Vad gör en när byxorna har blivit urblekta och trådslitna? Förr, när man lappade och lagade, var det en skam att gå i lappade kläder, ett tydligt fattigdomsbevis. Idag är det istället något att vara stolt över, nämligen att en har trotsat konsumtionshysterin och valt en annan lösning på klädbehovet.

Så här har jag gjort när Teo behövde nya byxor. Som tur är har jag i halva mitt liv sparat allsköns lappar i en “lappalåda”. Och det var Teos egen idé att jag skulle renovera hans byxor – tro inte att det är jag som har övertalat honom. De här byxorna gör honom på gott humör och motverkar klimatångesten som vi väl alla tampas med i dessa dagar.

Jag gick en folkhögskolekurs i silversmide förra veckan. Där fick jag lära mig såga och fila, slipa och hamra, glödga och löda, polera och putsa. Även om det var en silverkurs arbetade jag mest i koppar, eftersom det är betydligt billigare och jag inte vill använda silver till experiment och övningar. Några silverföremål blev det dock, men här på bilden har jag bara tagit med kopparsmyckena.

Jag är klar med min förra väv och har klippt ner den. Bilder på uppsättningen av den finns under rubriken Hantverk. Nu håller jag på att sätta upp en ny. Så här går det till när jag varpar. Jag använder ett s.k. varpbord, en samisk uppfinning, mycket praktiskt om man sitter på golvet och har ont om plats.
Om jag ska väva en 1,8 m lång sjal måste jag mäta upp cirka 3 m varp eftersom det går bort nästan en meter till varptyngderna. För att jag ska kunna hålla ordning på varpen väver jag in trådarna i ett brickband. Den som vet hur man väver ett sånt band förstår nog av bilden hur det hela går till; för andra verkar det antagligen helt obegripligt. Men det är svårt att förklara med ord, det måste visas och göras.
Det är alltid spännande att se hur det ska bli. Den här väven tänker jag hålla på med på Kulturkvartersdagen i Höör, den 6 juni. Bäst att börja i tid.

Det är trettiofem år sedan jag lärde mig växtfärga och säkert tio år sedan jag gjorde det senast. Men nu längtade jag efter att återigen känna dofterna av sjudande växter och varm, våt ull. Lusten att experimentera vid kokgrytor och kemikalieburkar var också stor.
Först cyklade jag ut och plockade växtmaterial. Så här års finns det fortfarande mycket att hämta: nässla, gullris, gråbo, renfana, löv från björk, lönn och äppelträd m.m. Dessutom hade jag sparat lökskal i ett helt år. Hemma igen förbetade jag garnhärvorna med alun i en timme och sedan kokte jag växter i olika grytor i ett par timmar till. Till slut var det dags att färga i de rensilade växtbaden.
Resultatet syns på fotot men de utsökta nyanserna framgår inte helt. Det är större skillnad i verkligheten. Från vänster: äppelblad på vitt garn, lökskal på vitt, nässla och björk på vitt, lökskal på grått garn.

En sak till måste jag förklara – man packar inslaget uppåt när man väver i en sån här vävstol. Därför måste man ha ett lätt träsvärd att slå med. En arkeolog som jag träffade i Fotevikens vikingaby påstod att kvinnorna använde vävsvärd av järn och därför smidde han i hast en sådant till mig. Men det var alldeles för tungt, jag kunde knappt lyfta det. De måste ha haft rejäla armmuskler på den tiden. Om han nu hade rätt för sig. De s.k. vävsvärd man har funnit i kvinnogravar kan istället ha varit völvastavar.
I Lejre använder de träsvärd och det rekommenderas också i boken jag berättade om i ett tidigare inlägg.
Jag är klädd i en av mina vikingadräkter, men på bilden syns tyvärr inte de vackra spännbucklorna. Den 18 – 19 september ska vi till Gudahagens vikingamarknad http://www.gudahagen.se/ och där kommer jag bland annat att spå i runor. Kanske ses vi där?

Jag lägger in inslaget med hjälp av en vävsticka som jag lindat upp garnet på. Som inslag har jag samma entrådiga garn som till varpen. Inslagstråden läggs löst, så att den är lite längre än vad som behövs. I en vikingavävstol är det nämligen lätt att väva timglas, så det gäller att se upp. Egentligen skulle jag haft nytta av en vävspännare som kunde hålla kvar väven vid den ursprungliga bredden, men jag har ingen. Istället laborerar jag med trådar som jag knyter fast i sidostolparna.
En annan sak som jag redan märker är att väven blir tätare på ett ställe och glesare ut mot kanterna. Jag har ännu inte kommit på vad det beror på. Varptyngderna drar jämt i trådarna, vad jag kan se. Kanske är det ofrånkomligt? Men jag kan trösta mig med att så här har människor vävt i tusentals år och jag har bara övat i cirka en vecka. Klart att de blev skickliga med tiden och att kunskapen och alla knepen fördes vidare från generation till generation. Det jag kämpar med är ju faktiskt att uppfinna hjulet än en gång, eftersom detaljkunskapen har gått förlorad.

I en vikingavävstol behöver man inte använda färdigknuten solv utan kan knyta den själv. Det ser komplicerat ut i handboken men när jag väl hade kommit igång gick det bra. Jag har solvat över ett skaft och kan därmed skapa ett andra skäl utöver det naturliga skälet som bildas när varannan tråd hänger fram över skälkäppen. Med denna solvning kan jag väva tuskaft. Det ska även gå att väva treskaft och fyrskaft, alltså olika former av kypert på en stående vävstol, men det har jag ännu inte prövat.
Den handbok jag har använt heter “Kirkes vaev” och är skriven av Karen-Hanne Staermose Nielsen. Jag har köpt den på Lejre Forsögscenter och den är på danska.

Nu har jag rett ut varptrådarna och knutit fast varptyngderna längst ner. En keramiker har gjort dem efter mina önskemål. De väger 500 g per styck. Varpen består av entrådigt ullgarn och jag har cirka 5,3 trådar per cm. Varje tråd kan bära cirka 30 grams tyngd, så jag har knutit 18 trådar till varje tyngd. Allt enligt anvisningar från personalen på Lejre Forsögscenter utanför Roskilde, där det finns en hel verkstad med stående vävstolar.
Varannan varptråd hänger framför skälkäppen och varannan bakom. Därigenom bildas ett naturligt skäl.

Äntligen har jag kommit så långt att jag kan börja väva i min stående vävstol, en sådan som lär ha funnits i alla hem på vikingatiden. Den är relativt enkel att tillverka och det kostar inte många kronor. Visserligen kan jag väva på en vanlig vävstol, men att försöka få det här att fungera är en utmaning som jag gärna ville anta.
Här ser man sidostolparna och den överliggande bommen, skafthållarna som sticker ut mitt på stolparna och skälkäppen på tvären längre ner. Jag har vävt in varptrådarna i ett band och fäst det vid bommen. Fortsättning följer imorgon.