Vemod över Falsterbo

17 oktober, 2017

I helgen körde vi ut med vår gamla husvagn sista gången för säsongen. Målet var Falsterbo där vi ville vandra längs stränderna och uppleva havet och färgerna, vindarna och fåglarna. Allt blev som vi tänkt förutom att solen inte visade i sig. Ett stilla, grått väder vilade över landskapet och stämde till lugn och eftertanke, till en vemodig insikt om livets skörhet och obeständighet.
I Falsterbo ligger övergivna, halvt förfallna hus bredvid enorma och otroligt påkostade villor. Där finns badhytter halvt dolda i sanden eller övervuxna av sly och stränder som långsamt äts upp av havet. Den gamla borgen från 1200-talet ligger jämte det stora, slottsliknande Falsterbohus från 1908 som har varit allt från badhotell till flyktingförläggning och nu är ombyggt till privatbostäder. Allt förvandlas med tiden.

Diset skapade en stämning som var avspänd men samtidigt romantisk. Vi kände oss som om vi var människor i en film, vi föreställde oss att vi gick där längs stranden medan vemodig musik hördes i bakgrunden, som den här i kultfilmen Jules et Jim från 1962, även om vårt förhållande inte på något sätt liknar deras.
Vi gick där och var lyckliga, nöjda med livet som det är. Även om färgerna var gråtonade var sikten bra och luften mild som en sommardag. Vi talade om Eckhart Tolle och hans böcker, och att få författare idag når upp till hans djup och visdom. Många framhäver sig själva allt för mycket, medan han är sant anspråkslös och låter sanningen tala för sig själv.