Vi vill ha ett annat samhälle!

2 mars, 2013

En av mina medhäxor, Annika, arbetar som sjuksköterska på ett äldreboende. En sen kväll satt hon en stund hos en 102-årig kvinna. Denna var helt klar i tankarna och hade rosig hy och pigga, kloka ögon. Annika och hon började prata om livet och meningen med det. Kvinnan funderade över vårt nuvarande samhälle och påpekade att allt idag är så annorlunda, jämfört med förr. Visst var det fattigt då, men samtidigt mådde de flesta bättre än idag. Numera tycks precis allting handla om makt och pengar, och oerhört många vantrivs och mår dåligt.
På det gamla jordbrukssamhällets tid, sa hon, då hjälpte man varandra. Det fanns nästan inga pengar, men man behövde heller inte det i så hög grad som nu. Om någon fick en sämre skörd ett år, så delade de andra med sig av sin egen. Man visste att missväxt kan drabba vem som helst, och att vi alla är beroende av varandras vänlighet och hjälp.

Hon berättade att på den tiden låste hon aldrig dörren, det gjorde ingen, utan man satte sopkvasten lutad över handtaget och visade med det att man inte var hemma. Tjuvar fanns förstås, men inte så många som nu för det fanns arbete åt alla, och förresten fanns det inte mycket att stjäla. Den mat man behövde odlade man, och kött och fisk fick man genom jakt och fiske. Tamboskap hade man för mjölken och köttet, äggen och ullen, och så hade man förstås bärplockningen. Kvinnorna i byn samlades ofta vid olika göromål och hade roligt och umgicks medan de arbetade. Det fanns så mycket glädje att dela, och när sorg och olycka drabbade hjälpte man varandra. Till läkaren gick man inte om det inte var livshotande.

Den gamla kvinnan fortsatte att berätta om livet förr och avslutade med att säga att människor nuförtiden verkar ha tappat sin stolthet. De har inte tid att vara lyckliga, sa hon. Det är bättre att leva lugnare och hinna bry sig om varandra och hjälpas åt. Det är det samhället är till för.

Några veckor efter den här pratstunden gick hon över till andevärlden. Annika säger att hon uppfattade den här kvinnan som ”en levande kraftplats”. Det var inte bara allt hon berättade, utan också det hon visade, nämligen att den som har hunnit bli 102 inte bara är någon med dyra och samhällstärande vårdbehov, utan kan vara en tillgång för dem som är yngre med sin all sin livserfarenhet, sin visdom och sin medkänsla. Det talas sällan om det, om vilken resurs våra gamla är.