I år har jag hållit många begravningsceremonier. Det kallas för “borgerlig begravning” och det är inte tillåtet att utföra den i en kyrka. Men det finns oftast ett begravningskapell på orten och där får man lov att vara utan extra kostnad. Det ingår i begravningsavgiften som alla betalar via skatten, likaväl som gravplats på kyrkogården.
Men alla som får en “borgerlig begravning” är inte ateister, även om de valt att lämna kyrkan. När jag träffar de anhöriga före begravningen och vi talar om de döda och deras liv visar det sig ofta att de trodde på ett liv efter döden. De trodde att de skulle komma att möta de anhöriga som gått före, de trodde på änglar, de trodde på reinkarnation och så vidare. Det var bara kyrkan de inte gillade, inte “det där talet om Gud”. Fast en del psalmer tyckte de också om och brukade sjunga dem ibland.
Det får mig förstås att fundera. De hade alltså en tro, men de ville själva välja vad de skulle tro på. Och det är väl så de flesta av oss vill ha det. Man vill inte ha ett färdigt trospaket, ett sådant som ges i kyrkorna.
När jag utformar en “borgerlig” begravningsceremoni, i samråd med de anhöriga, blir den precis som de önskar. Den kan bli helt ateistisk och den kan bli väldigt religiös. Det är en underbar uppgift, och om de är nöjda är jag också nöjd.