Arkiv för juni, 2022


Tankar om livet

6 juni, 2022

Den här texten skrev jag på Utklippan i oktober 2020, men den är lika aktuell idag. Jag formulerade den som ett brev till mina barnbarn fast den riktar sig väl egentligen till alla. Så varsågod!

 

Till mina barnbarn!

Idag blåser det nordostlig kuling och det är sjögång även här i Utklippans hamn. Vi sitter mest nere i båten och lyssnar till tjutet i masttoppen, värmer oss vid kaminen och läser goda böcker. Vår segelbåt Ariel är den enda här nu på hösten, så vi har hela ön för oss själva.

 

Vi har varit ute och seglat sedan i våras, har gått från hamn till hamn och ibland legat på svaj i någon av Blekinge skärgårds många vikar. Ni gissar kanske att det var på grund av coronaviruset vi gav oss iväg, för att slippa träffa så många människor och därmed undvika smittan. Men så var det inte alls. Vi anser båda att faran med viruset är överdriven, och vi är inte rädda för att bli smittade. Att ha en god handhygien och låta bli att trängas är självklart för oss, men utöver det har vi inte avstått från mänskliga kontakter. Vi handlar när vi behöver det, reser kollektivt när vi kommer till en stad och använder oss av hamnarnas serviceutrymmen.

 

Nej, jag är inte orolig för corona. Jag är inte rädd för döden och ser den tvärtom som ett spännande äventyr. Jag är nyfiken på om jag kommer att fortsätta ha ett medvetande. Kommer jag att kunna se och rentav delta i vad som händer på jorden, befriad från min kropp? Kommer jag att kunna samarbeta med själsfränder som också är döda? Jag vill verkligen tro att det är möjligt.

 

Nu ska jag förklara varför vi gav oss iväg i våras. Vi var trötta och uppgivna. Vi hade förlorat tron på en framtid för mänskligheten på jorden. De senaste åren har vi engagerat oss på mångahanda sätt: för klimatet, för flyktingarna, för utrotningshotade djurarter och för fred i världen. Vi har stått på torget om fredagarna i Greta Thunbergs efterföljd. Vi har deltagit i Extinction Rebellions aktioner för att motverka en ekologisk kollaps. För att minska de fossila utsläppen har vi gjort oss av med vår egen bil. Greenpeace stöder vi månatligen. Vi har skrivit brev till riksdagsmän i olika politiska partier och undertecknat mängder av namninsamlingar från Amnesty, Svenska Freds, Skiftet, Naturskyddsföreningen, Greenpeace och de organisationer som vill stoppa utvisningarna till Afghanistan. Vi har personlig kontakt med utvisningshotade flyktingar och stöttar dem på olika sätt.

 

Ja, vi informerar oss, läser, lyssnar och engagerar oss. Men vi känner oss fullkomligt maktlösa, som om allt vårt engagemang är meningslöst. Det vi har försökt förhindra händer ändå. Unga, begåvade människor nekas en fristad i Sverige och tar sitt liv hellre än att låta sig tvångsutvisas. Främlingsfientligheten bara växer och snart kommer vi troligen att få en fascistisk regering i Sverige. Många svenskar är klimatförnekare och de som är beredda att göra personliga uppoffringar för att motverka växthuseffekten, genom att sluta flyga, skrota sin suv och minska sin konsumtion är alltför få.

 

Ja, jag känner mig maktlös, maktlös, maktlös. Min man känner likadant. Vi orkar inte längre hoppas och kämpa när det är så tydligt att det inte tjänar något till.

 

Så istället befinner vi oss här. Vårt liv ombord på Ariel är en flykt från den ständiga smärtan. Här begränsas vårt tankeinnehåll till intresset för de närmaste väderleksutsikterna, för var vi ska kunna tanka färskvatten och om riggen kommer att hålla även fortsättningsvis. Och vi lever mitt i naturen med vindar och vatten, styvmorsviolen i klippskrevorna och sälkolonin söder om fyren.

 

Det är fegt att ge upp, det kommer ni säkert att tänka när ni läser det här. Naturligtvis kommer ni att fråga varför vi inget gjorde medan det ännu fanns tid. Varför vi inte stoppade all fossil utvinning och användning, varför vi inte tog hand om människor som led i flyktingläger och förhindrade att de drunknade på Medelhavet, varför vi inte förändrade vårt sätt att leva. Ni gör rätt i att fråga det och det enda jag kan svara är att vi som ville göra något var alltför få. De flesta ville inte ha någon förändring. De ville att allt skulle fortsätta så som de var vana vid. Medan katastrofen kom allt närmare. Kanske är människan sådan?

 

Jag vet inte om ni någonsin får det här brevet. Men jag vill ändå försöka förklara hur situationen var på 2020-talet.

 

Vi har inga planer på att återvända hem. Vi väljer att fortsätta leva så här, på flykt undan en outhärdlig tillvaro. Vårt liv påminner mig om eremiter förr i världen, eller om dem som gick i kloster, förutom att vi har valt en liten segelbåt istället för en grotta eller ett kloster. Det eremiterna gjorde för världen var att be brinnande böner – det är väl det enda som återstår att göra.