Jag tänker på alla som har flytt till Sverige och trott på ett tryggt liv här. En sådan satsning de har gjort – lämnat allt, vänner, vanor, ägodelar, gemensamt språk och vågat sig ut på en resa till det okända. Och så grusas alla förhoppningar av en samling okänsliga makthavare som befinner sig på sandlådestadiet i mänsklig utveckling.”Här ska vi vara! Och du får inte vara med oss! För du hör inte hit! Och vi har inte plats för dig!”
Vi är en mänsklighet och vi delar på denna enda jord. Varför skulle vi inte få lov att bosätta oss precis var vi vill? Varför skulle inte alla ha rätt till en litet hus att dricka te med sina vänner i? Låt oss öppna alla gränser! Det blir kaos, säger de främlingsfientliga. Ja, det blir det nog. Men kaos är skapande och utvecklande. Vi kommer att hitta lösningar. Vi kommer alla att utvecklas och lära nytt. Och vi har oerhört mycket att vinna på det. För vad är livet till för egentligen?

Sällan känner jag mig så frustrerad som när jag tänker på Omställningen. Det beror väl på att jag är så starkt övertygad om behovet av en förändring. För så här kan vi bara inte fortsätta! Vi tillverkar vapen som dödar, vi behandlar djuren illa, vi preparerar hela vår tillvaro med kemikalier och fortsätter oförtrutet att sprida ut växthusgaser. För att inte tala om hur människor lider, över hela världen!
Men vad ska vi göra? Vad kan jag göra? Jag vrider mina händer i vånda, men det enda jag kan komma på är att vi sopsorterar. För all del, vi har slutat flyga också, pannan går på pellets istället för el/olja, och vi handlar ekologiskt. Men det räcker inte, mer måste göras om en förändring ska ske.
Häromdan var jag inne på en sida som heter Omställning Sverige och kollade på vår kommun. Ett tiotal människor hade registrerat sig, men förutom två eldsjälar som engagerar sig för Permakultur, verkar inga aktiviteter pågå. De kanske tänker som jag: Vad kan vi göra?
Ibland spånar jag vilt:
Vi borde ha en träffpunkt, en lokal där vi byter idéer över en fika.
Där skulle vi lämna in allt vi inte behöver till secondhandförsäljning.
Vi kunde hjälpa varandra att bygga solfångare på ett billigt sätt,
och organisera förmedling av lokalt odlad mat och annat nyttigt.
Vi kunde utbyta tjänster av olika slag.
Vi kunde träffas och koka ansiktskräm och kroppslotion tillsammans,
överhuvudtaget utbyta kunskap, matrecept, hälsotips.
Organisera besök hos våra gamla.
Ordna gemensamma fester och ha roligt tillsammans.
Och varför inte en bilpool, som de har i Lund?
O, så uppiggande det är att kläcka idéer! Men sedan sitter jag där igen och låter hopplöshetens tankar ta över. Vad spelar det för roll, även om vi skulle satsa allt på en liten lokalgrupp? De stora besluten tas över våra huvuden och det finns inget vi kan göra för att förhindra en katastrof. Eller?

När jag blandade mig i kommunpolitiken för första gången på nyåret 2011 fanns det en del medhäxor som varnade mig. Även jag har känt tvivel ibland, men varje gång har jag tänkt att det är viktigt och nödvändigt att engagera sig i politiken. Egentligen borde alla göra det och inte överlämna samhällsstyret till ett fåtal.
Efter det som hände häromdan är jag mer tveksam. Vid ett möte i Kommunstyrelsen berättade jag (för de ledamöter som inte sitter i Barn- och Utbildningsnämnden), att gränsen för nedskärningar inom förskolan är nådd. Kommunens tre förskolechefer har lämnat in en skrivelse som går ut på, att om fler tjänster försvinner kan barnens säkerhet inte garanteras!!! Det finns risk för kränkningar mellan barnen, och personalen kan inte fullfölja sitt uppdrag och känner frustration över det. Flera förskollärare har sagt upp sig och flyr nu Höör. Jag berättade också att föräldrarna håller på att samla sig till en protest, men avfärdades av en annan ledamot som sa: ”Som politiker kan man inte bry sig om opinionsyttringar. Vi måste ta hänsyn till helheten!”
???? Politiker ska alltså inte bry sig om vad väljarna tycker? Märkligt! Jag trodde det var tvärtom. Politiker är väl folkvalda representanter, de som ska föra allas talan?
Och vilken helhet är det politiker ska ta hänsyn till? Kvinnan som kom med detta kuriösa yttrande verkade syfta på den ekonomiska helhetsbilden. Pengarna ska räcka till det som beslutsfattarna anser viktigt.
När jag hörde detta tänkte jag att vi måtte leva i olika verkligheter, hon och jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen mår bra. De är en mycket viktig faktor i helheten. De är de nya människorna, de som ska föra världen vidare. Därför ska de tas om hand på bästa sätt, med empati och ömhet. Vi ska ha tid för dem. Om vi försummar dem avspeglar sig konsekvenserna i samhället: klotter, vandalisering, stölder, rån, misshandel och mord. De ungdomar det går riktigt illa för orsakar samhället miljonförluster. Den som bara förmår tänka i ekonomiska termer har ju här en anledning att satsa förebyggande.
När jag tänker på helheten tänker jag också på meningen med allt. Varför lever vi på jorden? Vad är vår uppgift? Är det att placera pengarna rätt så att vi får högsta möjliga vinst? Eller finns det möjligen andra värden att sträva efter? Som att ha tid för varandra. Att varje människa ska få känna att hon behövs och har en uppgift att fylla. Att vi ska leva så på jorden att vi kan lämna den i arv till våra barn och barnbarn.

Det råder många uppfattningar om vad egoism egentligen är. Somliga menar t.ex. att alla människor är egoistiska och att t.o.m. Moder Teresa var egoist.
Jag tror att de som säger så vill försvara sitt eget egoistiska beteende med att det är ofrånkomligt. För om alla är egoistiska av naturen så är det inget vi kan ändra på. Då kan vi lika gärna fortsätta bre ut oss och roffa åt oss.
Det är till större nytta om vi försöker definiera vad som är egoism och vad som är sund självkänsla. Att vilja leva, att vilja ha lov att välja en egen väg, en egen livsstil måste höra till varje människas rättigheter. Det kan inte kallas egoism, utan tyder snarare på en sund jaguppfattning och en utvecklad självkänsla.
Det är när vi försöker tillgodose våra önskemål på bekostnad av andra som det blir egoism. När vi inte tar hänsyn, när vi orsakar skada för våra medmänniskor, för djuren och miljön och är inriktade enbart på egen njutning och behovstillfredsställelse.
I den meningen kan flera av våra vanor betecknas som egoistiska: vår köttkonsumtion utan hänsyn till djurens välfärd, vårt bilkörande som starkt bidrar till växthuseffekten, vår högt uppdrivna elkonsumtion som skriker efter kärnkraft.
Vi i västvärlden måste ändra livsstil nu. Var och en borde sätta sig ner och se över sina behov och sättet att tillfredsställa dem. Kanske skulle vi då kunna upphöra att vara egoister och istället visa varandra respekt och omtanke.