Den svarta “färgen”
15 februari, 2018Svart är ingen färg – det är frånvaro av färg. Det är totalt mörker. På motsvarande sätt är vitt heller inte någon färg – det är ljus, enbart starkt ljus. Färg är gult, rött, orange, lila, blått, grönt och lindblomsgrönt, olivgrönt, babyrosa, kanelbrunt, himmelsblått och så vidare i det oändliga. Färger finns det hur många som helst och de kan vara sagolikt vackra och ibland helt gräsliga.
Varför väljer då nästan alla människor i Sverige att gå klädda i svart? Överallt ser en dem, och det är inga sörjande änkor som förr, utan unga som inte alls ser ut att bära på sorg. Idag såg jag till exempel en ung pappa med ett litet barn i sittvagn. Pappans mössa, halsduk, jacka, byxor, handskar och skor var svarta, vagnen var svart, åkpåsen, väskan och till och med barnets overall var svart fast med detaljer i mörkt, mörkt blått. Barnets mössa och vantar var i samma mörkt blå färg. Inte en färgklick nånstans!
Och det var säkert inte slumpmässigt hopplockat utan genomtänkt och med känsla för stil. Men är det inte sorgligt! Ett litet barn omges av svart! Barn som älskar färger, som lockas av klara, starka färger och gärna målar så det skvätter.
Pappan och barnet är sannerligen inte ensamma om att vara svartklädda. Se dig omkring! Svenskarna går i svart. Men varför? Har alla samma smak? Tycker alla att det är snyggt? Är det modet som styr? Är det klädbranschen som vill renodla utbudet? Eller är vi så anspråkslösa och tillbakadragna att vi vill gömma oss i mörkret? Är det svarta ett uttryck för sorg, fast omedvetet, över förlorad livsglädje, förlorad kreativitet, frihet, trygghet och kärlek?
