Idag var det så mörkt och regnigt och blåsigt att jag gav mig iväg till simhallen för att få uppleva ljus, värme och behagligt varmt vatten. I bastun var det lugnt och tyst, men när jag kom ut i simhallen möttes jag av en vägg av oljud. Från högtalarna strömmade popmusik och pratiga röster, som tillsammans med vattenskvalpet och ekot från kakelväggarna skapade en störande hög ljudnivå. Jag bad personalen sänka, men det måste de ha gjort minimalt i så fall för det blev ingen större skillnad.
Jag förstår inte varför det måste vara ”musik” (= oljud, brus, buller) i simhallen. Det kunde väl räcka med de naturliga ljuden från vattnet. Men det tycks finnas en norm att vi överallt måste matas med ”musik”. På varuhusen och utanför vissa affärer, hos tandläkaren, hos massören, på gymmet, i simhallen och dessutom i våra egna hörsnäckor. Men varför? Är folk rädda för tystnad? Kan det dyka upp obekväma tankar i tystnaden? Är det bra med en ständig ljudmatta som hindrar oss från att lyssna och uppmärksamma vad som sker?