Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av största intresse att någon går bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar som innerst behärskar vårt liv.
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land.
Jag drömde om en dikt
som bodde i skogen.
Den flöt som en dimslöja
mellan trädstammarna
och jag sökte ta fatt den
följde den längre
och längre in bland snåren.
Ständigt var den utom räckhåll
och när jag till sist
trodde mig nå fram
löstes den upp i solröken
och var borta.
Det var den dagen
dörren stod öppen mot trädgården
– schersmindoften mättade luften.
Jag minns att du spelade
vals i ass-dur av Chopin.
Musiken flöt stillsamt
och blandades med blomdoften.
Det mörknade över oss
ett fjärran muller hördes.
Vi väntade på regnet
men det kom aldrig.
– Så här är livet, sa jag.
Man väntar på något
som aldrig kommer
man gör saker medan man väntar
och dagarna går.
– Ja, så här är livet, sa du.
Men det finns musik och blomdoft
och vi är tillsammans.
Sakta stiger solen
jag vet att den finns
bakom tunga skyar
dess strålglans jag minns.
Solgud som har vandrat
i höstmörkan trakt
träd nu inför oss
och visa din makt.
De var så små.
Jag ville ge dem allt
men hade ingenting.
Min famn var stängd
ingen hade öppnat den
mina händer
hade ingen värmt
min ömhet var inlåst
blev till vånda, till oro
till skuldkänslor.
När jag befriades
var det för sent.
E.C. 2011
Människor som vi
skulle kunna lösa alla världens problem
skulle kunna tala med varandra
och bygga skolor åt barnen.
Människor som vi
skulle kunna rädda livet på jorden
skrota vapnen och stoppa alla krigen
se till att alla får mat och rent vatten.
Skulle kunna.
Människor som vi
skulle skratta, gråta med varandra
dansa, jubla över alla olikheter
alla möjligheter.
Vi skulle kunna.
Istället förstör vi allting.
Människor som vi.
Maskrosrot och enebär
nässlans blad och björkens sav
allt hon samlar i sitt knyte
läkekvinnan, boterskan.
Många tusen år av kunskap
har hos henne samlats, prövats
kunskap som hon ärvt av modern
fått i gåva av naturen
hämtat ifrån underjorden
där de små har sina salar.
Sällsam makt har hennes ögon
intet kan för henne döljas
allt som finns i människans inre
är för henne vant och välkänt.
Många söker hjälp hos henne
vem har hon att söka stöd hos?
Kanske vinden eller träden
eller källans svala vatten?
Den som tar livet på allvar
upptäcker leken.
Den som tar leken på allvar
upptäcker livet.
Varför skulle vi inte leka
när vi ändå snart ska dö?
Min överlevnadsstrategi går ut på att tillåta mig att leka. Lägg märke till hur barn leker på en sandstrand, hur de planerar var kanalerna ska gå och slottet ska ligga. De går upp i sitt skapande med stor koncentration och satsar allt på att slottet ska bli perfekt. De leker på djupaste allvar och glömmer tiden och allt omkring dem.
Få vuxna unnar sig att ha så roligt. När man är vuxen får man inte leka, tycker de flesta. Hur många vuxna bygger sandslott, klättrar i klätterställningar eller går balansgång i äventyrsparker? Vi lär oss senast i tonåren att lägga bort allt barnsligt och istället bete oss som uttråkade och stela vuxna.
I många år levde jag
med en främling.
Kritiskt dömande
såg hon på mig.
Jag krympte
inför hennes blick.
Jag insåg att hon
hatade mig
att jag var ful.
Jag dög inte.
Men en dag tröttnade hon
och slutade anklaga.
Hon fick nya ögon
nyfikna, orädda
riktigt rara.
Hennes mun slutade snörpa
och sprack upp i
ett stort leende.
Gudarna, ljusväsendena
vet inte hur det är på jorden
vet inte hur det är att leva
men de vill veta.
Därför: dela med dig av din vetskap
låt dem delta
var öppen i din upplevelse
stäng dem inte ute.
De lämnar inte dig, det är du
som avvisar dem, utestänger dem
det blir mörkt och ensamt
du tror att du är övergiven.
De väntar i din närhet
väntar att du ska upptäcka dem
bjuda in dem att delta
uppleva jorden genom dig.
Ofta jag en ängslan känner
när jag på min ökenstig
vandrar fram förutan vänner
till vilka jag kan sluta mig.
Då jag hör en sakta viskning
av någon som jag inte ser:
“Den blir aldrig glömd och ensam
som åt Gud sitt hjärta ger.”
Vem var Hilda Svensson? Det berättar jag imorgon.
Häxorna är tillbaka.
Vi trodde att de utrotades
på 1600-talet, men
sanningen är att de inte kan dö.
Häxorna är tillbaka
fullt levande mitt ibland oss.
De organiserar sig
fackligt och politiskt.
De håller konferens
och ställer till med kvastparad.
De dansar på Omberg
och tar en tur till Blå Jungfrun.
Säg mig, vad gör en häxa lycklig?
Å, att få leva! Blott att få leva!
En häxa älskar Gudinnan
och vet att hon
själv är en droppe
i Gudinnans oändliga hav.
Hon vet att hon
själv är Gudinnan
liksom du och jag och vi alla
– tillsammans är vi ett hav.