”Skälet att befinna sig på en viss väg är inte alltid att få ’upplevelser’. Man utkämpar en andlig kamp därför att det är det man har kommit till världen för. Det är ens uppgift som människa. Det som har betydelse är inte om man får se ljuset eller inte. Om man får det så är det bra. Om man inte får det så är det också bra. Vi kan faktiskt inte förstå hur alltsammans fungerar. Det bara händer vissa människor och inte andra. Det är ytterligare ett skäl till att det är bättre att inte tala om det – det får människor att känna sig underlägsna om de inte har upplevt det man själv har upplevt. Det är bättre att hålla det för sig själv.”

För varje år som flyr bort växer min fascination över lövsprickningen. I många år var de nya löven visserligen fina, men ganska så självklara. Jag njöt förstås, men tänkte inte så mycket mer på dem. Numera tänker jag långa stunder på vilket mirakel lövsprickningen är. Att den faktiskt sker, år efter år! Och det fastän vi människor tillsammans tycks göra allt för att naturen ska lägga av och bryta ihop. De där små knopparna och musöronen besitter ett mod så okuvligt och en livskraft så stark, att vi kan vara lyckliga om vi hittar fram till en bråkdel av den.

Min sorg och förtvivlan över allt galet som sker, överallt, med skogen, haven, jorden och luften, lindras märkbart av att se de nyfödda, mjuka, blanka och ljusgröna löven. Och jag hoppas att Naturen, Moder Jord, ska visa sig vara den som segrar i det långa loppet, inte fossilbränsleivrarna, vinstjägarna och cynikerna. Att träden ska fortsätta slå ut med blom och blad och visa oss att livet är evigt.

Ja, jag vill fly, flyga bort från denna världens kaos och hemskheter. Jag drömmer om en ljusare värld, en värld där människor lyssnar och tänker efter innan de talar, där de lever sig in i sina medmänniskors villkor och vill dem väl. Nu är det ju precis tvärtom. Jag tappar lusten att leva när jag läser tidningarna eller lyssnar på nyheterna. Det är ingen depression egentligen, för det finns ju sådant som fyller mig med glädje och lyckokänslor, naturens skönhet, mina barn och barnbarn, möten med vänner. Men jag känner stor uppgivenhet inför tillståndet i världen.

Ärligt talat, varje gång jag läser och hör om covid 19 och hur farligt och dödligt det är, när jag läser om klimathotet som makthavarna inte tar på allvar, när jag läser om alla krigen, korruptionsskandalerna och kriminaliteten, tänker jag att det vore skönt att dö bort från denna hemska värld. Jag har levt så länge nu, ett dramatiskt och intressant liv på många sätt, och nu kan det snart räcka. Andevärlden väntar och det blir helt säkert en spännande upplevelse. Jag ser fram emot möten med gamla vänner och älskade släktingar, och framförallt längtar jag att utforska de möjligheter som livet utanför kroppen kan ge.

Bilden är tagen i Landskrona nu i februari, en solig vinterdag med lyckliga människor. Lägg märke till att det råder fred, inte krig, ingen hungersnöd, inget våld eller mord just där. Vi lever än så länge i en skyddad del av världen. Och pandemin är nog inte fullt så farlig som det påstås.

Många andligt begåvade människor ser de döda och hör dem tala, visserligen genom ett inre sätt att se och höra, men ändå helt tydligt och otvivelaktigt. De får budskap inte bara från sina egna anhöriga utan från helt okända döda som vill att budskapet ska förmedlas till deras levande anhöriga. Sådana fenomen har väl alla andligt intresserade upplevt under publika seanser eller enskilda konsultationer. Ibland uttalar sig mediet med en träffsäkerhet som är både häpnadsväckande och imponerande.

Själv har jag inte kommit särskilt långt när det gäller att uppfånga budskap från de döda. Men det händer ibland att jag får en minnesbild av någon gammal släkting eller vän och uppfattar något av hens personlighet och sätt att vara. Då gäller det att lägga märke till hur minnet dök upp. Hände det på grund av en association, därför att jag satt och tänkte på något som har med hen att göra? Eller kom det helt oväntat? Var minnet som dök upp något sedan länge bortglömt? Det gäller att noga pröva om minnesbilden kom från mina egna tankar eller om det handlar om ett verkligt besök från andevärlden.

Allra mest övertygad blir jag om minnet dyker upp överraskande och handlar om något som sedan länge hade sjunkit ner i det förflutnas djup. Som när jag plötsligt kom att tänka på en händelse för över femtio år sedan, en lycklig upplevelse som hade att göra med en person som jag sedan miste kontakten med. Jag tyckte det var underligt, försökte ta reda på hans nuvarande omständigheter och upptäckte då att han hade gått över till andevärlden cirka fem dagar innan jag ”mindes” honom. Det övertygade mig om att han verkligen gjorde mig ett besök.

Jag har tagit mig en vit vecka. Det handlar inte om alkohol, det dricker jag inte, utan om att avstå från nyhetsprogram, filmer och serier. Det är tydligt att jag inte mår bra av alla dessa upplevelser och intryck från skärmen. Huvudet blir fullt av dem och jag har svårt att koppla bort dem. Istället för riktiga drömmar får jag ständiga minnesglimtar av den senaste filmen och engagerar mig i onödan för dessa ofta helt uppdiktade personer.

Men nu har i en hel vecka gjort andra saker på kvällarna. De två första dagarna hade jag tydliga abstinensbesvär, var rastlös och hade svårt att slå mig till ro. Sen gick det lättare och jag fann mig i situationen.

Det påminner om femtiotalet. Jag sitter i en fåtölj och läser en bok, eller stickar på en tröja eller syr ett klädesplagg. Jag går en kvällspromenad, gör yoga eller mediterar i stillhet och tystnad. Igår kväll letade jag bland våra gamla LP-skivor och lyssnade till Fauré.

Det känns välgörande, som om jag har vädrat och låtit frisk luft blåsa bort damm och skräp. Jag andas lättare när jag slipper dessa ständiga intryck. Och häromnatten hade jag en riktig dröm, en klar dröm med färger och symboliska bilder, en sådan som jag inte haft på väldigt länge. Den kan jag tacka min vita vecka för.

I mitten av 1970-talet, då jag gick igenom min första stora andliga kris, var jag med om något mycket märkligt. Jag låg en natt vaken, som vanligt under den tiden, och kände djup förtvivlan. Det var som om bröstkorgen hade slitits upp, den gapade helt öppen och tom, och jag kände att jag inte hade någon som helst kraft att orka leva vidare. Det hade pågått en längre tid och hade nu blivit outhärdligt.

Då inträffade undret. Högt över mig, långt uppe i den nattmörka rymden, började något röra sig. Jag såg det för min inre syn. Långsamt sänkte det sig ner mot mig. Det var högst påtagligt och gick inte att bortse från. Det var ett litet moln, men lite mera avgränsat, som ett mjukt paket eller ett litet bylte, och detta lilla moln sjönk sakta och helt lugnt ner mot mitt bröst och lade sig tillrätta inuti min vidöppna bröstkorg. Där fyllde det ut det stora, tomma hålet och jag kände dess energi. Det var mod! Det mjuka paketet innehöll mod, och det kändes ljuvligt och fullt av kraft och livsmod. Jag häpnade naturligtvis. Det var ett mycket tydligt tecken på att det finns andliga storheter utanför oss, som ser oss och har förmåga att hjälpa när vi behöver det.

I många år grubblade jag över hur det kan vara möjligt att förutsäga framtida händelser, tala med döda anhöriga, möta högre väsen eller naturväsen och hitta borttappade föremål, så som de medialt begåvade kan. Det var för mig ett mysterium. Men så småningom klarnade det, och jag började själv göra sådana erfarenheter. För andra fungerar det kanske på andra sätt, men för min del handlar det om att förnimma energier som jag sedan kan uttolka. Det kan vara en hastig glimt under en meditation eller just som jag håller på att somna eller vakna. På gränsen mellan vaka och sömn verkar mottagligheten vara särskilt stor, vilket många har berättat om.

 
Den som inte tror på sånt menar förstås att alltihop är inbillning. Men det är just förmågan att skilja på inbillning och fakta det kommer an på. Det lär man sig genom att noggrant pröva varje ny erfarenhet. En utvecklad självkännedom är absolut nödvändig.

Andlig kunskap – det är den jag syftar på. Världslig kunskap är inte så svårfångad, den finns överallt att få, genom daglig erfarenhet, böcker och tidningar, bibliotek och universitet. Det är bara att ta för sig.

Andlig kunskap däremot – hur finner vi den? Det har skrivits om den i böcker sedan skrivkonsten uppfanns: den sumeriska myten om Inannas nedstigning från ca 3 000 år f.v.t., Bhagavad Gita är också flera tusen år gammal. Vi har de buddhistiska och judiska heliga skrifterna, vi har Bibeln och Koranen. De senaste tusen åren har många mystiker tillhörande olika religioner skrivit om sina upplevelser av den andliga världen. Under 1900-talet har antropologer skrivit om ursprungsbefolkningars andliga erfarenheter.

Men vad betyder allt detta för mig? Vad som menas går inte att förstå genom att enbart läsa. Jag måste själv uppleva och erfara. Jag måste själva finna vägen. Hur gör jag det?

Mer om detta en annan dag.

För några veckors sedan fick jag en behandling en healer som jag har lärt känna. Han heter Fabian Heilman och är ursprungligen schweizare men bor numera i Glumslöv, norr om Landskrona. Han har en facebook-sida där han berättar lite grann om sig själv och sin väg: Life Balance & Spiritual Healing. Om du vill kontakta honom kan du göra det där.

Medan jag var hos Fabian upplevde jag endast ljus, frid och harmoni. Behandlingsrummet var vackert inrett i ljusa färger och utrustat med både tibetanska klangskålar och flera didgeridoos. Fabian svävade tyst omkring mig och gav mig healing utan att nudda mig. Att jag somnade märkte jag först när healingen var över och han väckte mig.

Enligt min erfarenhet ger healing oftast ingen omedelbar läkning. Den kan istället inträffa gradvis under flera veckor eller till och med månader. Men det som hände samma dag var att jag, när jag kom hem, drabbades av så stor trötthet att jag genast måste gå och lägga mig. Jag sov djupt någon timme, vaknade men måste snart lägga mig igen. Min trötthet varade i tre dagar och jag sov ovanligt mycket och djupt. Efter det har jag gradvis blivit allt bättre. Jag tror att jag kommer att bli helt frisk.

Lord, make me an instrument of thy peace
Where there is hatred let me sow love
Where there is injury let me sow pardon
Where there is doubt let me sow faith

Where there is despair let me sow hope
Where there is darkness let me sow light
Where there is sadness let me sow joy

It is in giving that we receive
It is in pardoning that we are pardoned
It is in dying that we are born
That we are born to eternal light

Detta är en bön som vi bad vid morgonmeditationen på yogafestivalen som jag just har varit på, “Green World Yoga and Sacred Music Festival” på Tullesbo slott cirka en mil norr om Sjöbo i Skåne. Jag vet inte vem som har skapat denna bön men jag tycker den har med det viktigaste och dessutom är mycket lik Franciskus bön.