Ojnareskogen

11 juni, 2014

 

För tio dagar sedan var vi på Gotland med våra shamanvänner. Syftet med resan var att söka upp kraftplatser och upprätta kontakt med platsens väsen, eftersom vi tror att naturen behöver oss människor likaväl som vi behöver den.

 

Första dagen vandrade vi omkring i Ojnareskogen, det naturreservat som hotas av kalhygge och kalkbrott. Örnar svävade högt över oss och på marken lyste lila orkidéer och gula solvändor. Teo övade oss att sjunga hans nykomponerade Ojnarekantat. Vi gick genom kärr fulla av liljekonvaljer, ända bort till skogens heliga källa som få hittar fram till. Sofia, som är en av initiativtagarna till kampen för att bevara Ojnareskogen, guidade oss och berättade om det dramatiska motståndet som tog sin början redan 2005 och fortfarande inte har lett till bestående framgång. https://www.facebook.com/ojnareskogen (Tre dagar efter vårt besök föll domen: Mark- och Miljödomstolen medger tillstånd för kalkbrytning. Men domen kommer att överklagas.)

 

Andra dagen höll vi en ceremoni i en grotta på nordvästsidan av Gotland. Vi tände en eld och trummade och sjöng. Fred blåste i sin didgeridoo. En jättestor padda satt bredvid och lyssnade. Det regnade när vi gick på stranden nedanför grottan och beundrade de havsslipade stenarna.

 

 

Tredje dagen tältade vi på stranden en bit norr om Hoburgen. Dagen hade varit varm och kvällen blev mild och vacker. Solen sjönk sakta i havet medan vi improviserade solnedgångsmusik för trummor, stenar, pinnar och flöjter, uppfyllda av tacksamhet över allt underbart vi hade fått uppleva under dessa dagar.