Tillvarons mysterier funderar jag ofta över. Det är verkligen inte alls så att vi människor vet vad livet är eller vad som händer. Vi förstår inte ens oss själva. Vi går, eller rusar, omkring och gör det ena eller andra utan att genomskåda varför eller vilka konsekvenser det kommer att få. Vilken förvirrad hop mänskligheten är!
Detta säger jag förstås utifrån egen erfarenhet. Häromdagen satt Teo och jag i trädgården och talade om de gånger en osynlig hjälpare har ingripit i vårt liv. Hela två gånger har vi hindrats från att köpa hus, som vi sedan kom på att vi verkligen inte ville ha. Men just då kändes det som rätt och nödvändigt och vi la våra bud, inte bara en utan flera gånger. När vi inte vann budgivningen blev vi ledsna. Först några månader senare förstod vi hur det dumt det hade varit att köpa det huset och vi tackade vår osynliga hjälpare.
Eller den gången jag försökte kontakta en viss entreprenör via ett kontaktformulär på nätet och datorn slocknade. Så jag fick aldrig tag i honom och sedan var det någon som berättade att den entreprenören borde undvikas.
För en vecka sedan suddades min närvarokänsla ut för några sekunder och hindrade mig från att ta ett avgörande steg. Häpen vaknade jag sedan till och insåg att ögonblicket var förbi. Först retade jag mig och fick nästan panik över att jag förlorat chansen. Sedan fattade jag. Tack, stort tack för att du alltid finns där och visar mig vägen!