Det gröna hoppet

6 maj, 2021

För varje år som flyr bort växer min fascination över lövsprickningen. I många år var de nya löven visserligen fina, men ganska så självklara. Jag njöt förstås, men tänkte inte så mycket mer på dem. Numera tänker jag långa stunder på vilket mirakel lövsprickningen är. Att den faktiskt sker, år efter år! Och det fastän vi människor tillsammans tycks göra allt för att naturen ska lägga av och bryta ihop. De där små knopparna och musöronen besitter ett mod så okuvligt och en livskraft så stark, att vi kan vara lyckliga om vi hittar fram till en bråkdel av den.

 

Min sorg och förtvivlan över allt galet som sker, överallt, med skogen, haven, jorden och luften, lindras märkbart av att se de nyfödda, mjuka, blanka och ljusgröna löven. Och jag hoppas att Naturen, Moder Jord, ska visa sig vara den som segrar i det långa loppet, inte fossilbränsleivrarna, vinstjägarna och cynikerna. Att träden ska fortsätta slå ut med blom och blad och visa oss att livet är evigt.