finns ändå hopp och värme, för det finns människor som ställer upp för varandra och vill varandra väl.
Så som han skriver kan inte vem som helst skriva. Så kan man bara skriva om man har en förmåga att gripa orden direkt när de föds ur känslan och erfarenheten. Så kan man bara skriva om man känner den värld man skildrar inpå bara huden. Då blir det så enastående bra att läsningen blir en njutning i sig och inte bara ett medel för att få i sig en spännande historia.
… kaminen värmer upp loftet, det är gemytligt härinne, kvällen lägger sig tätare mot fönstren, vinden stryker mot takåsen … fotogenlampan lyser och gör kvällen svartare än den är, för ju mer ljus desto mera mörker, sån är världen.
Himmel och helvete är den första delen av en trilogi. Nu håller jag på med del 2, Änglarnas sorg.