Omställning

18 mars, 2013

Sällan känner jag mig så frustrerad som när jag tänker på Omställningen. Det beror väl på att jag är så starkt övertygad om behovet av en förändring. För så här kan vi bara inte fortsätta! Vi tillverkar vapen som dödar, vi behandlar djuren illa, vi preparerar hela vår tillvaro med kemikalier och fortsätter oförtrutet att sprida ut växthusgaser. För att inte tala om hur människor lider, över hela världen!
Men vad ska vi göra? Vad kan jag göra? Jag vrider mina händer i vånda, men det enda jag kan komma på är att vi sopsorterar. För all del, vi har slutat flyga också, pannan går på pellets istället för el/olja, och vi handlar ekologiskt. Men det räcker inte, mer måste göras om en förändring ska ske.
Häromdan var jag inne på en sida som heter Omställning Sverige och kollade på vår kommun. Ett tiotal människor hade registrerat sig, men förutom två eldsjälar som engagerar sig för Permakultur, verkar inga aktiviteter pågå. De kanske tänker som jag: Vad kan vi göra?
Ibland spånar jag vilt:
Vi borde ha en träffpunkt, en lokal där vi byter idéer över en fika.
Där skulle vi lämna in allt vi inte behöver till secondhandförsäljning.
Vi kunde hjälpa varandra att bygga solfångare på ett billigt sätt,
och organisera förmedling av lokalt odlad mat och annat nyttigt.
Vi kunde utbyta tjänster av olika slag.
Vi kunde träffas och koka ansiktskräm och kroppslotion tillsammans,
överhuvudtaget utbyta kunskap, matrecept, hälsotips.
Organisera besök hos våra gamla.
Ordna gemensamma fester och ha roligt tillsammans.
Och varför inte en bilpool, som de har i Lund?
O, så uppiggande det är att kläcka idéer! Men sedan sitter jag där igen och låter hopplöshetens tankar ta över. Vad spelar det för roll, även om vi skulle satsa allt på en liten lokalgrupp? De stora besluten tas över våra huvuden och det finns inget vi kan göra för att förhindra en katastrof. Eller?