När tiggarna kom till Sverige och började sitta utanför affärerna greps jag av medkänsla och beslöt mig för att aldrig gå förbi någon av dem utan att ge något. Men så blev de fler och fler och jag måste hitta en strategi. Skulle jag bara ge dem som höll till på min hemort och gå förbi dem i Malmö och Lund? Eller skulle jag inte ge något alls utan engagera mig för deras sak på ett övergripande plan? Ett tag var jag med i ”Hjälp tiggare i Höör”, men initiativet dog ut när flera av de ledande tappade orken. Inte så konstigt när motståndet från kommunens sida var kompakt, och dessutom är det ingen lätt sak att försöka hjälpa människor som har vuxit upp i utanförskap och är präglade av det.
Idag känner jag lika starkt för tiggarna som förut, men vad kan en göra? Fortsätta ge en liten peng, efter förmåga, men hur får det dem bort från deras beklagliga situation?
När jag var barn bodde de, som då kallades ”zigenare”, i tältläger på våra betesmarker någon gång ibland. De kom och knackade på och frågade om vi hade kastruller att förtenna eller knivar att slipa. Varför har samhället inte blivit bättre på att ta hand om människor 70 år senare? Hur kan vi vara så hjärtlösa?