Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av största intresse att någon går bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar som innerst behärskar vårt liv.
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land.
Den här texten skrev jag på Utklippan i oktober 2020, men den är lika aktuell idag. Jag formulerade den som ett brev till mina barnbarn fast den riktar sig väl egentligen till alla. Så varsågod!
Till mina barnbarn!
Idag blåser det nordostlig kuling och det är sjögång även här i Utklippans hamn. Vi sitter mest nere i båten och lyssnar till tjutet i masttoppen, värmer oss vid kaminen och läser goda böcker. Vår segelbåt Ariel är den enda här nu på hösten, så vi har hela ön för oss själva.
Vi har varit ute och seglat sedan i våras, har gått från hamn till hamn och ibland legat på svaj i någon av Blekinge skärgårds många vikar. Ni gissar kanske att det var på grund av coronaviruset vi gav oss iväg, för att slippa träffa så många människor och därmed undvika smittan. Men så var det inte alls. Vi anser båda att faran med viruset är överdriven, och vi är inte rädda för att bli smittade. Att ha en god handhygien och låta bli att trängas är självklart för oss, men utöver det har vi inte avstått från mänskliga kontakter. Vi handlar när vi behöver det, reser kollektivt när vi kommer till en stad och använder oss av hamnarnas serviceutrymmen.
Nej, jag är inte orolig för corona. Jag är inte rädd för döden och ser den tvärtom som ett spännande äventyr. Jag är nyfiken på om jag kommer att fortsätta ha ett medvetande. Kommer jag att kunna se och rentav delta i vad som händer på jorden, befriad från min kropp? Kommer jag att kunna samarbeta med själsfränder som också är döda? Jag vill verkligen tro att det är möjligt.
Nu ska jag förklara varför vi gav oss iväg i våras. Vi var trötta och uppgivna. Vi hade förlorat tron på en framtid för mänskligheten på jorden. De senaste åren har vi engagerat oss på mångahanda sätt: för klimatet, för flyktingarna, för utrotningshotade djurarter och för fred i världen. Vi har stått på torget om fredagarna i Greta Thunbergs efterföljd. Vi har deltagit i Extinction Rebellions aktioner för att motverka en ekologisk kollaps. För att minska de fossila utsläppen har vi gjort oss av med vår egen bil. Greenpeace stöder vi månatligen. Vi har skrivit brev till riksdagsmän i olika politiska partier och undertecknat mängder av namninsamlingar från Amnesty, Svenska Freds, Skiftet, Naturskyddsföreningen, Greenpeace och de organisationer som vill stoppa utvisningarna till Afghanistan. Vi har personlig kontakt med utvisningshotade flyktingar och stöttar dem på olika sätt.
Ja, vi informerar oss, läser, lyssnar och engagerar oss. Men vi känner oss fullkomligt maktlösa, som om allt vårt engagemang är meningslöst. Det vi har försökt förhindra händer ändå. Unga, begåvade människor nekas en fristad i Sverige och tar sitt liv hellre än att låta sig tvångsutvisas. Främlingsfientligheten bara växer och snart kommer vi troligen att få en fascistisk regering i Sverige. Många svenskar är klimatförnekare och de som är beredda att göra personliga uppoffringar för att motverka växthuseffekten, genom att sluta flyga, skrota sin suv och minska sin konsumtion är alltför få.
Ja, jag känner mig maktlös, maktlös, maktlös. Min man känner likadant. Vi orkar inte längre hoppas och kämpa när det är så tydligt att det inte tjänar något till.
Så istället befinner vi oss här. Vårt liv ombord på Ariel är en flykt från den ständiga smärtan. Här begränsas vårt tankeinnehåll till intresset för de närmaste väderleksutsikterna, för var vi ska kunna tanka färskvatten och om riggen kommer att hålla även fortsättningsvis. Och vi lever mitt i naturen med vindar och vatten, styvmorsviolen i klippskrevorna och sälkolonin söder om fyren.
Det är fegt att ge upp, det kommer ni säkert att tänka när ni läser det här. Naturligtvis kommer ni att fråga varför vi inget gjorde medan det ännu fanns tid. Varför vi inte stoppade all fossil utvinning och användning, varför vi inte tog hand om människor som led i flyktingläger och förhindrade att de drunknade på Medelhavet, varför vi inte förändrade vårt sätt att leva. Ni gör rätt i att fråga det och det enda jag kan svara är att vi som ville göra något var alltför få. De flesta ville inte ha någon förändring. De ville att allt skulle fortsätta så som de var vana vid. Medan katastrofen kom allt närmare. Kanske är människan sådan?
Jag vet inte om ni någonsin får det här brevet. Men jag vill ändå försöka förklara hur situationen var på 2020-talet.
Vi har inga planer på att återvända hem. Vi väljer att fortsätta leva så här, på flykt undan en outhärdlig tillvaro. Vårt liv påminner mig om eremiter förr i världen, eller om dem som gick i kloster, förutom att vi har valt en liten segelbåt istället för en grotta eller ett kloster. Det eremiterna gjorde för världen var att be brinnande böner – det är väl det enda som återstår att göra.
Jag drömmer att jag står framför ett berg. Det är ett härligt berg, stort, vackert, fantastiskt. Högt är det, himmelshögt, jag kan inte ens se dess toppar eftersom de försvinner upp bland molnen. Jag grips av en lust att utforska berget och börjar genast klättra.
I början är det inte svårt, jag kan nästan gå upprätt och dessutom är jag utvilad. Stigen slingrar sig uppför och ibland måste jag runda en sten eller ett buskage. Träden är få och gamla och ersätts efterhand av låga, krypande växter.
När jag hunnit ett stycke upp får jag kämpa för att komma vidare, men luften är uppfriskande ren och jag drar djupa andetag. Jag lyfter blicken och tar in färgerna, gråblått, grågrönt, allt har en anstrykning av grått och det gör att mitt färgseende skärps mer än vanligt. Färgtonerna ligger ibland så nära varandra att de nästan går i varandra och ändå finns där en skillnad som är inspirerande.
Jag är ensam här, ingen känner min väg. Men själva landskapet har väsen och själ, jag förnimmer dess andetag. Vi är här, viskar det omkring mig. Du ser oss i dimstråken där. Tro inte att du är ensam. Vi finns här i tusental, vi virvlar omkring dig, andas, mumlar, stryker dig över kinden, raspar din vrist, får din fot att snubbla om du inte är uppmärksam.
Var närvarande, lyssna! Lyssna både till dig själv och till oss, för egentligen är vi ett, du och vi, ett enda stort helt som alltid har funnits och alltid ska bestå, även om det förvandlas. Allting som lever förvandlas och förändras, blir till något nytt och annorlunda. Det som inte förvandlas stelnar och dör bort.
Åh, att det ska vara så långt kvar! Ibland blir jag missmodig och får ta en paus. Jag tänker att jag aldrig kommer att nå mitt mål, som är klarsyn och insikt. Men så kämpar jag vidare. Och utsikten, om än så länge begränsad, är ändå hänförande.
Jag drömde om en dikt
som bodde i skogen.
Den flöt som en dimslöja
mellan trädstammarna
och jag sökte ta fatt den
följde den längre
och längre in bland snåren.
Ständigt var den utom räckhåll
och när jag till sist
trodde mig nå fram
löstes den upp i solröken
och var borta.
Det var den dagen
dörren stod öppen mot trädgården
– schersmindoften mättade luften.
Jag minns att du spelade
vals i ass-dur av Chopin.
Musiken flöt stillsamt
och blandades med blomdoften.
Det mörknade över oss
ett fjärran muller hördes.
Vi väntade på regnet
men det kom aldrig.
– Så här är livet, sa jag.
Man väntar på något
som aldrig kommer
man gör saker medan man väntar
och dagarna går.
– Ja, så här är livet, sa du.
Men det finns musik och blomdoft
och vi är tillsammans.
”Skälet att befinna sig på en viss väg är inte alltid att få ’upplevelser’. Man utkämpar en andlig kamp därför att det är det man har kommit till världen för. Det är ens uppgift som människa. Det som har betydelse är inte om man får se ljuset eller inte. Om man får det så är det bra. Om man inte får det så är det också bra. Vi kan faktiskt inte förstå hur alltsammans fungerar. Det bara händer vissa människor och inte andra. Det är ytterligare ett skäl till att det är bättre att inte tala om det – det får människor att känna sig underlägsna om de inte har upplevt det man själv har upplevt. Det är bättre att hålla det för sig själv.”
Var han gud eller människa eller både och? Det kan vi inte veta. Som människa är han omnämnd i några få judiska och romerska icke-kristna texter. Det berättas att han blev korsfäst, att han var jude, hette Jesus och kallades Chrestos. Han ansågs vara en rebell och avrättades därför.
Det finns forskare som påstår att dessa texter är korrigerade i efterhand av kristna som vill bevisa att han har funnits. Men majoriteten anser det klarlagt att han har existerat.
Att han var Guds Son är en trosfråga. De kristna tror så, men själv påstod han inte det. Kanske var han en människa som i trettioårsåldern blev upplyst när ett högre medvetande inkarnerade i honom? Efter det började han predika och undervisa. Han botade sjuka människor och utförde andra oväntade handlingar, sådant som kallas mirakel.
Efter hans död växte en kristen kyrka fram, från början som en judisk förnyelserörelse. De förföljdes både av judarna och romarna, men efter några hundra år fick de romerska makthavarna upp ögonen för rörelsens möjligheter och på 300-talet blev kristendomen statsreligion i det romerska riket.
Om han var gud eller människa är för mig inte avgörande. Det räcker med att han hade en enastående klarsyn på människans livsvillkor och att hans ord ger oss ledljus än idag. Han uppmanade oss att finna Gud inom oss själva, finna Guds rike. Det är vår uppgift. Sorgligt nog har hans budskap vantolkats och många betraktar honom som någon att klänga fast vid och stjälpa över sitt eget ansvar på. Jag menar att de har missförstått honom.
För varje år som flyr bort växer min fascination över lövsprickningen. I många år var de nya löven visserligen fina, men ganska så självklara. Jag njöt förstås, men tänkte inte så mycket mer på dem. Numera tänker jag långa stunder på vilket mirakel lövsprickningen är. Att den faktiskt sker, år efter år! Och det fastän vi människor tillsammans tycks göra allt för att naturen ska lägga av och bryta ihop. De där små knopparna och musöronen besitter ett mod så okuvligt och en livskraft så stark, att vi kan vara lyckliga om vi hittar fram till en bråkdel av den.
Min sorg och förtvivlan över allt galet som sker, överallt, med skogen, haven, jorden och luften, lindras märkbart av att se de nyfödda, mjuka, blanka och ljusgröna löven. Och jag hoppas att Naturen, Moder Jord, ska visa sig vara den som segrar i det långa loppet, inte fossilbränsleivrarna, vinstjägarna och cynikerna. Att träden ska fortsätta slå ut med blom och blad och visa oss att livet är evigt.
Ja, jag vill fly, flyga bort från denna världens kaos och hemskheter. Jag drömmer om en ljusare värld, en värld där människor lyssnar och tänker efter innan de talar, där de lever sig in i sina medmänniskors villkor och vill dem väl. Nu är det ju precis tvärtom. Jag tappar lusten att leva när jag läser tidningarna eller lyssnar på nyheterna. Det är ingen depression egentligen, för det finns ju sådant som fyller mig med glädje och lyckokänslor, naturens skönhet, mina barn och barnbarn, möten med vänner. Men jag känner stor uppgivenhet inför tillståndet i världen.
Ärligt talat, varje gång jag läser och hör om covid 19 och hur farligt och dödligt det är, när jag läser om klimathotet som makthavarna inte tar på allvar, när jag läser om alla krigen, korruptionsskandalerna och kriminaliteten, tänker jag att det vore skönt att dö bort från denna hemska värld. Jag har levt så länge nu, ett dramatiskt och intressant liv på många sätt, och nu kan det snart räcka. Andevärlden väntar och det blir helt säkert en spännande upplevelse. Jag ser fram emot möten med gamla vänner och älskade släktingar, och framförallt längtar jag att utforska de möjligheter som livet utanför kroppen kan ge.
Bilden är tagen i Landskrona nu i februari, en solig vinterdag med lyckliga människor. Lägg märke till att det råder fred, inte krig, ingen hungersnöd, inget våld eller mord just där. Vi lever än så länge i en skyddad del av världen. Och pandemin är nog inte fullt så farlig som det påstås.
Många andligt begåvade människor ser de döda och hör dem tala, visserligen genom ett inre sätt att se och höra, men ändå helt tydligt och otvivelaktigt. De får budskap inte bara från sina egna anhöriga utan från helt okända döda som vill att budskapet ska förmedlas till deras levande anhöriga. Sådana fenomen har väl alla andligt intresserade upplevt under publika seanser eller enskilda konsultationer. Ibland uttalar sig mediet med en träffsäkerhet som är både häpnadsväckande och imponerande.
Själv har jag inte kommit särskilt långt när det gäller att uppfånga budskap från de döda. Men det händer ibland att jag får en minnesbild av någon gammal släkting eller vän och uppfattar något av hens personlighet och sätt att vara. Då gäller det att lägga märke till hur minnet dök upp. Hände det på grund av en association, därför att jag satt och tänkte på något som har med hen att göra? Eller kom det helt oväntat? Var minnet som dök upp något sedan länge bortglömt? Det gäller att noga pröva om minnesbilden kom från mina egna tankar eller om det handlar om ett verkligt besök från andevärlden.
Allra mest övertygad blir jag om minnet dyker upp överraskande och handlar om något som sedan länge hade sjunkit ner i det förflutnas djup. Som när jag plötsligt kom att tänka på en händelse för över femtio år sedan, en lycklig upplevelse som hade att göra med en person som jag sedan miste kontakten med. Jag tyckte det var underligt, försökte ta reda på hans nuvarande omständigheter och upptäckte då att han hade gått över till andevärlden cirka fem dagar innan jag ”mindes” honom. Det övertygade mig om att han verkligen gjorde mig ett besök.
Jag har tagit mig en vit vecka. Det handlar inte om alkohol, det dricker jag inte, utan om att avstå från nyhetsprogram, filmer och serier. Det är tydligt att jag inte mår bra av alla dessa upplevelser och intryck från skärmen. Huvudet blir fullt av dem och jag har svårt att koppla bort dem. Istället för riktiga drömmar får jag ständiga minnesglimtar av den senaste filmen och engagerar mig i onödan för dessa ofta helt uppdiktade personer.
Men nu har i en hel vecka gjort andra saker på kvällarna. De två första dagarna hade jag tydliga abstinensbesvär, var rastlös och hade svårt att slå mig till ro. Sen gick det lättare och jag fann mig i situationen.
Det påminner om femtiotalet. Jag sitter i en fåtölj och läser en bok, eller stickar på en tröja eller syr ett klädesplagg. Jag går en kvällspromenad, gör yoga eller mediterar i stillhet och tystnad. Igår kväll letade jag bland våra gamla LP-skivor och lyssnade till Fauré.
Det känns välgörande, som om jag har vädrat och låtit frisk luft blåsa bort damm och skräp. Jag andas lättare när jag slipper dessa ständiga intryck. Och häromnatten hade jag en riktig dröm, en klar dröm med färger och symboliska bilder, en sådan som jag inte haft på väldigt länge. Den kan jag tacka min vita vecka för.
I mitten av 1970-talet, då jag gick igenom min första stora andliga kris, var jag med om något mycket märkligt. Jag låg en natt vaken, som vanligt under den tiden, och kände djup förtvivlan. Det var som om bröstkorgen hade slitits upp, den gapade helt öppen och tom, och jag kände att jag inte hade någon som helst kraft att orka leva vidare. Det hade pågått en längre tid och hade nu blivit outhärdligt.
Då inträffade undret. Högt över mig, långt uppe i den nattmörka rymden, började något röra sig. Jag såg det för min inre syn. Långsamt sänkte det sig ner mot mig. Det var högst påtagligt och gick inte att bortse från. Det var ett litet moln, men lite mera avgränsat, som ett mjukt paket eller ett litet bylte, och detta lilla moln sjönk sakta och helt lugnt ner mot mitt bröst och lade sig tillrätta inuti min vidöppna bröstkorg. Där fyllde det ut det stora, tomma hålet och jag kände dess energi. Det var mod! Det mjuka paketet innehöll mod, och det kändes ljuvligt och fullt av kraft och livsmod. Jag häpnade naturligtvis. Det var ett mycket tydligt tecken på att det finns andliga storheter utanför oss, som ser oss och har förmåga att hjälpa när vi behöver det.
I många år grubblade jag över hur det kan vara möjligt att förutsäga framtida händelser, tala med döda anhöriga, möta högre väsen eller naturväsen och hitta borttappade föremål, så som de medialt begåvade kan. Det var för mig ett mysterium. Men så småningom klarnade det, och jag började själv göra sådana erfarenheter. För andra fungerar det kanske på andra sätt, men för min del handlar det om att förnimma energier som jag sedan kan uttolka. Det kan vara en hastig glimt under en meditation eller just som jag håller på att somna eller vakna. På gränsen mellan vaka och sömn verkar mottagligheten vara särskilt stor, vilket många har berättat om.
Den som inte tror på sånt menar förstås att alltihop är inbillning. Men det är just förmågan att skilja på inbillning och fakta det kommer an på. Det lär man sig genom att noggrant pröva varje ny erfarenhet. En utvecklad självkännedom är absolut nödvändig.
Andlig kunskap – det är den jag syftar på. Världslig kunskap är inte så svårfångad, den finns överallt att få, genom daglig erfarenhet, böcker och tidningar, bibliotek och universitet. Det är bara att ta för sig.
Andlig kunskap däremot – hur finner vi den? Det har skrivits om den i böcker sedan skrivkonsten uppfanns: den sumeriska myten om Inannas nedstigning från ca 3 000 år f.v.t., Bhagavad Gita är också flera tusen år gammal. Vi har de buddhistiska och judiska heliga skrifterna, vi har Bibeln och Koranen. De senaste tusen åren har många mystiker tillhörande olika religioner skrivit om sina upplevelser av den andliga världen. Under 1900-talet har antropologer skrivit om ursprungsbefolkningars andliga erfarenheter.
Men vad betyder allt detta för mig? Vad som menas går inte att förstå genom att enbart läsa. Jag måste själv uppleva och erfara. Jag måste själva finna vägen. Hur gör jag det?
Mer om detta en annan dag.
Jag har just läst Eta Christenssons nyutkomna roman “Häxorna i Småland”. Tonen i berättelsen lockar mig att läsa vidare. Här finns relationer, häxiga möten, spänning, ljuvliga ceremonier och samtidsproblematik i en fin kombination. Vi möter allehanda intressanta gestalter och ser deras öden vävas samman. Johannas strävan efter ett gott liv genomsyrar historien och ger den ytterligare en dimension. Beskrivningen av huvudkaraktärernas gemenskap ger en underbar bild av vad vänner är till för. En bra, inspirerande och tänkvärd skildring för alla som intresserar sig för häxkonst i alla dess former och alla som tycker om en god bok. LÄS och NJUT!
Christel
häxa i Småland
Nu har den publicerats, romanen som jag arbetat med sedan sommaren 2018, inte hela tiden förstås, men då och då. Och så blev den äntligen färdig! Liksom i boken är det tre häxor jag kan tacka för dess tillkomst, dock inte desamma som i boken eftersom de senare är helt och hållet påhittade. Men det hindrar ju inte att folk kan känna igen sig ändå. Det hoppas jag att många gör.
I dagarna kommer tredje upplagan av min bok “Häxan som steg av tåget” ut. Den utkom första gången 2002 men köps ännu av häxor runt om i landet. Den kommer snart att kunna köpas genom Bokus och Adlibris. Möjligen finns den också kvar på något bibliotek, annars kan de kanske ta hem den. Dessutom finns den som e-bok, att låna eller köpa.
Anledningen till att den fortfarande måste vara tillgänglig är först och främst att den snart kommer att följas av sin fortsättning. Jag håller på och skriver den och gissar att den blir klar innevarande år. Arbetsnamnet är “Häxorna i Småland”.
För några veckors sedan fick jag en behandling en healer som jag har lärt känna. Han heter Fabian Heilman och är ursprungligen schweizare men bor numera i Glumslöv, norr om Landskrona. Han har en facebook-sida där han berättar lite grann om sig själv och sin väg: Life Balance & Spiritual Healing. Om du vill kontakta honom kan du göra det där.
Medan jag var hos Fabian upplevde jag endast ljus, frid och harmoni. Behandlingsrummet var vackert inrett i ljusa färger och utrustat med både tibetanska klangskålar och flera didgeridoos. Fabian svävade tyst omkring mig och gav mig healing utan att nudda mig. Att jag somnade märkte jag först när healingen var över och han väckte mig.
Enligt min erfarenhet ger healing oftast ingen omedelbar läkning. Den kan istället inträffa gradvis under flera veckor eller till och med månader. Men det som hände samma dag var att jag, när jag kom hem, drabbades av så stor trötthet att jag genast måste gå och lägga mig. Jag sov djupt någon timme, vaknade men måste snart lägga mig igen. Min trötthet varade i tre dagar och jag sov ovanligt mycket och djupt. Efter det har jag gradvis blivit allt bättre. Jag tror att jag kommer att bli helt frisk.
Igår deltog jag i Ectinction Rebellion’s aktion i Malmö. Min uppgift var att tala med de biltrafikanter som hindrades och de fotgängare som passerade. De förstnämnda kom jag inte till tals med eftersom de oftast vägrade veva ner rutan, men de förbipasserande var intresserade och många, många uttryckte sin sympati för aktionen. Flera tackade oss och gav sitt stöd. Jag fick till och med kramar. En härlig dag med en känsla av att göra en insats i kampen för en värld möjlig att leva i.
Vad gör en när byxorna har blivit urblekta och trådslitna? Förr, när man lappade och lagade, var det en skam att gå i lappade kläder, ett tydligt fattigdomsbevis. Idag är det istället något att vara stolt över, nämligen att en har trotsat konsumtionshysterin och valt en annan lösning på klädbehovet.
Så här har jag gjort när Teo behövde nya byxor. Som tur är har jag i halva mitt liv sparat allsköns lappar i en “lappalåda”. Och det var Teos egen idé att jag skulle renovera hans byxor – tro inte att det är jag som har övertalat honom. De här byxorna gör honom på gott humör och motverkar klimatångesten som vi väl alla tampas med i dessa dagar.
